Vi gör det här tillsammans

Jag är inte ensam, även om det känns så ibland. Vi är ju faktiskt två. Även om vi inte pratar om våra problem så ofta. De bara finns där och vi lever på lite som vanligt. Jag har mitt bloggande och forumande och kräkande på vänner lite vid sidan om, när jag behöver prata av mig. Och det behöver jag ofta. Sambon är lugnare, mer sansad, mer hoppfull. Kanske är det därför han inte behöver prata så mycket om det. Han ser möjligheterna och inte problemen. Det låter sunt.

Men även om vi inte pratar om det så ofta som jag hade velat så finns han där för mig alltid! Varje dag, varje kväll, varje gång jag gråter, varje gång allt känns hopplöst och varje gång vi åker till kliniken.

Det är ju bara mig de gör undersökningar på. Det är bara jag som får lägga mig i helvetesstolen. Men han följer med ändå. "Vi gör ju det här tillsammans" säger han. "Visst, det är bara dig de undersöker och opererar, men det är oss båda de försöker göra till föräldrar."

Det är stunder som denna som jag vet att om vi bara fick chansen så skulle bli de mest kärleksfulla och lyckligaste föräldrarna i hela världen. Det är stunder som denna som jag vet att jag inte hade velat dela föräldraskapet med någon annan.