Hustitt = husköp?

Sambon och jag var på visning i söndags och en extra gång på samma hus idag för äntligen ÄNTLIGEN verkar det som att vi faktiskt hittat ett hus vi gillar. Eller så har vi dragit ner våra sjuka krav till något som liknar en normal människas standard...vi har letat hus ungefär lika länge som vi har försökt bli gravida. Innan hette det "försökt skaffa barn" men det låter så jäkla avlägset...ett steg i taget. Bli gravid först! Sen blir det snack om barn.

Men nu är det snack om hus. Huset var fortfarande najs, och vi bjöd! Rakt upp och ner, på sms, 2,8 mille. Vadå miljoner? Hundra tusen hit eller dit? Så nu är det nervöst...

Men det slog mig att jag kanske blivit bedragen av mitt mamma-mode. Det är dags för ivf-försök, jag är närmare en graviditet än nånsin, tittar på ett hus och föreställer mig ungar till höger och vänster. Pojkrum, flickrum, lekhörna, myshörna, trappgrind, spjälsäng och babymonitorer överallt. Tänk om jag blivit lurad?!! Tänk om huset känns som mitt drömhus för att jag föreställer mig mitt drömscenario där?

Det snurrar rejält i huvudet nu!