Svar på kommentar

En intressant kommentar poppade upp idag på ett av mina inlägg från i höstas (http://plusresan.blogspot.com/2009/10/att-grava-fram-empatin.html#comments) som jag tänkte försöka svara på, fast jag tror det blir svårt.

Empatina sa...

Förstår att er situation är fruktansvärt jobbig men jag förstår inte att man ger upp vänner och släkt för sin egen barnlöshet - skulle vara intressant att läsa ett inlägg där du förklarar varför du tycker det är det enda rätta. Sen undrar jag om du i vanliga fall också bara tänker på dig själv och hur du mår eller om det är barnlösheten som gör en människa egoistisk? Tycker man på något sätt att man har rätt att vara missunsam mot andra? Jag förstår inte- jag förstår att man är uppriven, ledsen, förtvivlad och förkrossad och undviker IKEA osv men just det där att man förlorar förmågan att glädjas åt andra vänner/släktingars barn och känna empati för dem har jag svårare att förstå.
Men jag vill gärna förstå så om du kan förklara i ord så gör det gärna. Jag har vänner som är barnlösa och gått igenom ivf och ändå inte lyckats utan sen valt att adoptera men de har bitit ihop och glatts med andra( iallafall utåt) även om de såklart inte vill träffa barnfamiljer varje dag. Sen anser jag att de med barn som vet om IVF- försök måste visa empati också i gengäld...kanske föreslå att ses utan barnet med, ta sig i kragen och inte prata om sin spädis den timme ni sitter och fikar om inte du tar upp det. MEN om de ska ställa upp för dig på det sättet tycker jag du får försöka ställa upp tillbaka. Jag tror nämligen du mår bättre av att ha kvar dina vänner och om du väl blir gravid så kanske du inte har några vänner kvar man vet ju inte hur många år det tar. OCH jag skulle inte acceptera eller förlåta någon som gett upp vänskapen pga att jag fått barn. En som inte kan glädjas med sina vänner eller visa empati i svåra stunder är ju ingen vän. Hoppas du snart blir gravid och har dina vänner kvar!


(SHIT, det här blev ju en hel uppsats. Vem pallar att läsa allt det här?!)

Jag har ju inte gett upp rakt upp och ner, och bara så där bestämt mig för att nu tänker jag minsann skita i familj och vänner. Jag tycker inte att det är det enda rätta, tycker ju inte ens att det är bra över huvud taget. Men jag tänker inte låtsas att jag inte berörs av det som händer omkring mig, speciellt inte här på bloggen. Det är här jag kan få utlopp för allt möjligt och det är här jag plocka ner den där glada fasaden som jag visar upp för andra.

Jag har pratat med kuratorn om det och trots att hon säger att det är fullt normalt att tänka så som vi barnlösa ofta gör, så gillar jag det ändå inte. Jag hatar att förlora kontrollen över mina känslor och helst vill jag bara att allt ska vara frid och fröjd igen. Att jag ska kunna vara glad och visa empati och allt sånt mysigt lullull som hör till en "normal" person.

Det låter kanske som att jag bara tänker på mig själv, men så är det inte. Det har jag insett och även fått höra från andra, bland annat min kurator, att jag mest verkar fokusera på andra, och det tror jag inte jag är ensam om. Vad ska andra tycka och tänka? Tänk om jag skrämmer bort mina vänner, tänk om de inte förstår, vad ska de säga på jobbet, mamma kommer att bli besviken, A känner sig hjälplös, osv osv. Sen att jag på bloggen skriver mest om mig själv är ju för att bloggen handlar om mig först och främst. Jag har skapat den för att kunna prata fritt om mina känslor och hur jag mår utan att behöva tänka mig för så mycket. För att avlasta de i min närhet så de slipper lyssna på mitt tjat hela dagarna.

Men om man tar bort det där "bara", så absolut. Jag tänker massor på mig själv också. Jag tycker att man måste vara egoistisk och utgå från sig själv i första hand. Om jag mår bra så mår människor omkring mig också bra. Ofta, nu på sistone, känner jag dock att den gnutta energi jag har måste jag lägga på mig själv och inte på att försöka frammana empati åt andra. Det räcker den inte till. Barnlöshet ställer till med så mycket skit i våra tankar och känslor och jag tror inte det går att förklara. Jag förväntar mig inte heller att folk ska förstå. Den enda förväntningen jag har är att folk ska acceptera att det är på ett visst sätt. Just nu i alla fall. På samma sätt accepterar jag att andra blir gravida runt om mig. Jag behöver inte gilla det, men självklart accepterar jag det.

Jag vet att om det hade varit omvänt så hade jag aldrig låtit mina vänner ge upp vår vänskap. Jag hade aldrig slutat höra av mig. Det är i såna situationer, som den jag befinner mig nu, som jag hoppas och förlitar mig på att mina vänner och familj som just nu är psykiskt starkare, gladare och nöjdare med sina liv, är de som jobbar aktivt med att hålla vår vänskap vid liv. När min ork inte räcker till. Alla kan inte ge 100% alltid. Livet går upp och ner för oss alla och man får försöka anpassa sig. Jag gör vad jag kan. Nu är mina vänner fantastiska och jag vet att de inte kommer att ge upp på mig bara för att jag mår kass och för att jag inte pallar höra av mig eller vara glad för deras skull hela tiden. De vet hur jag mår och jag är dessutom väldigt ärlig med det.

Jag har ju fått en massa nya känslor som jag inte kan förklara och som jag egentligen inte hade velat ha, men nu har jag dem och då får jag försöka acceptera dem. Och komma på sätt att leva med dem. Just nu går det inte så bra, men jag tar tacksamt emot tips om hur jag skulle kunna hantera det här bättre.

Vet inte om jag lyckades förklara nånting faktiskt. Kanske är det någon annan som känner igen sig som kan inflika ett stycke text som är mer förklarande? Eller så får ni hoppa på mig och säga att jag är knäpp. Det tycker jag själv allt som oftast =)

(Stor eloge för er som pallade läsa ända hit. Har inget pris förutom att jag pratat färdigt nu. Klart slut.)