Ett stort fett jävla

MINUS...

Kan inte direkt påstå att jag är förvånad. Missfallet från i april har fullkomligt förvrängt min menscykel och det är därför jag inte börjat blöda än. Det är min teori i alla fall.

Steg upp för en timme sen och testade, berättade för sambon att det blev minus igen och kröp tillbaka ner i sängen. Vi kramades, sörjde och suckade förtvivlat och steg sen upp och åt en hastig frukost innan sambon for iväg på fisketur med sin bror. Hoppas han har lite roligt i alla fall, han är duktig på att stänga allt som är jobbigt ute och fokusera på det som är roligt istället.

Själv sitter jag här i soffan med laptopen, dricker te, äter jordgubbar och gråter. Jag tror alltid jag är så jäkla stark, lyckas behärska mig ganska bra när andra är med som nu när sambons brorsa var här och hämtade upp honom. Men så fort de gått och jag satt mig ner så kom tårarna. Och de vill inte riktigt sluta...

Fan, fan FAN också!!! Jag fattar inte vad det är som är så jävla fel?!!! Varför funkar det inte? Varför i helvete är det inget som fastnar? Det enda som fastnar är vi själva i detta bottenlösa träsk till liv och jag är så förbannat trött på det. Jag är så trött...Hur mycket ska vi behöva stå ut med? När blir det vår tur?

Ska kanske försöka sova en sväng till, känner mig helt matt och slut i hela kroppen.

Ni kan sluta hålla tummarna nu...