Går och köper glass. Massor med glass. Och bullar. Och en festis. Äter och äter och äter, trycker i mig allt samtidigt som jag tittar på Private Practise där minst 20 min av alla avsnitt handlar om små bebisar. Om människor som inte kan få några, om såna som får men som inte vill ha dem eller om små bebisar som dör för att ingen bryr sig om dem.
Och jag gråter. Gråter för att jag låter mig själv påverkas av en jäkla tv-serie, gråter för att jag känner mig så misslyckad och jag gråter för att jag har ätit så mycket att jag skakar av kväljningarna. Jag mår så dåligt av all skitmat som jag tryckt i mig att den står mig ända upp i halsen. Och sen gråter jag ännu mer för att kväljningarna gick över i kräkningar när jag grät och skakade som allra mest.
Jag gråter för pengarna som vi kommer att slänga i sjön för alla försök som vi kommer att misslyckas med. Gråter för att våra föräldrar vill hjälpa till och bidra med pengar trots att jag innerst inne känner att jag inte kommer att kunna ge dem några barnbarn. Gråter inför den dagen då vi bestämmer oss för att ge upp.
Jag gråter för att jag snart kommer att stå helt utan vänner. För så fort någon annan blir gravid så kommer vänskapen att dö ut och jag kommer att bli ensam. Och jag gråter för att jag inte kommer bry mig. Jag gråter för att jag kommer att välja att vara bitter och barnlös än att fortsätta att vara vänner.
Jag gråter för alla er som jag svikit den här gången och jag gråter för att jag inte kan ge A ett barn.
Jag gråter för att det inte hjälper. Hur mycket jag än lyckas gråta idag så har jag inte gråtit färdigt för den här gången.
Mitt pyre förtjänar att jag gråter mig sönder och samman. För vad är jag för mamma egentligen som inte kan behålla mina pyren i magen?
