torsdag 28 januari 2010

Svar på kommentar

En intressant kommentar poppade upp idag på ett av mina inlägg från i höstas (http://plusresan.blogspot.com/2009/10/att-grava-fram-empatin.html#comments) som jag tänkte försöka svara på, fast jag tror det blir svårt.

Empatina sa...

Förstår att er situation är fruktansvärt jobbig men jag förstår inte att man ger upp vänner och släkt för sin egen barnlöshet - skulle vara intressant att läsa ett inlägg där du förklarar varför du tycker det är det enda rätta. Sen undrar jag om du i vanliga fall också bara tänker på dig själv och hur du mår eller om det är barnlösheten som gör en människa egoistisk? Tycker man på något sätt att man har rätt att vara missunsam mot andra? Jag förstår inte- jag förstår att man är uppriven, ledsen, förtvivlad och förkrossad och undviker IKEA osv men just det där att man förlorar förmågan att glädjas åt andra vänner/släktingars barn och känna empati för dem har jag svårare att förstå.
Men jag vill gärna förstå så om du kan förklara i ord så gör det gärna. Jag har vänner som är barnlösa och gått igenom ivf och ändå inte lyckats utan sen valt att adoptera men de har bitit ihop och glatts med andra( iallafall utåt) även om de såklart inte vill träffa barnfamiljer varje dag. Sen anser jag att de med barn som vet om IVF- försök måste visa empati också i gengäld...kanske föreslå att ses utan barnet med, ta sig i kragen och inte prata om sin spädis den timme ni sitter och fikar om inte du tar upp det. MEN om de ska ställa upp för dig på det sättet tycker jag du får försöka ställa upp tillbaka. Jag tror nämligen du mår bättre av att ha kvar dina vänner och om du väl blir gravid så kanske du inte har några vänner kvar man vet ju inte hur många år det tar. OCH jag skulle inte acceptera eller förlåta någon som gett upp vänskapen pga att jag fått barn. En som inte kan glädjas med sina vänner eller visa empati i svåra stunder är ju ingen vän. Hoppas du snart blir gravid och har dina vänner kvar!


(SHIT, det här blev ju en hel uppsats. Vem pallar att läsa allt det här?!)

Jag har ju inte gett upp rakt upp och ner, och bara så där bestämt mig för att nu tänker jag minsann skita i familj och vänner. Jag tycker inte att det är det enda rätta, tycker ju inte ens att det är bra över huvud taget. Men jag tänker inte låtsas att jag inte berörs av det som händer omkring mig, speciellt inte här på bloggen. Det är här jag kan få utlopp för allt möjligt och det är här jag plocka ner den där glada fasaden som jag visar upp för andra.

Jag har pratat med kuratorn om det och trots att hon säger att det är fullt normalt att tänka så som vi barnlösa ofta gör, så gillar jag det ändå inte. Jag hatar att förlora kontrollen över mina känslor och helst vill jag bara att allt ska vara frid och fröjd igen. Att jag ska kunna vara glad och visa empati och allt sånt mysigt lullull som hör till en "normal" person.

Det låter kanske som att jag bara tänker på mig själv, men så är det inte. Det har jag insett och även fått höra från andra, bland annat min kurator, att jag mest verkar fokusera på andra, och det tror jag inte jag är ensam om. Vad ska andra tycka och tänka? Tänk om jag skrämmer bort mina vänner, tänk om de inte förstår, vad ska de säga på jobbet, mamma kommer att bli besviken, A känner sig hjälplös, osv osv. Sen att jag på bloggen skriver mest om mig själv är ju för att bloggen handlar om mig först och främst. Jag har skapat den för att kunna prata fritt om mina känslor och hur jag mår utan att behöva tänka mig för så mycket. För att avlasta de i min närhet så de slipper lyssna på mitt tjat hela dagarna.

Men om man tar bort det där "bara", så absolut. Jag tänker massor på mig själv också. Jag tycker att man måste vara egoistisk och utgå från sig själv i första hand. Om jag mår bra så mår människor omkring mig också bra. Ofta, nu på sistone, känner jag dock att den gnutta energi jag har måste jag lägga på mig själv och inte på att försöka frammana empati åt andra. Det räcker den inte till. Barnlöshet ställer till med så mycket skit i våra tankar och känslor och jag tror inte det går att förklara. Jag förväntar mig inte heller att folk ska förstå. Den enda förväntningen jag har är att folk ska acceptera att det är på ett visst sätt. Just nu i alla fall. På samma sätt accepterar jag att andra blir gravida runt om mig. Jag behöver inte gilla det, men självklart accepterar jag det.

Jag vet att om det hade varit omvänt så hade jag aldrig låtit mina vänner ge upp vår vänskap. Jag hade aldrig slutat höra av mig. Det är i såna situationer, som den jag befinner mig nu, som jag hoppas och förlitar mig på att mina vänner och familj som just nu är psykiskt starkare, gladare och nöjdare med sina liv, är de som jobbar aktivt med att hålla vår vänskap vid liv. När min ork inte räcker till. Alla kan inte ge 100% alltid. Livet går upp och ner för oss alla och man får försöka anpassa sig. Jag gör vad jag kan. Nu är mina vänner fantastiska och jag vet att de inte kommer att ge upp på mig bara för att jag mår kass och för att jag inte pallar höra av mig eller vara glad för deras skull hela tiden. De vet hur jag mår och jag är dessutom väldigt ärlig med det.

Jag har ju fått en massa nya känslor som jag inte kan förklara och som jag egentligen inte hade velat ha, men nu har jag dem och då får jag försöka acceptera dem. Och komma på sätt att leva med dem. Just nu går det inte så bra, men jag tar tacksamt emot tips om hur jag skulle kunna hantera det här bättre.

Vet inte om jag lyckades förklara nånting faktiskt. Kanske är det någon annan som känner igen sig som kan inflika ett stycke text som är mer förklarande? Eller så får ni hoppa på mig och säga att jag är knäpp. Det tycker jag själv allt som oftast =)

(Stor eloge för er som pallade läsa ända hit. Har inget pris förutom att jag pratat färdigt nu. Klart slut.)

17 kommentarer:

  1. Jag känner igen mig helt och hållet i det som du skriver och jag håller med dig Joanna. Man får verkligen såna känslor den här resans gång som man aldrig har tänkt sig att ha inuti sig.
    Men det som är svårt med de här känslorna att det går inte att förklara dem. Tyvärr bara de kan förstå helt som även upplevt dem.
    Det var en gång när jag inte visste om att jag var barnlös, men hade en vän (som jag har fortfarande) som hade svårt att bli med barn. Då tyckte jag att hon gnällde mycket och var lite hysterisk, idag ser jag henne på ett helt annat sätt och skämmas lite för att jag inte kunde förstå tillräckligt hennes negativa känslor och sorg.
    Det finns livssituationer, känslor i livet som man måste själv uppleva, annars det går inte att förstå dem tillräckligt, tycker jag.
    Du är säkert en mycket god vän för dina vänner och en god människa!
    Stora kramar till dig!

    SvaraRadera
  2. Hej Joanna, jag har följt din blogg under en längre tid nu och känner igen mig i mycket av det du beskriver här. Min resa ser annorlunda ut än din, men även jag lyckas inte bli mor.

    Ingen som är ofrivilligt barnlös har valt att vara det, den längtan och det hopp som man kastas mellan hela tiden tror jag är omöjlig för de som inte varit där att förstå. Självklart missunnar jag inte mina vänner eller någon annan att bli föräldrar, men samtidigt orkar jag inte alltid glädjas med dem heller eftersom jag själv inte vill något annat än att få hålla vårt barn i mina armar. Jag är säker på att du är en fantastisk vän och jag tror att ingen människa som går igenom det du gör inte skulle känna på samma sätt, det är en omöjlighet att orka hålla samman i vissa situationer. Önskar dig all lycka till med din IVF och hoppas mer än något annat att du lyckas den här gången! Kramar //Anna

    SvaraRadera
  3. Intressant fråga, och bra att fråga när man undrar istället för att gå och tycka att ofrivilligt barnlösa bara är gnällspikar!

    Och bra svar. Om man inte själv varit i situationen tror jag att det är svårt att förstå hur hjälplös och uppgiven man blir. Jag blev helt avtrubbad, för att skydda mig själv lite tror jag. Kände ingen riktig glädje och inte heller blev jag mot slutet helt förkrossad längre när det inte gick vår väg. Ibland kändes det naturligtvis bättre, och ibland höll man uppe sin fasad. Men det tär och tröttar ut, och man behöver andras styrka för att orka. Så jag hoppas innerligt att alla som tvingas gå igenom något liknande har nära och kära som förstår att de behövs, även om man inte är sitt bästa jag just då.
    Kramar! Och många lycka till!

    SvaraRadera
  4. Hej, måste bara kommentera jag oxå, jag håller helt med dej Joanna!!

    Har man en blogg så är det meningen att man ska kunna skriva vad som helst på den, är ju ett sätt att få ut sina känslor och kunna "avreagera" sig.
    Jag tror oxå att riktiga vänner finns kvar vad man än säger eller gör, de har förståelse att man mår dåligt ibland och som människa har man rätt att ibland bara vilja vara ifred och slicka sina sår. Sen när de är läkta kan man komma ut igen och försöka ta nya tag.

    Jag har oxå varit ofrivilligt barnlös men som är gravid nu och jag vet att man hatar ibland allt och alla.
    Jag kan precis få samma tanke som du, alla j-lar har barn, vart man än går så finns de barn, stora gravidmagar, nähä - väntar hon sitt tredje barn - argh jag blir knäpp bara man tänker på de. Och sen frågan: när ska ni skaffa barn då, tycker du inte att det är dags snart du har ju faktiskt åldern att tänka på...jo vi har försökt i 3 år, går på behandlingar, ligger och särar på benen för den ena efter den andra läkaren och ingen har någon förklaring, jag löser ut mediciner för samma belopp som en "normal" människa gör av med på flera år i mediciner, jag går upp i vikt, räknar dagar och analyserar kroppen: är det dags att ha sex nu? Men det är kanske inte något som man vill ropa ut till alla man möte på gatan.

    Håller tummarna så de knakar att du lyckas denna gång!!

    kram Sussi

    SvaraRadera
  5. Har aldrig kommenterat en blogg, men nu var jag tvungen. Måste säga Johanna att läsa ditt svar till kommentaren gjorde att jag häpnade. Häpnade av att du är så ödmjuk och mjukt förklarande. Självklart kommer alla finnas kvar hos dig för du verkar vara en enormt fin människa.
    Om jag hade fått en sån kommentar i sorgen med barnlöshet hade jag aldrig kunnat bemöta det så bra som du.
    Ville bara skriva det att du verkar verkligen vara en vän värd att vänta på då du vill vara ifred ett tag.
    Jag har inte klarat det så bra som du att hantera andras tankar om min "egoism". Jag håller tummarna för er och kommer fortsätta läsa din blogg. Stor kram Linda

    SvaraRadera
  6. Först kan jag säga att det va ett ganska onödigt "påhopp" då det här faktiskt är DIN "dagbok" och vart ska man få säga och tycka vad man vill om inte i sin egen blogg!

    Har läst att barnlöshet i en kvinnas psyke känns som en liknelse vid cancer eller hiv....
    Och jag tror jag är den första att hålla med !
    Om en kvinna vars enda önskan i livet är att bilda familj och få barn, om det då inte går så känns det precis som om man ska dö ! Som en obotlig sjukdom !
    kommer säkert uppröra någon med mitt uttalande men det skiter jag faktiskt i.
    Jag går i alla fall omkring som i en obotlig sjukdom där jag bara går och väntar på om jag ska få leva och bli frisk eller dö !
    // M

    SvaraRadera
  7. Jag hade inte några problem med att läsa din "novell" : ) Jag kände igen mig i allt det du skrev. Tyckte att du förklarade det på ett jätte bra sätt.

    Först blev jag arg på den kommentaren du fick. Men precis som Johanna Dolk skrev, så antar jag det är bra att folk frågar istället för att bara gå och tycka hemska saker om oss.

    Jag hade gett nästan vad som helst för att inte vara i denna situationen. Och när vi beter oss "konstigt" beror inte det på att vi vill vara elaka, egoistiska eller försöker såra någon annan. Men ibland är smärtan större än vad man kan förklara...

    Kram!

    SvaraRadera
  8. *står upp och applåderar*

    Wow. Snacka om att sikta någonstans i närheten av mitten och sedan få in en total 10 poängare! Jag är mållös!

    Och du, klart man får vara egoistisk i sin blogg. Den reflekterar ju bara dig och dina känslor. Svårt att inte prata mycket om sig själv då! :-D

    Jag håller fortsatta tummar, det vet du! KRAM

    SvaraRadera
  9. Allt du skriver är ju så sant. Man får känslor som bara kommer över en och som man inte kan styra.

    Jag får ofta en klump i magen när folk berättar att dom är gravida, särskilt om det är folk som jag inte står nära..

    Och sen måste jag bara säga, vad har den personen för rätt att säga att du är ego? Det är ju din blogg, som handlar om dig och att få ut dina känslor. Man står alltid sig själv närmast!

    Sen är det ju okej att undra, ha andra åsikter mm. Många har ju en okunskap om IVF och barnlöshet, som är förståelig med tanke på hur man själv va innan man blev inslängd i den här båten.. men man kan ju åtminstone vara lite smidig.. :)

    Ha en trevlig helg vännen, fortsätter med tummhållningen såklart!!

    KRAMAR

    SvaraRadera
  10. Hej!

    Måste säga att det är jätte intressant att läsa det du skriver. Jag är själv inte i din situation. Men har ett syskon m sambo som är i din situation, dessutom så väntar jag barn, och det har inte varit helt lätt att förstå dem. De har inte hört av sig. Säger inte grattis när vi syns, frågar ingenting om min graviditet. Jag har verkligen blivit jätte ledsen. Men samtidig har jag vetat att de har gått igenom ivf. Men de berättar ingenting, o jag vill inte fråga.

    Men nu när jag läst här i din blogg så förstår jag mer. Har iof alltid förstått att de har sorg. Men det är jätte svårt att förstå...men jag vill förstå och jag vill vara där för dem. Men vet inte hur. Känns lite svårt att stötta dem när inte de kan glädjas med mig, om du förstår.

    Men jag tror jag får svälja min stolthet och ringa dem. Jag kommer att finnas där vare sig de vill eller inte!

    Lycka till. Jag hoppas verkligen du blir mamma snart.

    SvaraRadera
  11. Jag håller med dig om allt det du skrev, tycker att du har fått till en jätte bra kommentar tillbaka till den personen.
    Jag tror inte att de som inte är ofrivilligt barnlösa kan förstå vad vi går igenom. Misslyckande efter misslyckande gör att man undrar vad som är fel. Är jag inte en "riktig" kvinna när jag inte kan få barn.

    Jag tror att de flesta människorna undviker att vara med andra som tar en massa energi ifrån en, och på samma sätt gör vi barnlösa, vi undviker barnfamiljer för de tar så mycket energi.

    SvaraRadera
  12. Hej Joanna!
    Igår var jag på vår andra ÄP och väntar idag med värkande mage på att det ska bli Lördag och på att förhoppningsvis om allt gått vägen få tillbaka ett litet embryo igen (efter ännu en lång behandling med allt var det innebär). När jag råkade hamna på din blogg skulle det kunna i nästan alla avseende ha varit jag som skrivit den. Det var nästan overkligt likt mina tankar om ivf-träsket.

    När jag läste kommentaren från "Empatina" som ser saker från ett helt annat håll så förundras jag över hur du orkar bry dig om henne, ta det på allvar och vara så ödmjuk i ditt svar. Jag tror att det är uppfriskande och väldigt bra att få en verklighet sedd från ett helt annat håll när man är insyltad i denna process och det kan säkert finnas något ögonöppnande i lite hårda verbala örfilar som Empatina verkligen delade ut 8även om ajg upplever hennes ton som allt annat än empatisk). Hon verkar i sin tur ha råkat ut för någon människa i Ivf process som inte mådde så bra. Arg är hon iaf på oss och på att vi inte bara känner fina känslor. Du bemötte detta med glans, ödmjukhet och med en känsla av att vilja förstå henne och kanske kunna lära dig något. EN stor eloge!

    Det jag tänker på är att i dina inlägg där du beskriver hur du kan känna kring alla dessa "hoppsan-gravida" finns en ärlighet och öppenhet med känslor som drabbar någon i sorg och i känslomässigt påfrestande situation. Missunsamhet, avundsjuka, bitterhet mm är ju inga roliga känslor att bära på. De är ganska tabubelagda och skamfylda dessutom. Att våga erkänna att man faktiskt ibland har dessa ovackra tankar är stort tycker jag!

    Sen kommer vi alltid råka ut för folk som inte förstår. Det är smärtsamt tycker jag!

    tack för din blogg!

    SvaraRadera
  13. Jag läste hela inlägget , jag har också läst hela bloggen, hittade den igår. Är på sprutdag 4 i vår första IVF.
    Jag känner så igen mig i det du skriver. Har aldrig kommenterat en blogg tidigar emen kände att det var dags nu. Jag kommer läsa din blogg varje dag. På måndag när du har äggplock ska vi och kolla hur äggen växt.

    Lycka till och hoppas att det är er tur denna gång

    SvaraRadera
  14. Tycker att du prickar in precis som det är! I alla fall för mig.

    Måste säga att jag tvärtemot kommentaren du svarade på, inte tycker att den som är ledsen och mår dåligt måste "ställa upp" på sina vänner på motsvarande sätt som det stöd som man kanske får själv. Det är ju mycket lättare att finnas där för någon när man mår bra själv, än om man har fullt upp med jobbigheter. Det heter ju "i nöden prövas vännen", men det är ju inte vännen i nöd som ska prövas!

    SvaraRadera
  15. Så fint du skriver, Joanna! Verkligen. Jag berörs också av den sorg som finns mellan radernaoch önskar än en gång att du ska få bli mamma och din A pappa, snart, snart, snart! Varm kram!!!!!

    SvaraRadera
  16. Precis som många andra här tidigare skrivit, så tycker jag du är otroligt stark som ens orkar bry dig i människor som är så empatilösa som "Empatina". För mig har det tagit tre år, många hormonbehandlingar, två inseminationer, en ET och två FET innan jag nu äntligen är gravid. Under den här tiden har jag tvingats att dra mig undan från vänner som fått barn för att ens överleva. Varje mens kändes som om jag förlorat ett barn, ett högst verkligt barn.

    Jag förstår att många som aldrig varit i vår situation kan ha svårt att förstå den otroliga sorg vi känner nästan dagligen. Som tur är har jag vänner som kanske inte fullt ut förstått, men som i alla fall försökt och som har funnits där när jag behövt dem utan att ställa några krav. För som någon här sa, det är ju lättare att vara ett stöd när man själv mår bra.

    Lycka till med det här försöket!

    SvaraRadera
  17. Applåd till dig, Joanna! Själv hade jag blivit så otroligt arg och ledsen över en sån kommentar på min blogg, och inte ens bemödat mig med att svara på den. Knappt ens godkännt den för publicering. Hoppas innerligt att Empatina läser ditt svar och förstår dina och våra känslor i samband med ofrivillig barnlöshet.

    Bloggen är ditt andrum, så tveka aldrig att skriva där vad du känner och tänker. Bry dig inte om vad andra känner och tänker. För det spelar ingen roll.

    Varm kram till dig!

    SvaraRadera