Det var inte så farligt faktiskt. Mycket värre innan och efteråt. Studion var jättefin, med härliga trägolv och högt i tak. Fotografen var jättesnäll och VÄLDIGT försiktig med vad han sa. Jag har aldrig blivit fotad sådär i studio så det kändes lite skumt. Och stelt såklart. Men spännande att få vara med om!
Och definitivt lite komiskt.
- Stå stilla, vrid några grader till höger. Försök att inte röra på dig. Sträck lite på dig. Men se inte så stel ut =)
Vi tyckte nog båda att det kändes lite konstigt och stelt, så den där jobbiga känslan av avundsjuka och sorg infann sig aldrig. Tror det behövs lite mer 'stämning' för det och det fanns där verkligen inte. Nu när jag kommit hem och läser era kommentarer och mitt eget inlägg är det lite lättare att falla ner i ledsamheten. Men det tänker jag inte göra. För nu får det vara slut på misären. Dags för nya tag, nya planer och ett nytt försök. Hoppas jag är stark nog att lämna lite av det jobbiga bakom mig och våga hoppas igen.
onsdag 28 juli 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Har inte skrivit någon kommentar tidigare, men jag har följt din blogg ett tag. Ville bara säga att du är en kämpe, jag önskar verkligen att ni lyckas med nästa IVF. Själv gick jag igenom fyra hormonbehandlingar för att få ägglossning (Menopur-sprutor) och var på väg att ge upp när jag tillslut blev gravid på fjärde försöket. Nu sitter jag här med en helt underbar liten kille på 8 månader, och inser att det var värt allt slit. Jag önskar av hela mitt hjärta att ni får uppleva samma sak.
SvaraRaderaKram!
bra inställning!!
SvaraRaderaDu är STARK! Du kommer att klara det här, det är jag helt övertygad om! Om någon så DU!
SvaraRaderaHej Joanna!
SvaraRaderaJag har nu följt din blogg sedan i julas. Jag förstår din frustration över att det aldrig vill lyckas trots en chans på över 50%. Har själv varit i din situation under en lång tid. Jag känner igen mig i din vilja att visa dig stark inför dina vänner osv. Av egen erfarenhet skulle jag vilja påstå att det allra bästa är att sluta tänka på vad andra tycker känner osv i mötet med dig o din sambo. Tänk på dig själv och vad som är bäst för er. Efter tre ivf:er och två frysförsök kände jag hur frustrationen/besvikelsen blev för mycket.... det fanns inget roligt i tillvaron längre allt gick ut på att räkna dagar läsa på internet sidor för att finna ev alternativ... på något sätt blev situationen ohållbar och vi var tvugna att komma fram till hur vi skulle göra om det inte skulle lyckas med ivf... likaså behövde vi bestämma hur många till försök vi skulle göra. V i kände att vi behövde ha en mer långsiktig plan. Efter många diskussioner och läsning av div litteratur om adoption osv beslöt vi oss för att adoption kunde vara en möjlig lösning för oss. När vi kommit så långt satte vi oss in i de olika ländernas krav på adoptivföräldrar, köer osv likaså tog vi ställning till vilka länder som var aktuella för oss. Helt klart var ju att man till alla länder var tvungen att ha varit gift en viss tid ibland flera år... nästa beslut vara att vi beslöt oss för att köpa ett 3-pack i falun. Skulle inte dessa tre fungera var det adoption som gällde. Jag vill inte på något sätt påstå att detta var ett enkelt beslut att ta men för oss var det nödvändigt att ha en långsiktig plan. Likaså bestämde vi oss för att lägga ivf:andet på hyllan ett tag... gifta oss och bara ro om varandra. Vi var tvugna att göra något roligt tillsammans. Vi satte även upp en tidsplan för under vilken tid detta skulle gälla. Från det att vi fattat vårt beslut fram till dessa att vi skulle ha vår familj biologiska/adopterade barn skulle vara inom en 5 års period. vi var liksom du 28 år då. Det kändes fantastiskt skönt att ha stakat ut vår väg mot föräldraskapet. Likaså beslöt vi att göra ivf:erna med ca 6 mån intervall. Vi skulle försöka ta det lugnt och inte stressa fram något. Enklare sagt än gjort.
I och med detta besut kände jag äntligen ett visst lugn vi skulle bli föräldrar men frågan var bara hur. Vi gifte oss aug 2003 och i okt 2005 föddes vår underbara dotter efter 5 års kamp. Vill bara med denna novell säga att tillåt dig/er att vara ledsna.... och om ni kan och orkar försök komma fram till en långsiktig plan... kanske det kan underlätta för dig. Tänker på dig/er och känner verkligen din smärta. Ta hand om er
Har inte heller kommenterat tidigare men följt dig under en tid. Du inte bara skriver fängslande utan verkar också vara en riktigt kämpe! Gissar att du inte behöver höra fler solskenshistorier om lyckade provrörsbefruktningar men förr eller senare lyckas de flesta i IVF-lotteriet och jag håller mina tummar stenhårt för att du snart ska få ett riktigt guldägg som stannar och blir ett litet mirakel. Kram och stort lycka till!
SvaraRadera