Det är bra att ni tjatar lite på mig. Drar mig för att blogga. Drar mig för att göra något över huvud taget faktiskt. Men jag försöker. Har bokat in något varje dag under hela veckan och hoppas det får mig att vakna till liv.
De första två veckorna efter ett misslyckat IVF-försök är de absolut värsta. Så lång tid tar det för den där första känslan av hopplöshet och förtvivlan att börja försvinna. Den finns så klart alltid där, men efter två veckor är det inte fullt så påtaglig längre. Det är nog ett av de få fördelarna som jag ändå kan se med att ha så många försök bakom mig, att jag av erfarenhet vet att det blir bättre. Att jag känner mig själv så pass bra att jag vet att jag klarar mig igenom ännu ett försök som gått åt skogen.
Energin och jävlaranammat kommer sakta att komma tillbaka till mig, men om jag kommer känna mig starkare än nånsin vet jag inte. Det är en lång väg att gå. En resa av extrem psykologisk magnitud som man bara borde behöva uppleva ett par tre gånger i sitt liv är en resa jag får göra varannan månad. Det är den här känslan av att det aldrig tar slut som är så för jävlig. Som gör att målet försvinner längre och längre bort. Att gå igenom det här EN gång och sen aldrig mer är en sak. Det stärks man verkligen av och sen kan man leva på den styrkan lääänge när man väl återgått till ett normalt liv och är på väg mot det där målet på riktigt.
Men jag kommer aldrig ur den här sorgespiralen. Det är samma skit OM och OM igen. Hur bearbetar man en sorg som man tvingas uppleva gång på gång? Det går nog inte att jämföra med så många andra situationer här i livet, men ni som läser skulle ju kunna tänka er en sak som ni tyckt har varit riktigt jobbig och tung att behöva uppleva. Känn efter hur ni mådde, vad ni tänkte, hur ni gjorde för att orka med allt det jobbiga och resten av livet.
Föreställ er sen att när ni börjat återhämta er, och livet börjar bli en gnutta normalt, att den hemska upplevelsen kommer tillbaka igen som en fet käftsmäll och att ni måste ta er igenom allt en gång till. Och en gång till. Och en gång till...
Jag vet verkligen inte riktigt hur man bäst hanterar det. Det visste lustigt nog inte den första psykologen jag gick till heller. Vet inte riktigt vad jag vill ha sagt med det här inlägget. Kanske hoppas jag på en lösning på problemet. Kanske tror jag att någon av er har ett bra tips. Kanske behövde jag bara tömma huvudet lite på den sorg som cirkulerar därinne. Kanske mår jag lite bättre nu...
tisdag 27 juli 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Fortsätt kämpa, ge inte upp!
SvaraRaderaGumman, jag förstår känslan. Att man vill något så gärna och därför går igenom något som är så jobbigt för en och sen tvingas falla. Jag vet inte hur dåligt du mår av situationen men jag fundera på att börja med någon antidep.medicin, inte helt bara för alla missfall och allt kring det, men i överhuvudtaget känner jag att jag inte mår bra nu och saknar ork. Kanske är det inte fullt så illa för dig, men det kan man ju fundera på iallafall. Jag behöver orken nu i höst för utredningen, kanske fler missfall, kanske att det inte går alls, och på det letar vi ny bostad och jag behöver söka jobb.
SvaraRaderaDet liksom hopar sig, men du är inte ensam iallafall. När man tittar runt i sin bekantskapskrets finner man folk med alla möjliga svårigheter som dom kämpar sig igenom. Det är en liten tröst iallafall, att se folk som klarar sig mot alla odds. Du är en sådan för mig iallafall, din kämparglöd är fantastisk! Kram
Jag kan inte föresställa mig den sorg du går igenom mer än att jag förstår din smärta och frustration. Jag har dock bara gått igenom detta 2ggr men försökt att få barn i 3 år ca.
SvaraRaderaTänkte fråga om din kille fått någon behandling? Har läst att akupunktur ska vara bra för killen oxå, även att han ska äta folsyra och zink (fast det kankse han gör redan?) Om han snusar ska han absolut försöka sluta med det, det gjorde min kille och vi fick bättre resultat på spermaprovet andra omgången =)
Jag mailade faktiskt till Annna Skipper och frågade henne vad min kille (med trötta simmare) skulle kunna äta osv för att de skulle bli snabbare, nu har jag inte kvar mailet med skicka henne ett mail om du vill så för du bra tips.
Ta hand om dig och hoppas att ni kommer på fötter igen och jag håller alla tummar och tår att det kommer bi barn för er en dag, det är jag helt övertygad om!
Jag förstår att det är förfärligt vad du går igenom och har också gått igenom ivf. Det är en obeskrivlig sorg. Jag tror att jag har skrivit det här förut men med risk att verka tjatig skriver jag igen att jag rekommenderar er att åtminstone börja överväga adoption. Det som jag upplevde som otroligt befriande med adoptionsprocessen var att man då visste att till slut skulle vi ändå få ett barn! Den känslan gjorde allt så mycket lättare. Sen kan man ju välja att fortsätta med ivf under tiden, vad utredarna än säger (det gjorde vi). Jag tror att det är förödande att bara fortsätta som ni gör. Om/när du väl blir gravid kommer hela graviditeten vara väldigt orolig eftersom så mycket står på spel. Det är aldrig fel med en back-up plan även om det inte är ens förstahandsalternativ. Hoppas du inte tycker att det är för hårda ord.
SvaraRaderaDet finns såklart inget som ens är i närheten av positivt men det ni går igenom och det är inte så jag menar nu...
SvaraRaderaMen jag vet, av egen erfarenhet, att det där med att kämpa och sörja och kämpa och sörja och ständigt få dåliga nyheter, också kan leda till en styrka inuti som man inte vet om förrän i efterhand. När jag fick besked för snart 3 år sedan att jag inte kunde få barn på det vanliga sättet sa jag bara "Okej, vad gör vi åt det?". Jag blev inte ens förvånad. Jag är så van vid dåliga besked när det gäller medicinska saker. Mitt liv har ständigt lärt mig att kämpa för det jag vill mest av allt och belöningarna ger mig så mycket. För de kommer... belöningarna. Målen. Även om resan är lång.
En utbildning, ett vanligt jobb, orka kliva ur sängen, sköta min egen kropp... sånt kämpade jag med förut. Sedan kämpade jag för ett barn. Och nu kämpar jag med näbbar och klor för att orka vara den mamma jag vill vara. Innan barnet ens har kommit ut.
På köpet har jag fått en känsla av att jag innerst inne är stark. Jag tycker själv att jag gör det här ruskigt bra.
Du gör det också ruskigt bra Joanna! Det finns ingen rättvisa alls med det ni går igenom. Men kampen är inte alls meningslös, för ni kämpar för det ni vill mest av allt. Och vad kan vara viktigare än så?
oj vad jag känner igen mig i ditt inlägg...förstår till fullo dina känslor... vi ska starta upp ivf 5 i höst förmodligen...efter ett misslyckad et i vår och missfall i januari.
SvaraRaderaDet är som du säjer som du säjer en lång väg att gå och man är uppslukad av oro, sorg och rastlöshet hela tiden. O sen när man börjar må bra so kommer som du säjer nästa käftsmäll.....vi ivfare tvingas gå igenom sånt som de flesta klarar sig utan...jag försöker tänka så att vi är lite extra tuffa, hårdhudade och att vi kommer ta oss igenom till den andra sidan - kämpandet kommer att vara värt det, på ett eller annat sätt. Även om det är skitjobbigt och kanske inte resulterar i att du får gå gravid...hade du verkligen velat ge upp utan att ha gått igenom den här perioden? Att ni gjort ert bästa...sen att det finns andra alternativ som inte lockar just nu..behöver inte betyda att de är uteslutna för alltid...
jag lider med er och skulle gärna vilja ge dig en varm kram även fast du inte vill...för ibland behöver man känna omtanke även om det betyder att du visar dig lessen och sårbar..och ibland behöver man helt enkelt baras en tyst varm kram.... jag hoppas ni fortsätter kämpa...även om det är svårt...jag vet hur svårt det är....men lite till!!
kramar i massor!
Jag förstår dig så väl. Just den där känslan som kommer över en då och då; ska det här aldrig ta slut?! Hur länge ska vi springa i det här ekorrhjulet? Hur många ivf-försök ska vi orka?
SvaraRaderaMassor med kramar till dig från mig!