som jag hade imorse, eller bråttom och bråttom, behövde ju sitta i bilen senast 8:40 för då är det 'Rock Quiz' på Rockklassiker på radion och det är morgonens höjdpunkt. I alla fall, bråttom blev det och min tröja, som inte är av något skjortliknande material, behövde strykas. Det hade ju aldrig gått, fanns inte tid, så eftersom jag redan hade locktången varm så kom jag på den geniala idén att stryka tröjan i locktången istället. Det funkade otippat bra faktiskt, rekommenderas för alla er som har det stressigt på morgonen =)
Jag tog som ni kanske märkte, semester från bloggen i helgen. Ena dagen hade alla sina timmar schemalagda och andra dagen behövde jag återhämta mig efter den första. Nu är jag tillbaka med friska tag, och den här veckan ska jag börja med situps- och armhävningsprogram som min vän T inspirerat mig till. Nån som är sugen på att hänga på?
måndag 10 maj 2010
fredag 7 maj 2010
Terapi
Ordboksterapi
Jag har tagit steget och ringt en psykolog. Det är helt sant det här, fastän jag inte riktigt tror på det själv. Ska ringa henne igen senare idag och boka in en tid när vi båda har våra kalendrar till hands. Det ska bli spännande det här. Har ni varit hos psykolog innan?
Konfrontationsterapi
För ett par dagar sen träffade jag min gravida vän. Jag tror vi behöver träffas regelbundet så att det inte blir så laddat när vi väl ses. Det behöver kännas lite som vanligt, jag behöver låtsas lite som att inget har förändrats (även om jag är medveten att det är otroligt mycket som förändrats). Men jag har erfarenhet av just det här och om vi inte ses, och det OFTA, så kommer jag att bli så uppjagad när vi väl ska ses att det inte kommer att gå. Det är en obegripligt tuff balansgång att gå och mitt psyke kommer inte att må bra av det. Men jag måste göra det här för jag vägrar att förlora en av mina bästa och äldsta vänner. Någon som har några tips på hur jag gör det så smärtfritt som möjligt?
Vänskaps och familjeterapi
Jag har familj och många vänner omkring mig som hjälper och stöttar mig på alla sätt och vis. Att träffas och få kräka av sig av tankar och obehagliga känslor är ovärderligt. Vännerna och familjen är dessutom lite som kameleonter och anpassar sig efter vad man behöver just nu. Inte alltid man orkar prata om allt som är jobbigt. Själv så behöver jag (och det här händer oftare och oftare känns det som) få glömma allt det jobbiga och låtsas som att allt är bra igen. För att kunna njuta av allt annat. Och då ställer vänner och familj upp på det istället. De får stå ut med mycket. Som jag sa till min vän T igår, så skulle hon mycket väl kunna skola om sig till psykolog efter alla samtal vi har haft tillsammans =) Hon är min alldeles egna mini-psykolog.
Bloggterapi
Det är här alla ni kommer in i bilden. Jag hade inte klarat mig utan bloggen. Det hade inte räckt. Det enorma stöd man får i den här världen är som......som......äh, det går inte att beskriva. Försökte skriva något om att det är som en varm filt, som en kopp te som aldrig blir kall och som aldrig tar slut, som klistret som håller fast mig i verkligheten...men det låter ju jättefånigt. I alla fall, bloggterapi rekommenderar jag till alla er där ute som inte provat på det än. Ge det en chans vetja! Anonymt, oanonymt, det kvittar. Eller gå med i nåt forum, det är guld värt.
Egen terapi
Jag har ju pladdrat på om min trädgård ett par gånger redan, men just nu är den min alldeles egna terapi. När vi var mitt uppe i försök två och tre förra året, och jag satt där hemma i lägenheten, drömde jag mig bort till en verklighet med trädgård. Där allt annat är skit samma. I den verkligheten är jag nu, eller försöker vara. Sysselsättningen gör mig gott. Och är det inte trädgård så är det pyssel av olika slag. Smycken, kort, tomtar och sånt. Vad har ni för egna terapiformer?
Det blev massor med frågor till er läsare den här gången. Och jag som fortfarande inte kommit med de utlovade svaren på frågor till mig än. Dåligt. Men det kommer. Antagligen idag. Men kanske imorgon.
Jag har tagit steget och ringt en psykolog. Det är helt sant det här, fastän jag inte riktigt tror på det själv. Ska ringa henne igen senare idag och boka in en tid när vi båda har våra kalendrar till hands. Det ska bli spännande det här. Har ni varit hos psykolog innan?
Konfrontationsterapi
För ett par dagar sen träffade jag min gravida vän. Jag tror vi behöver träffas regelbundet så att det inte blir så laddat när vi väl ses. Det behöver kännas lite som vanligt, jag behöver låtsas lite som att inget har förändrats (även om jag är medveten att det är otroligt mycket som förändrats). Men jag har erfarenhet av just det här och om vi inte ses, och det OFTA, så kommer jag att bli så uppjagad när vi väl ska ses att det inte kommer att gå. Det är en obegripligt tuff balansgång att gå och mitt psyke kommer inte att må bra av det. Men jag måste göra det här för jag vägrar att förlora en av mina bästa och äldsta vänner. Någon som har några tips på hur jag gör det så smärtfritt som möjligt?
Vänskaps och familjeterapi
Jag har familj och många vänner omkring mig som hjälper och stöttar mig på alla sätt och vis. Att träffas och få kräka av sig av tankar och obehagliga känslor är ovärderligt. Vännerna och familjen är dessutom lite som kameleonter och anpassar sig efter vad man behöver just nu. Inte alltid man orkar prata om allt som är jobbigt. Själv så behöver jag (och det här händer oftare och oftare känns det som) få glömma allt det jobbiga och låtsas som att allt är bra igen. För att kunna njuta av allt annat. Och då ställer vänner och familj upp på det istället. De får stå ut med mycket. Som jag sa till min vän T igår, så skulle hon mycket väl kunna skola om sig till psykolog efter alla samtal vi har haft tillsammans =) Hon är min alldeles egna mini-psykolog.
Bloggterapi
Det är här alla ni kommer in i bilden. Jag hade inte klarat mig utan bloggen. Det hade inte räckt. Det enorma stöd man får i den här världen är som......som......äh, det går inte att beskriva. Försökte skriva något om att det är som en varm filt, som en kopp te som aldrig blir kall och som aldrig tar slut, som klistret som håller fast mig i verkligheten...men det låter ju jättefånigt. I alla fall, bloggterapi rekommenderar jag till alla er där ute som inte provat på det än. Ge det en chans vetja! Anonymt, oanonymt, det kvittar. Eller gå med i nåt forum, det är guld värt.
Egen terapi
Jag har ju pladdrat på om min trädgård ett par gånger redan, men just nu är den min alldeles egna terapi. När vi var mitt uppe i försök två och tre förra året, och jag satt där hemma i lägenheten, drömde jag mig bort till en verklighet med trädgård. Där allt annat är skit samma. I den verkligheten är jag nu, eller försöker vara. Sysselsättningen gör mig gott. Och är det inte trädgård så är det pyssel av olika slag. Smycken, kort, tomtar och sånt. Vad har ni för egna terapiformer?
Det blev massor med frågor till er läsare den här gången. Och jag som fortfarande inte kommit med de utlovade svaren på frågor till mig än. Dåligt. Men det kommer. Antagligen idag. Men kanske imorgon.
Om elektronisk post
Vissa vill inte kommentera på bloggen, andra vill komma med tips lite privat, många har frågor och förslag och varje dag är där något nytt som väntar i min mailbox =)
Det är jätteroligt, som att få presenter varje dag, och jag ville bara säga hur mycket jag uppskattar det och att jag känner mig oerhört smickrad av att så många tar sig tid att skriva till mig. Och det gäller både mail och kommentarer givetvis!
Så fortsätt med det som ni är så himla bra på. Och för er som inte visste att jag har en alldeles egen emailadress så kommer den här: plusresan@gmail.com
Men på tal om post, är det bara jag som saknar det här med riktiga brev? Handskrivna kort, brev, paket. Vad hände med det egentligen? Är fördelarna med tekniken så många att man valt att fullkomligt bortprioritera allt vad vanlig post heter. Eller har vi bara blivit latare?
Det är jätteroligt, som att få presenter varje dag, och jag ville bara säga hur mycket jag uppskattar det och att jag känner mig oerhört smickrad av att så många tar sig tid att skriva till mig. Och det gäller både mail och kommentarer givetvis!
Så fortsätt med det som ni är så himla bra på. Och för er som inte visste att jag har en alldeles egen emailadress så kommer den här: plusresan@gmail.com
Men på tal om post, är det bara jag som saknar det här med riktiga brev? Handskrivna kort, brev, paket. Vad hände med det egentligen? Är fördelarna med tekniken så många att man valt att fullkomligt bortprioritera allt vad vanlig post heter. Eller har vi bara blivit latare?
torsdag 6 maj 2010
700 maskrosor!
Det är så många jag har dragit upp de senaste två veckorna. Man får jobba i intervall, dels för att man inte hinner med mer än 300 efter jobbet innan det blir mörkt och dels för att det är så sabla jobbigt. Men snyggt blir det i alla fall =) Riktigt snyggt!
Det här inlägget är inte så intressant utan bilder, så vassegoda:
Gräsmatta utan maskrosor
Gräsmatta med maskrosor.
Skulle tippa på att jag har runt 300 maskrosor kvar. Sen måste jag rensa rabatter, klippa häcken, plantera blommor, sätta lökar, klippa gräset, gödsla, ströså nytt gräs, toppdressa (gräsmattejargong, jösses vad jag kan)...och det festliga med det här är att allt det här antagligen låter skitjobbigt i era öron men för mig är det här bara gött! Terapi för både kropp och själ. Aaaah =)
Det här inlägget är inte så intressant utan bilder, så vassegoda:
Gräsmatta utan maskrosor
Gräsmatta med maskrosor.
Skulle tippa på att jag har runt 300 maskrosor kvar. Sen måste jag rensa rabatter, klippa häcken, plantera blommor, sätta lökar, klippa gräset, gödsla, ströså nytt gräs, toppdressa (gräsmattejargong, jösses vad jag kan)...och det festliga med det här är att allt det här antagligen låter skitjobbigt i era öron men för mig är det här bara gött! Terapi för både kropp och själ. Aaaah =)
onsdag 5 maj 2010
Har jag berättat...
att vi var på samtal på kliniken i förra veckan?
Det var vi i alla fall. Fick komma in på läkarens kontor och prata, där har vi aldrig varit innan. Han hade också MacBook, fast en vanlig och just då kändes det lite gött att jag hade en MacBook Pro =) Även om jag egentligen borde sparat pengarna till höstens räkningar som kommer att bli jobbiga eftersom vi inte kommer att ha några jobb. Men skit i det nu.
Vi pratade om graviditeten, att embryot faktiskt fastnade den här gången och att det var ett stort framsteg. Att vi under nästa behandling skulle försöka kopiera så mycket som möjligt för att uppnå samma goda resultat. Jag tror ju mycket på att anledningen till varför det äntligen fungerade berodde på att ett av embryona hunnit dela sig till 6 celler eller till och med 8. Jag vill fortfarande att det ska utföras långtidsodling på mina ägg men kliniken verkar inte fatta. Jag får jobba lite på att övertala dem igen. Tror att vi kommer att ge dem en chans till i alla fall.
En menscykel mellan två försök är vad som rekommenderas, och det är så vi har kört på förr. Nu kommer vi ta en månads extra paus och sätta igång i juni. Tror jag i alla fall. För att vi faktiskt ska kunna planera så behöver jag ju få ägglossning. Den har inte inträffat än. Bör jag bli orolig? Ni som varit med om missfall, kom äl som vanligt efteråt?
Det var vi i alla fall. Fick komma in på läkarens kontor och prata, där har vi aldrig varit innan. Han hade också MacBook, fast en vanlig och just då kändes det lite gött att jag hade en MacBook Pro =) Även om jag egentligen borde sparat pengarna till höstens räkningar som kommer att bli jobbiga eftersom vi inte kommer att ha några jobb. Men skit i det nu.
Vi pratade om graviditeten, att embryot faktiskt fastnade den här gången och att det var ett stort framsteg. Att vi under nästa behandling skulle försöka kopiera så mycket som möjligt för att uppnå samma goda resultat. Jag tror ju mycket på att anledningen till varför det äntligen fungerade berodde på att ett av embryona hunnit dela sig till 6 celler eller till och med 8. Jag vill fortfarande att det ska utföras långtidsodling på mina ägg men kliniken verkar inte fatta. Jag får jobba lite på att övertala dem igen. Tror att vi kommer att ge dem en chans till i alla fall.
En menscykel mellan två försök är vad som rekommenderas, och det är så vi har kört på förr. Nu kommer vi ta en månads extra paus och sätta igång i juni. Tror jag i alla fall. För att vi faktiskt ska kunna planera så behöver jag ju få ägglossning. Den har inte inträffat än. Bör jag bli orolig? Ni som varit med om missfall, kom äl som vanligt efteråt?
tisdag 4 maj 2010
Trumvirvel.....
Den som var närmast med att gissa gårdagens stegresultat var...Akå med sin gissning på 11500 steg. Om någon av er hade gissat på 11316 steg hade ni varit ännu närmre =)
Akå, släng iväg ett mail till mig så kan vi prata hemligt paket!
Det här med tävling var ju riktigt skoj, det får jag ha oftare. Kanske kan jag få till någon sponsrat pris i framtiden också. Men den här gången är det jag som står för paketet.
Akå, släng iväg ett mail till mig så kan vi prata hemligt paket!
Det här med tävling var ju riktigt skoj, det får jag ha oftare. Kanske kan jag få till någon sponsrat pris i framtiden också. Men den här gången är det jag som står för paketet.
Vårruset
Jag kom, jag såg och jag gick. Joggade lite grann också men på många ställen var det nästintill omöjligt eftersom det var vansinnigt mycket folk överallt. Det var riktigt kallt också, i alla fall i början, därav vantarna.
Strax under 45 min tog det och ja, idag är kroppen trött. Jobbigt, men skönt och jag tror att jag gett mig själv en spark i röven vad gäller träning och motivation. Det känns så i alla fall.
måndag 3 maj 2010
Gissa, gissa GISSA!
Fick tag på ett batteri (fem faktiskt, fick en rasande fin mängdrabatt hos Kjell) och nu är stegräknaren som ny. Bortsett från att batteriluckan är av och måste sitta fasttejpad...
Fit for fight at the vårrus i Malmö alltså!
Nä, nu tänkte jag göra en tävling av alltihopa faktiskt. Hur många steg tror ni jag kommer att ha gått när jag kommer hem ikväll, efter vårruset? (Den står alltså på 950 nu...)
Fritt fram att gissa! Vinnaren får ett hemligt paket =)
TACK för frågor och råd!
Dagens uppdatering:
Stegräknaren har dött igen. Den levde inte länge på uppladdningen via datorn så det blir till att köpa ett nytt batteri. Dagens uppgift, som jag har för avsikt att bocka av redan innan lunch!
IVF:
Det är många som råder mig att vänta. 1 mån, 2 mån, 3 mån. Vänta hela sommaren osv osv. Överväldigande många som röstar på vänta istället för 'inte vänta'. Är det bara jag som vill köra på direkt? Om och om igen tills vi lyckas? Är det bara jag som har sån ork? Eller tror jag bara att jag orkar när jag egentligen inte har nån ork alls och går på sparlågor...?
Jag vill köra på direkt. NU och helst igår. A vill ta en paus. Med tanke på att vi gjort som jag vill de senaste gångerna (förutom över julen för då gick jag med på en kort paus för att A ville det) så är det nog A's tur att bestämma igen. Tråkigt, men jag vill inte tvinga honom till något. Behöver han en paus, så får vi ta en paus. Hur jobbigt jag än tycker att det är.
Sen har vi det här med sommarstängt som inte hade slagit mig innan trots att jag var väl medveten om öppettiderna förra sommaren. Tack för att du påminde mig Tea! Har slängt iväg ett mail till kliniken och hoppas att de svarar snart. Det kommer ju att bli ganska avgörande för vår del, och kanske till och med påverka besluten om hur lång paus vi ska ta och när.
Tack för era fina tips och råd. Ska försöka ta mig till dem. Vissa i alla fall...
Jag får försöka tänka på att jag kommer att ha möjlighet att träna mer under pausen i alla fall. Fler fördelar ser jag faktiskt inte. Jag vet att kroppen inte kommer att bli mer fri från hormoner. Har haft många samtal på kliniken och där menar de att det räcker gott och väl med en menscykel mellan två försök. Pausar man längre påverkar det inte kroppen positivt på något sätt alls. Varken gällande hormoner eller att kroppen blir mer utvilad och mottaglig. Det är bara att köra på, så länge psyket hänger med. Och det är så klart också jätteviktigt. Mitt psyke mår enligt mig inte alls bra av pauser. Jag vet att jag inte kommer att kunna rensa huvudet bara för att vi väntar en månad extra. Då kommer jag bara tvingas att längta efter något i en månad längre...jag kopplar ju inte bort ivf:en bara för att vi inte är mitt uppe i den. Den finns där hela tiden. Den är en del av våra liv, med ett fett TYVÄRR här...men visst. Jag kan ju försöka att koppla bort tankarna så mycket det går. Men lite bitter, det är jag nog alltid =)
Frågor:
Förresten, många av er ställer jätteintressanta frågor som jag absolut tänker svara på. Hoppas kunna få upp ett inlägg inom ett par dar. Frågor är alltid välkomna hos mig och nu när jag lovat att komma med svar kan ni ju passa på att ställa några till.
Nä, nu är det batteriinköpstajm! Hoppas på att Kjell har ett CR2032 inne.
Stegräknaren har dött igen. Den levde inte länge på uppladdningen via datorn så det blir till att köpa ett nytt batteri. Dagens uppgift, som jag har för avsikt att bocka av redan innan lunch!
IVF:
Det är många som råder mig att vänta. 1 mån, 2 mån, 3 mån. Vänta hela sommaren osv osv. Överväldigande många som röstar på vänta istället för 'inte vänta'. Är det bara jag som vill köra på direkt? Om och om igen tills vi lyckas? Är det bara jag som har sån ork? Eller tror jag bara att jag orkar när jag egentligen inte har nån ork alls och går på sparlågor...?
Jag vill köra på direkt. NU och helst igår. A vill ta en paus. Med tanke på att vi gjort som jag vill de senaste gångerna (förutom över julen för då gick jag med på en kort paus för att A ville det) så är det nog A's tur att bestämma igen. Tråkigt, men jag vill inte tvinga honom till något. Behöver han en paus, så får vi ta en paus. Hur jobbigt jag än tycker att det är.
Sen har vi det här med sommarstängt som inte hade slagit mig innan trots att jag var väl medveten om öppettiderna förra sommaren. Tack för att du påminde mig Tea! Har slängt iväg ett mail till kliniken och hoppas att de svarar snart. Det kommer ju att bli ganska avgörande för vår del, och kanske till och med påverka besluten om hur lång paus vi ska ta och när.
Tack för era fina tips och råd. Ska försöka ta mig till dem. Vissa i alla fall...
Jag får försöka tänka på att jag kommer att ha möjlighet att träna mer under pausen i alla fall. Fler fördelar ser jag faktiskt inte. Jag vet att kroppen inte kommer att bli mer fri från hormoner. Har haft många samtal på kliniken och där menar de att det räcker gott och väl med en menscykel mellan två försök. Pausar man längre påverkar det inte kroppen positivt på något sätt alls. Varken gällande hormoner eller att kroppen blir mer utvilad och mottaglig. Det är bara att köra på, så länge psyket hänger med. Och det är så klart också jätteviktigt. Mitt psyke mår enligt mig inte alls bra av pauser. Jag vet att jag inte kommer att kunna rensa huvudet bara för att vi väntar en månad extra. Då kommer jag bara tvingas att längta efter något i en månad längre...jag kopplar ju inte bort ivf:en bara för att vi inte är mitt uppe i den. Den finns där hela tiden. Den är en del av våra liv, med ett fett TYVÄRR här...men visst. Jag kan ju försöka att koppla bort tankarna så mycket det går. Men lite bitter, det är jag nog alltid =)
Frågor:
Förresten, många av er ställer jätteintressanta frågor som jag absolut tänker svara på. Hoppas kunna få upp ett inlägg inom ett par dar. Frågor är alltid välkomna hos mig och nu när jag lovat att komma med svar kan ni ju passa på att ställa några till.
Nä, nu är det batteriinköpstajm! Hoppas på att Kjell har ett CR2032 inne.
söndag 2 maj 2010
Trädgården, motion och diverse uppgifter
Jag vet, det är dåligt att ni inte fått se några foton än. Så mycket som jag är ute och påtar =) Så fort jag får tillfälle springer jag ut med sekatören och knipsar. Idag var jag ute i 6 timmar och rensade i rabatterna. Jag skulle nästan kunna påstå att jag är halvvägs med rabattrensningen iden här trädgården. Det är väldigt tillfredsställande att äntligen se lite resultat!
Och ni ska få se också, får ta några foton i veckan. Men inte imorgon för då blir det vårrus! Hur nu det ska gå, har inte tränat något alls i år. (Förutom när jag gick och simmade nån gång i januari...) Får bli till att promenera istället. Kanske blir det som en kickstart för vårens träning? Den där motivationen har inte gjort sig hörd än, jag kommer liksom inte loss utan det känns som att jag sitter fast med båda benen i en svart och seg sörja.
Jag kanske behöver börja lite smått bara? Med dagliga promenader. Det är oftast där stegräknaren kommer in, men den har jag ingen aning om var den är den jäkeln...
Kvällens uppgift: Leta upp stegräknaren!
Nu blir det en kopp te och lite avsnitt på teven med sambon som precis kom hem.
Kom på en uppgift till förresten: Plocka fram kläder att gå/jogga i imorgon...skulle inte förvåna mig om fanskapet fortfarande ligger i nån av de ouppackade kartongerna i källaren...
Och ni ska få se också, får ta några foton i veckan. Men inte imorgon för då blir det vårrus! Hur nu det ska gå, har inte tränat något alls i år. (Förutom när jag gick och simmade nån gång i januari...) Får bli till att promenera istället. Kanske blir det som en kickstart för vårens träning? Den där motivationen har inte gjort sig hörd än, jag kommer liksom inte loss utan det känns som att jag sitter fast med båda benen i en svart och seg sörja.
Jag kanske behöver börja lite smått bara? Med dagliga promenader. Det är oftast där stegräknaren kommer in, men den har jag ingen aning om var den är den jäkeln...
Kvällens uppgift: Leta upp stegräknaren!
Nu blir det en kopp te och lite avsnitt på teven med sambon som precis kom hem.
Kom på en uppgift till förresten: Plocka fram kläder att gå/jogga i imorgon...skulle inte förvåna mig om fanskapet fortfarande ligger i nån av de ouppackade kartongerna i källaren...
Tröstpresent
Dagen efter missfallet var jag helt slut. Jag var ledsen, men nog mer arg och bitter. Varslet från jobb fanns också i bakhuvudet och jag kände att jag behövde trösta mig själv genom att köpa något. Något som bara var till mig och som jag inte hade köpt annars. Något lyxigt.
Datorn jag använder hemma är en jag har fått från jobbet. En röd laptop som börjar bli lite skruttig redan trots att jag bara använt den i två år. Och den asar jag med mig hemifrån till jobb och tillbaka varje dag. Och när jag blir av med jobbet kanske jag inte ens får behålla den.
Så jag beställde en laptop till mig själv =) En alldeles egen silvrig mac! Och i fredags kom leveransen!
Har varit jättenöjd fram tills nu när jag skulle lägga upp en bild på den. Alla nya kommandon och knappar har jag lärt mig och tycker inte det har varit speciellt svårt utan snarare roligt och spännande med något nytt.
Men jag kan för allt i världen inte komma på hur man roterar foton...
En halvtimme senare...
Nu så. Sabla dator, men jag vann över den till slut =)
Datorn jag använder hemma är en jag har fått från jobbet. En röd laptop som börjar bli lite skruttig redan trots att jag bara använt den i två år. Och den asar jag med mig hemifrån till jobb och tillbaka varje dag. Och när jag blir av med jobbet kanske jag inte ens får behålla den.
Så jag beställde en laptop till mig själv =) En alldeles egen silvrig mac! Och i fredags kom leveransen!
Har varit jättenöjd fram tills nu när jag skulle lägga upp en bild på den. Alla nya kommandon och knappar har jag lärt mig och tycker inte det har varit speciellt svårt utan snarare roligt och spännande med något nytt.
Men jag kan för allt i världen inte komma på hur man roterar foton...
En halvtimme senare...
Nu så. Sabla dator, men jag vann över den till slut =)
lördag 1 maj 2010
IVF-planering
Jag vill köra på direkt, sambon tar gärna en paus.
Det finns inga fördelar med att köra på direkt, men det finns heller inga nackdelar.
Jag är bjuden på två bröllop utomlands i sommar. Om jag vill kunna gå på båda måste vi ta en paus i ivf-andet i hela TVÅ månader. Jag vet, det är ena jäkla lyxproblem det här. Men småsaker som dessa får verkligen bägaren att rinna över just nu. De stora livsomvälvande sakerna har jag nästan vant mig vid, men detaljerna kan jag fortfarande bli vansinnig över.
Så nu vet jag alltså inte vad jag ska göra, vad VI ska göra. Om jag ska vara helt ärlig, så känns det som en stort nederlag att ta en massa pauser. Det känns helt fel och bara tanken får mig att känna mig mer misslyckad än vad jag redan tycker att jag är.
Äsch, är på lite tråkigt humör just nu. Tänkte vara ute och rota i trädgården idag men fick vansinnig migrän efter valborgsfirandet igår kväll som behagade att hänga kvar i morse. Sambon fick cykla och handla värktabletter till frukost. Och nu när jag äntligen hade tid och lust att gå ut och rensa rabatter började jag tänka på svägerskan och hur jag ska lära mig att hantera situationen. Jag kom inte på något bra, det enda jag tänker på är hur dåligt jag vet att jag kommer att må när vi ses. Och att jag inte kommer att vilja prata med henne. Jag kommer att bli den där som förstör stämningen varje gång vi är på plats samtidigt...suck. Och jag vill ju INTE känna så här, inget jag är direkt stolt över. Men jag har ingen aning om hur jag ska attackera det här, som uppenbarligen kommer att bli ett STORT problem...
Det finns inga fördelar med att köra på direkt, men det finns heller inga nackdelar.
Jag är bjuden på två bröllop utomlands i sommar. Om jag vill kunna gå på båda måste vi ta en paus i ivf-andet i hela TVÅ månader. Jag vet, det är ena jäkla lyxproblem det här. Men småsaker som dessa får verkligen bägaren att rinna över just nu. De stora livsomvälvande sakerna har jag nästan vant mig vid, men detaljerna kan jag fortfarande bli vansinnig över.
Så nu vet jag alltså inte vad jag ska göra, vad VI ska göra. Om jag ska vara helt ärlig, så känns det som en stort nederlag att ta en massa pauser. Det känns helt fel och bara tanken får mig att känna mig mer misslyckad än vad jag redan tycker att jag är.
Äsch, är på lite tråkigt humör just nu. Tänkte vara ute och rota i trädgården idag men fick vansinnig migrän efter valborgsfirandet igår kväll som behagade att hänga kvar i morse. Sambon fick cykla och handla värktabletter till frukost. Och nu när jag äntligen hade tid och lust att gå ut och rensa rabatter började jag tänka på svägerskan och hur jag ska lära mig att hantera situationen. Jag kom inte på något bra, det enda jag tänker på är hur dåligt jag vet att jag kommer att må när vi ses. Och att jag inte kommer att vilja prata med henne. Jag kommer att bli den där som förstör stämningen varje gång vi är på plats samtidigt...suck. Och jag vill ju INTE känna så här, inget jag är direkt stolt över. Men jag har ingen aning om hur jag ska attackera det här, som uppenbarligen kommer att bli ett STORT problem...
fredag 30 april 2010
Inte varje dag man får sparken
Så man får ju passa på att klä upp dig lite =)
Har även högtidligt skrivit på alla papper och gått med på att bli uppsagd. Tyckte gott man kunde fått en drink eller nåt. Själv hade jag planer på att komma iklädd partyhatt men sambon tyckte det var lite 'over the top'...
Har även högtidligt skrivit på alla papper och gått med på att bli uppsagd. Tyckte gott man kunde fått en drink eller nåt. Själv hade jag planer på att komma iklädd partyhatt men sambon tyckte det var lite 'over the top'...
torsdag 29 april 2010
Om tre månader
är sambon och jag inte bara barnlösa utan även arbetslösa. Idag kom beskedet om att vi från och med imorgon är uppsagda med en uppsägningstid på tre månader. Behöver jag beskriva hur jävla pissigt livet känns just nu?
Hälsosamtal och andra tider att passa
Fy fan...nu kommer jag bli en sån som håller fast vid det som aldrig blev. Sån som jag själv blivit lite trött på för att de tjatar om datum då det ena skulle hänt och datum då det andra skulle hänt...varför älta?
Men det är inte lätt att släppa tankarna om ett liv man hade. Det är skitsvårt! Och även om det gör ont att tänka på det som kunde ha varit, så gör man det likförbannat.
I en vecka fick jag lov att drömma mig bort och man hinner drömma vansinnigt mycket på en vecka. Jag hade hunnit drömma mig förbi barnvagnsinköp, barntapeter, födelse och julafton. Jag var mitt uppe i vårt mirakel.
Och bara för det, för att jag tillät mig själv att vara lycklig, så kommer alla datum att hemsöka mig...fan fan fan!
Idag skulle vi gått på vårt första hälsosamtal.
På onsdag i nästa vecka skulle vi gjort vårt VUL för att se ett hjärta picka.
11 veckor senare hade vi fått gå på ett första riktiga UL.
Den 21/12 var pyret/pyrena beräknade till. Ett datum då det kommer att göra så jävla ont. Ett datum som tidigare varit en glädjepunkt i mitt liv. Det var då jag och A var på vår första dejt. Början till vårt långa, långa förhållande...har jag berättat att vi varit ett par i över 10 år?
Men det är inte lätt att släppa tankarna om ett liv man hade. Det är skitsvårt! Och även om det gör ont att tänka på det som kunde ha varit, så gör man det likförbannat.
I en vecka fick jag lov att drömma mig bort och man hinner drömma vansinnigt mycket på en vecka. Jag hade hunnit drömma mig förbi barnvagnsinköp, barntapeter, födelse och julafton. Jag var mitt uppe i vårt mirakel.
Och bara för det, för att jag tillät mig själv att vara lycklig, så kommer alla datum att hemsöka mig...fan fan fan!
Idag skulle vi gått på vårt första hälsosamtal.
På onsdag i nästa vecka skulle vi gjort vårt VUL för att se ett hjärta picka.
11 veckor senare hade vi fått gå på ett första riktiga UL.
Den 21/12 var pyret/pyrena beräknade till. Ett datum då det kommer att göra så jävla ont. Ett datum som tidigare varit en glädjepunkt i mitt liv. Det var då jag och A var på vår första dejt. Början till vårt långa, långa förhållande...har jag berättat att vi varit ett par i över 10 år?
Om vänner
Kände att det behövde bli en fortsättning på gårdagens inlägg. För att vara vän till mig just nu är banne mig inte lätt heller.
Varken för de som är gravida eller de som inte är det. Jag förstår att det måste kännas hopplöst. Att inget ni säger egentligen hjälper. Att det enda ni kan göra är att vänta och finnas kvar hos mig när jag äntligen hittar tillbaka till mig själv.
Det är ett konstigt krav att ställa på sina vänner egentligen.
'Nu får ni stå ut med att jag är på dåligt humör hela tiden, att jag inte orkar träffa er och att jag inte hör av mig. Och sen när JAG är redo så vill jag att ni är kvar och att allt är precis som vanligt.'
Vännerna som faktiskt är kvar sen är de man ska hålla hårt i. För alla pallar inte med trycket. Alla tycker inte kraven är rimliga. Men jag tror jag kan skatta mig lycklig ändå. För en vecka sen, när vi satt därhemma förtvivlade och i tårar, gjorde min vän Tove till exempel något smått fantastiskt. Jag fick ett sms om att det utanför dörren står en kasse med saker som vi kanske behövde just nu och som kanske kunde underlätta lite grann. Och detta fanns i kassen:
Middag, fika, frukost, snacks...och allt det här levde jag på i förra veckan. Hade ingen ork att gå till affären och nu slapp jag. Både jag och sambon blev jätteglada, vilket fantastiskt fint sätt att hjälpa till på!
Det är ganska många som är gravida i min närhet just nu och vänskapen till dem får utstå mer skit än vad som är rättvist. Vänner som är lyckliga drar jag ner i skiten så att de sitter där tillsammans med mig. Och inte gör det mig gladare. Helst av allt hade jag bara velat bli jätteglad när vi träffas och bete mig precis så som jag hade velat att mina vänner skulle njuta tillsammans med mig om/när jag blir gravid. Men den vännen tillåter jag mig själv inte att vara. Det går inte, och jag hatar det. Men jag börjar acceptera det, tror jag.
De vänner som inte är gravida är lättare att tänka på och vilja umgås med. Även om det gör ont att träffas eftersom de vet vad vi går igenom. Att man är fullkomligt blottad.
Helst av allt hade jag bara velat träffas med den skara vänner som faktiskt inte har en aning om hur våra liv sett ut de senaste två åren. När jag är med dem lever jag lite i en låtsasvärld. I deras ögon är jag hur lycklig som helst och om ibland kan jag nästan lura mig själv. Så blir det imorgon, på Valborg. Bara människor som inte har en aning. Det är min strategi för att ta mig igenom helgen någotsånär levande.
Varken för de som är gravida eller de som inte är det. Jag förstår att det måste kännas hopplöst. Att inget ni säger egentligen hjälper. Att det enda ni kan göra är att vänta och finnas kvar hos mig när jag äntligen hittar tillbaka till mig själv.
Det är ett konstigt krav att ställa på sina vänner egentligen.
'Nu får ni stå ut med att jag är på dåligt humör hela tiden, att jag inte orkar träffa er och att jag inte hör av mig. Och sen när JAG är redo så vill jag att ni är kvar och att allt är precis som vanligt.'
Vännerna som faktiskt är kvar sen är de man ska hålla hårt i. För alla pallar inte med trycket. Alla tycker inte kraven är rimliga. Men jag tror jag kan skatta mig lycklig ändå. För en vecka sen, när vi satt därhemma förtvivlade och i tårar, gjorde min vän Tove till exempel något smått fantastiskt. Jag fick ett sms om att det utanför dörren står en kasse med saker som vi kanske behövde just nu och som kanske kunde underlätta lite grann. Och detta fanns i kassen:
Middag, fika, frukost, snacks...och allt det här levde jag på i förra veckan. Hade ingen ork att gå till affären och nu slapp jag. Både jag och sambon blev jätteglada, vilket fantastiskt fint sätt att hjälpa till på!
Det är ganska många som är gravida i min närhet just nu och vänskapen till dem får utstå mer skit än vad som är rättvist. Vänner som är lyckliga drar jag ner i skiten så att de sitter där tillsammans med mig. Och inte gör det mig gladare. Helst av allt hade jag bara velat bli jätteglad när vi träffas och bete mig precis så som jag hade velat att mina vänner skulle njuta tillsammans med mig om/när jag blir gravid. Men den vännen tillåter jag mig själv inte att vara. Det går inte, och jag hatar det. Men jag börjar acceptera det, tror jag.
De vänner som inte är gravida är lättare att tänka på och vilja umgås med. Även om det gör ont att träffas eftersom de vet vad vi går igenom. Att man är fullkomligt blottad.
Helst av allt hade jag bara velat träffas med den skara vänner som faktiskt inte har en aning om hur våra liv sett ut de senaste två åren. När jag är med dem lever jag lite i en låtsasvärld. I deras ögon är jag hur lycklig som helst och om ibland kan jag nästan lura mig själv. Så blir det imorgon, på Valborg. Bara människor som inte har en aning. Det är min strategi för att ta mig igenom helgen någotsånär levande.
onsdag 28 april 2010
Om föräldrar
Det måste vara svårt att vara förälder till mig och A just nu. Ibland inser jag nog inte hur svårt det måste kännas.
När jag var i Thailand med mamma hamnade vi i en ganska hetsig diskussion en kväll när jag var på dåligt humör och jättearg över att jag var ofrivilligt barnlös. Mamma försökte leda in mig på adoption och andra lösningar men jag var inte så sugen, vilket inte alltid är så lätt att vara när man är mitt uppe i ivf-behandlingar. När man fortfarande hoppas på ett mirakel. Vi blev arga på varandra, vi blev ledsna, vi grät. Mamma sa förtvivlat att hon skulle kunna skära av sig ett finger för att ge mig ett barn. Min kära mamma.
Och jag blir så väldigt ledsen över hur fruktansvärt frustrerande det måste kännas att se sitt barn lida på det här sättet och veta att det inte finns något man kan göra...det gör så ont att veta att alla andra i vår närhet också har ont på grund av den situation vi befinner oss i. Vilken jävla ond cirkel det här är ändå. Förpestat också...
Och nu sitter vi här och väntar. Det rör sig snart mer om timmar än dagar tills vi får reda på om vi blir av med jobbet eller inte. Helt plötsligt har vi kanske inte råd med fler barnförsök. Helt plötsligt är pengar något vi behöver bli bekymrade över.
I helgen sa mamma att jag inte ska tänka på pengar och sånt när jag funderade lite högt på hur vi ska fortsätta med våra behandlingar. Hon sa att jag kan ta ALLA hennes pengar, hon bryr sig inte om hon inte har ett öre kvar, bara jag blir glad...just de orden har fått mig att börja spontangråta lite överallt på sistone. På jobbet, i bilen, på stan, i duschen...
Igår när vi satt med deklarationerna berättade istället sambon om hur ledsna hans föräldrar är för vår skull. Att de önskar de kunde hjälpa oss på något sätt. Att de kan tänka sig att betala för fler försök. Att om vi blir av med jobben och känner att vi behöver hitta på något roligt som kostar pengar, så hjälper de gärna till. Att de önskar de kunde göra mer...och jag började gråta igen.
Det verkar inte vara lätt det där. Att vara förälder. Men ändå finns det inget annat jag längtar efter mer.
När jag var i Thailand med mamma hamnade vi i en ganska hetsig diskussion en kväll när jag var på dåligt humör och jättearg över att jag var ofrivilligt barnlös. Mamma försökte leda in mig på adoption och andra lösningar men jag var inte så sugen, vilket inte alltid är så lätt att vara när man är mitt uppe i ivf-behandlingar. När man fortfarande hoppas på ett mirakel. Vi blev arga på varandra, vi blev ledsna, vi grät. Mamma sa förtvivlat att hon skulle kunna skära av sig ett finger för att ge mig ett barn. Min kära mamma.
Och jag blir så väldigt ledsen över hur fruktansvärt frustrerande det måste kännas att se sitt barn lida på det här sättet och veta att det inte finns något man kan göra...det gör så ont att veta att alla andra i vår närhet också har ont på grund av den situation vi befinner oss i. Vilken jävla ond cirkel det här är ändå. Förpestat också...
Och nu sitter vi här och väntar. Det rör sig snart mer om timmar än dagar tills vi får reda på om vi blir av med jobbet eller inte. Helt plötsligt har vi kanske inte råd med fler barnförsök. Helt plötsligt är pengar något vi behöver bli bekymrade över.
I helgen sa mamma att jag inte ska tänka på pengar och sånt när jag funderade lite högt på hur vi ska fortsätta med våra behandlingar. Hon sa att jag kan ta ALLA hennes pengar, hon bryr sig inte om hon inte har ett öre kvar, bara jag blir glad...just de orden har fått mig att börja spontangråta lite överallt på sistone. På jobbet, i bilen, på stan, i duschen...
Igår när vi satt med deklarationerna berättade istället sambon om hur ledsna hans föräldrar är för vår skull. Att de önskar de kunde hjälpa oss på något sätt. Att de kan tänka sig att betala för fler försök. Att om vi blir av med jobben och känner att vi behöver hitta på något roligt som kostar pengar, så hjälper de gärna till. Att de önskar de kunde göra mer...och jag började gråta igen.
Det verkar inte vara lätt det där. Att vara förälder. Men ändå finns det inget annat jag längtar efter mer.
tisdag 27 april 2010
Efterdyningar, bearbetning och framtidshopp
De där sabla svettningarna jag brukar ha i samband med ruvning har tagit kontroll över mitt liv. De dök upp första natten efter missfallet och har förpestat varje natt sen dess. Jag vaknar runt fyra-tiden och sängen är helt fuktig och sovlinnet fullkomligt dyngsurt.
Jag har dessutom blivit förkyld vilket jag tror är direkt kopplat till mina nattliga svettningar. Kan ju inte vara bra att ligga och vara blöt mitt i natten i bara underkläderna. Jag förstår inte var det kommer ifrån! Är det allt progesteronet som håller på att ta sig ut ur kroppen nu när det inte finns någon i magen som behöver det?
Är det någon annan som varit med om nåt liknande? Hör av er, jag behöver lugnas!
För övrigt så börjar det kännas lite lättare för varje dag som går. Tror det till stor del beror på att jag håller mig borta från allt som har med graviditeter och barn att göra. Jag saknar många av mina gravida vänner såklart, men även om jag tror att jag klarar av att hantera träffar med dem behöver jag nog lite psykisk vila.
Jag börjar förresten känna mig mer och mer som en psykolog. Man lär sig otroligt mycket om sig själv när man går igenom detta helvete och vänder och vrider på allt in i minsta detalj för att kunna analysera, förklara, försvara, förstå...
Men kanske, kanske, kanske (sa jag kanske?) borde jag ringa en psykolog. Nu när jobbet betalar, iom varslet, så kanske jag borde passa på? Min närmsta chef, som känner till vår situation, påpekade själv att om jag nu väljer att ta kontakt med en psykolog så finns det ju inget som hindrar att jag tar upp sånt som inte berörs av varslet eller har med jobbet att göra.
Har ni andra också såhär trevliga chefer? De få gånger han tagit mod till sig och frågat hur det går och hur jag mår har han sett uppriktigt förtvivlad ut. Nästan så jag fått dåligt samvete själv att jag inte har något mer upplyftande att berätta.
Har inte gråtit mer sen i lördags kväll så det känns som en stor seger! Och jag har tagit tag i motionen och viktminskningen igen. Med stort jäkla fokus på 'IGEN'. Det är ett återkommande och plågsamt kapitel i mitt liv, den där viktminskningen. Riktigt svår att råda över i dessa hormonhöga tider. Jag går ju upp minst två kilo varje behandling. Och går ner max ett kilo efteråt. Detta har, som ni kanske redan räknat ut, resulterat i att jag nu väger 5-6 kilo mer än när vi började med behandlingarna i juni förra året.
Så nu börjar MITT 'beach 2010-mål' som går ut på att gå ner till 62-63 kilo innan nästa behandling. Wish me fett med luck!
Jag har dessutom blivit förkyld vilket jag tror är direkt kopplat till mina nattliga svettningar. Kan ju inte vara bra att ligga och vara blöt mitt i natten i bara underkläderna. Jag förstår inte var det kommer ifrån! Är det allt progesteronet som håller på att ta sig ut ur kroppen nu när det inte finns någon i magen som behöver det?
Är det någon annan som varit med om nåt liknande? Hör av er, jag behöver lugnas!
För övrigt så börjar det kännas lite lättare för varje dag som går. Tror det till stor del beror på att jag håller mig borta från allt som har med graviditeter och barn att göra. Jag saknar många av mina gravida vänner såklart, men även om jag tror att jag klarar av att hantera träffar med dem behöver jag nog lite psykisk vila.
Jag börjar förresten känna mig mer och mer som en psykolog. Man lär sig otroligt mycket om sig själv när man går igenom detta helvete och vänder och vrider på allt in i minsta detalj för att kunna analysera, förklara, försvara, förstå...
Men kanske, kanske, kanske (sa jag kanske?) borde jag ringa en psykolog. Nu när jobbet betalar, iom varslet, så kanske jag borde passa på? Min närmsta chef, som känner till vår situation, påpekade själv att om jag nu väljer att ta kontakt med en psykolog så finns det ju inget som hindrar att jag tar upp sånt som inte berörs av varslet eller har med jobbet att göra.
Har ni andra också såhär trevliga chefer? De få gånger han tagit mod till sig och frågat hur det går och hur jag mår har han sett uppriktigt förtvivlad ut. Nästan så jag fått dåligt samvete själv att jag inte har något mer upplyftande att berätta.
Har inte gråtit mer sen i lördags kväll så det känns som en stor seger! Och jag har tagit tag i motionen och viktminskningen igen. Med stort jäkla fokus på 'IGEN'. Det är ett återkommande och plågsamt kapitel i mitt liv, den där viktminskningen. Riktigt svår att råda över i dessa hormonhöga tider. Jag går ju upp minst två kilo varje behandling. Och går ner max ett kilo efteråt. Detta har, som ni kanske redan räknat ut, resulterat i att jag nu väger 5-6 kilo mer än när vi började med behandlingarna i juni förra året.
Så nu börjar MITT 'beach 2010-mål' som går ut på att gå ner till 62-63 kilo innan nästa behandling. Wish me fett med luck!
måndag 26 april 2010
No weekend blogging
Det blev bara så. Inget planerat, men såhär i efterhand känns det helt rätt. Behövde vila fullt ut, utan några som helst plikter.
Helgen var för övrigt mer av en bergochdalbana än vad jag som ivf:are är van vid. Stundtals var det nästan bra igen och stundtals var det så dåligt att jag bara ville försvinna.
Ett hett tips kommer här förresten:
Gå inte på middag med svärföräldrar och svåger med gravid tjej med värsta magen, tre dagar efter att du har fått missfall. Gör inte det.
Det var fullkomligt gräsligt. Tortyr. Satt mest och försökte hålla inne känslorna och tankarna vilket resulterade i att jag nog såg mest sur och ledsen ut. Tittade inte åt svägerskans håll en endaste gång och drack vansinnigt mycket vin. När vi väl kom hem på kvällen kom allt som jag så krampaktigt hållit inne. Tårarna forsade, kroppen skakade och jag visste ärligt inte om det gick att sluta. Somnade i sambons famn av ren utmattning.
Mamma övertalade mig att inte sitta hemma själv på fredagskvällen utan bjöd över mig på middag. Ville egentligen inte...ville ju ingenting alls så det tog 20 min övertalning på telefon. Men det resulterade i alla fall i en trevlig kväll och jag fick en chans att inte sitta och mala tankar i huvudet. Ingen sa nånting om det som hänt, precis så vill jag ha det just nu. Vill inte prata om det. Om vi låtsas som att det aldrig hänt så kanske det kan kännas som det också.
Det var soligt och varmt i helgen i alla fall. Så trädgården hjälpte mig med sorgearbetet också. Kanske blir det bra snart?
Helgen var för övrigt mer av en bergochdalbana än vad jag som ivf:are är van vid. Stundtals var det nästan bra igen och stundtals var det så dåligt att jag bara ville försvinna.
Ett hett tips kommer här förresten:
Gå inte på middag med svärföräldrar och svåger med gravid tjej med värsta magen, tre dagar efter att du har fått missfall. Gör inte det.
Det var fullkomligt gräsligt. Tortyr. Satt mest och försökte hålla inne känslorna och tankarna vilket resulterade i att jag nog såg mest sur och ledsen ut. Tittade inte åt svägerskans håll en endaste gång och drack vansinnigt mycket vin. När vi väl kom hem på kvällen kom allt som jag så krampaktigt hållit inne. Tårarna forsade, kroppen skakade och jag visste ärligt inte om det gick att sluta. Somnade i sambons famn av ren utmattning.
Mamma övertalade mig att inte sitta hemma själv på fredagskvällen utan bjöd över mig på middag. Ville egentligen inte...ville ju ingenting alls så det tog 20 min övertalning på telefon. Men det resulterade i alla fall i en trevlig kväll och jag fick en chans att inte sitta och mala tankar i huvudet. Ingen sa nånting om det som hänt, precis så vill jag ha det just nu. Vill inte prata om det. Om vi låtsas som att det aldrig hänt så kanske det kan kännas som det också.
Det var soligt och varmt i helgen i alla fall. Så trädgården hjälpte mig med sorgearbetet också. Kanske blir det bra snart?
fredag 23 april 2010
Helt slut
Men är ändå på jobbet idag. Go figure...
Hela onsdagen försvann i en gröt av smärta. Jag hade ingen aning att det skulle göra så fruktansvärt ont, trots 6 stycken panodil zapp. Vi försökte titta på en film på kvällen men fick pausa var tionde minut eftersom jag inte kunde koncentrera mig. Låg och vred på mig av smärtan och sprang på toaletten stup i kvarten. Blodet bara forsade ur mig, kändes som att det aldrig skulle ta slut.
Igår var jag också hemma. Mest för att jag kände mig helt orkeslös efter onsdagens kämpande med smärtorna. Det fortsatte att göra ont men inte i närheten av smärtorna i onsdags. Och sen kom illamåendet och huvudvärken som en värmande filt över alltihopa. Tror det är migrän.
Tog en panodil och en ipren imorse och migränen har lugnat sig lite.
Vet inte vad jag gör på jobbet. Jag tror jag inbillade mig själv att om jag åkte hit så skulle jag ha så mycket att göra att jag inte hann tänka på vad som hänt och hur ledsen jag är. Problemet är att det inte finns mycket att göra, därav varslet pga arbetsbrist.
Känner mig fullständigt apatisk. Önskar jag visste hur vi ska gå vidare, önskar att vi hade en plan. Då brukar det kännas bättre och hoppet kommer sakta tillbaka. Men just nu känns det som om jag lever i ett vakuum...
Hela onsdagen försvann i en gröt av smärta. Jag hade ingen aning att det skulle göra så fruktansvärt ont, trots 6 stycken panodil zapp. Vi försökte titta på en film på kvällen men fick pausa var tionde minut eftersom jag inte kunde koncentrera mig. Låg och vred på mig av smärtan och sprang på toaletten stup i kvarten. Blodet bara forsade ur mig, kändes som att det aldrig skulle ta slut.
Igår var jag också hemma. Mest för att jag kände mig helt orkeslös efter onsdagens kämpande med smärtorna. Det fortsatte att göra ont men inte i närheten av smärtorna i onsdags. Och sen kom illamåendet och huvudvärken som en värmande filt över alltihopa. Tror det är migrän.
Tog en panodil och en ipren imorse och migränen har lugnat sig lite.
Vet inte vad jag gör på jobbet. Jag tror jag inbillade mig själv att om jag åkte hit så skulle jag ha så mycket att göra att jag inte hann tänka på vad som hänt och hur ledsen jag är. Problemet är att det inte finns mycket att göra, därav varslet pga arbetsbrist.
Känner mig fullständigt apatisk. Önskar jag visste hur vi ska gå vidare, önskar att vi hade en plan. Då brukar det kännas bättre och hoppet kommer sakta tillbaka. Men just nu känns det som om jag lever i ett vakuum...
torsdag 22 april 2010
Mina två små pyren
Jag fick se dem båda två igår. Kanske inte just pyrena, men hinnsäckarna som de legat i. Den ena var jätteliten, som en kidneyböna. Den andra däremot, var stor som hasselnöt med skal ungefär. Eller som en vindruva. I sitt originaltillstånd, utsträckt som en tunn hinna kring mitt lilla pyre, hade den säkert varit stor som en kiwi.
Jag trodde inte jag kunde bli mycket ledsnare igår faktiskt, när hela dagen hade gått. Men när jag fick se mina små pyren på det där sättet, så rann tårarna av sig själva. Då var det verkligen slut för den här gången. Det blev ett märkligt farväl därinne i badrummet. Ovärdigt.
Jag kan inte låta bli att undra varför de bestämde sig för att lämna oss...och det är svårt att låta bli att tänka på vad vi hade kunnat göra för att förhindra att detta hände. Men antagligen var det bäst så. Och det där kvittar egentligen. Det gör varken från eller till. För ont gör det ändå.
Jag trodde inte jag kunde bli mycket ledsnare igår faktiskt, när hela dagen hade gått. Men när jag fick se mina små pyren på det där sättet, så rann tårarna av sig själva. Då var det verkligen slut för den här gången. Det blev ett märkligt farväl därinne i badrummet. Ovärdigt.
Jag kan inte låta bli att undra varför de bestämde sig för att lämna oss...och det är svårt att låta bli att tänka på vad vi hade kunnat göra för att förhindra att detta hände. Men antagligen var det bäst så. Och det där kvittar egentligen. Det gör varken från eller till. För ont gör det ändå.
onsdag 21 april 2010
Det är över nu...
Tog ett digitalt graviditetstest och fick ett klart och tydligt besked
Har pratat med kliniken också, som sa att eftersom testet visar negativt och jag både blöder och har ont så finns det inget att hoppas på längre. Behövs varken vul eller blodprov. Det ville sig inte helt enkelt.
Jag är så trött på att vara ledsen och förtvivlad. Det gör ont i bebismagen, som ett stort hål som bara blir större och större. Fast det kommer att gå över, det vet jag. Hålet i hjärtat är det värre med. Vet inte hur jag ska bära mig åt för att läka det.
Idag är vi hemma och är ledsna. Kramas massor fast av helt andra anledningar den här gången. Allt är som en dimma. Igår var jag den lyckligaste i hela världen, idag sitter jag och väntar på mitt missfall. Det här är utan tvekan den sämsta dagen i mitt liv...
Har pratat med kliniken också, som sa att eftersom testet visar negativt och jag både blöder och har ont så finns det inget att hoppas på längre. Behövs varken vul eller blodprov. Det ville sig inte helt enkelt.
Jag är så trött på att vara ledsen och förtvivlad. Det gör ont i bebismagen, som ett stort hål som bara blir större och större. Fast det kommer att gå över, det vet jag. Hålet i hjärtat är det värre med. Vet inte hur jag ska bära mig åt för att läka det.
Idag är vi hemma och är ledsna. Kramas massor fast av helt andra anledningar den här gången. Allt är som en dimma. Igår var jag den lyckligaste i hela världen, idag sitter jag och väntar på mitt missfall. Det här är utan tvekan den sämsta dagen i mitt liv...
Vecka 5+0
Det här är inte vad jag ville skriva och berätta om när jag gick in i vecka 6...men jag, om någon, borde verkligen ha lärt mig vid det här laget att man sällan får som man vill.
Började värka i bebismagen igår kväll - Inte bra.
Kom lite rosa på pappret igår kväll - Inte bra.
Hela natten svettades jag floder. Sängen blev dyngsur och vi har inte fixat nåt gästrum än så jag fick ligga kvar i fukten. Bytte sovlinne, la en handduk under mig och vände på täcket.
Idag är det inte rosa längre. Det är blodblandat. Och det gör ont. Rätt så ont. Har proppat i mig lite panodil och hoppas att det lindrar snart.
Nä, det här är inte bra alls. Det här är riktigt jävla skitdåligt.
Började värka i bebismagen igår kväll - Inte bra.
Kom lite rosa på pappret igår kväll - Inte bra.
Hela natten svettades jag floder. Sängen blev dyngsur och vi har inte fixat nåt gästrum än så jag fick ligga kvar i fukten. Bytte sovlinne, la en handduk under mig och vände på täcket.
Idag är det inte rosa längre. Det är blodblandat. Och det gör ont. Rätt så ont. Har proppat i mig lite panodil och hoppas att det lindrar snart.
Nä, det här är inte bra alls. Det här är riktigt jävla skitdåligt.
tisdag 20 april 2010
Halleluja!
För där kom de första riktiga symptomen =)
Yrsel från ingenstans, sådär så jag blev riktigt snurrig i huvudet trots att jag satt ner på en stol. Och så blev jag skitvarm och illamående, men det brukar jag bli när jag blir lite yr. Vad göra? Äta? Dricka. Har tagit några klunkar vatten men är fortfarande helt varm och snurrig...
Men hörni, jag är nästintill lyrisk över det här alltså! Kanske kommer jag förbanna symptomen sen, när jag kräkts konstant i 3 månader, men just nu är jag bara lycklig!
Yrsel från ingenstans, sådär så jag blev riktigt snurrig i huvudet trots att jag satt ner på en stol. Och så blev jag skitvarm och illamående, men det brukar jag bli när jag blir lite yr. Vad göra? Äta? Dricka. Har tagit några klunkar vatten men är fortfarande helt varm och snurrig...
Men hörni, jag är nästintill lyrisk över det här alltså! Kanske kommer jag förbanna symptomen sen, när jag kräkts konstant i 3 månader, men just nu är jag bara lycklig!
Köpa köpa KÖPA
Det gick upp för mig idag, efter lååååång diskussion med min vän Maria, att jag nu faktiskt får lov att köpa allt det där jag drömt om så länge. Som jag hållt mig borta från för att det gjort alldeles för ont att ens titta på. Nu ska vi kanske ta det lite lugnt såhär i början och inte låta pengarna springa iväg på en gång, men det finns ju så mycket man kan köpa redan nu! =)
Självklart har jag inte koll på ens en femtedel av allt som finns därute så ni som är förbi denna fas kan väl guida mig lite, köpfreak som jag är. Var börjar man?
Jag är lite sugen på en graviditetsdagbok som man fyller i. Ja, i pappersformat alltså. Jag vet, bloggen är en typ av dagbok redan, men det hade varit mysigt att ha något som kan stå i bokhyllan som man kan plocka fram och bläddra i sen nån gång.
Sen får det väl inhandlas en del andra böcker som kan vara bra att börja läsa i början på graviditeten.
Hmmm, så fokus verkar ligga på böcker just nu. Allt annat känns avlägset...När ska man börja med stödstrumpor? =)
GIMME TIPS!
Självklart har jag inte koll på ens en femtedel av allt som finns därute så ni som är förbi denna fas kan väl guida mig lite, köpfreak som jag är. Var börjar man?
Jag är lite sugen på en graviditetsdagbok som man fyller i. Ja, i pappersformat alltså. Jag vet, bloggen är en typ av dagbok redan, men det hade varit mysigt att ha något som kan stå i bokhyllan som man kan plocka fram och bläddra i sen nån gång.
Sen får det väl inhandlas en del andra böcker som kan vara bra att börja läsa i början på graviditeten.
Hmmm, så fokus verkar ligga på böcker just nu. Allt annat känns avlägset...När ska man börja med stödstrumpor? =)
GIMME TIPS!
Magsjuka
Jag gissar att det inte är ett graviditetssymptom utan effekterna av dagens thai-lunch. Klarade bara äta hälften och sen dess har jag ont i magen.
En teori jag har är att jag sen Thailandssemestern helt enkelt utvecklat en mystisk allergi mot just thaimat eller att det sitter en liten monsterkrabat i magen som blir jättesur när det dimper ner en portion ris med currygryta över honom.
När jag blev magsjuk senast (kan iofs ha varit influensa) så hade jag precis ätit en hemmalagad pad thai. Jäkligt trist det där faktiskt, det är en rätt som jag tycker är jättegod men varje gång jag tänker på den kommer jag ihåg att det inte var lika gott på vägen upp...
Kanske ska lägga mig på nån soffa och vila här på jobb...ryser i hela kroppen av magens revolt. Nåt tips som funkar snabbt på en ledsen mage? Filmjölk?
En teori jag har är att jag sen Thailandssemestern helt enkelt utvecklat en mystisk allergi mot just thaimat eller att det sitter en liten monsterkrabat i magen som blir jättesur när det dimper ner en portion ris med currygryta över honom.
När jag blev magsjuk senast (kan iofs ha varit influensa) så hade jag precis ätit en hemmalagad pad thai. Jäkligt trist det där faktiskt, det är en rätt som jag tycker är jättegod men varje gång jag tänker på den kommer jag ihåg att det inte var lika gott på vägen upp...
Kanske ska lägga mig på nån soffa och vila här på jobb...ryser i hela kroppen av magens revolt. Nåt tips som funkar snabbt på en ledsen mage? Filmjölk?
måndag 19 april 2010
Nu ÄR jag gravid!
Fick svar från kliniken angående blodprovet lite senare idag och det såg helt normalt ut!!!
Fy fasen vad lättad jag är. Det är alltså inte lätt att tro att man lyckats när man kämpat som en gnu i oändligt många månader och misslyckats lika många. Jag trodde ärligt talat det skulle vara lättare. Jag har fnyst lite grann åt de som blivit gravida och sen omedelbart börjat oroa sig, och tänkt att 'Fan, de har ju fått ett plus, kan de inte bara vara glada för det?'. Men jag förstår precis hur det känns nu. Hur jäkla svårt det är att slå undan tankarna om att 'det skiter sig säkert', det har det ju gjort hittills.
Fast nu ger jag mig. Säger kliniken att allt är normalt, då tänker jag tro på det också. Nu är jag gravid tills det är dags att passera nästa milstolpe. Och det är ett VUL onsdagen den 5/5, alltså om lite mer än två veckor. Vansinnigt långt bort, men jag ska njuta fram tills dess och tacksamt invänta alla trevliga besvär som en graviditet innebär. Är inte alls sugen på den där ölen längre, men lite illamående hade suttit fint =)
Jag förstår inte hur ni står ut med mitt tjat och gnäll och nervositet och tjat och svammel och tjat. Men det är kanske är befogat att vara knäpp efter den resa jag gjort och den resa jag just påbörjat. Ni kanske tycker att det är ok. Joanna är lite knäpp. Men hon får vara det...det är ok.
Fy fasen vad lättad jag är. Det är alltså inte lätt att tro att man lyckats när man kämpat som en gnu i oändligt många månader och misslyckats lika många. Jag trodde ärligt talat det skulle vara lättare. Jag har fnyst lite grann åt de som blivit gravida och sen omedelbart börjat oroa sig, och tänkt att 'Fan, de har ju fått ett plus, kan de inte bara vara glada för det?'. Men jag förstår precis hur det känns nu. Hur jäkla svårt det är att slå undan tankarna om att 'det skiter sig säkert', det har det ju gjort hittills.
Fast nu ger jag mig. Säger kliniken att allt är normalt, då tänker jag tro på det också. Nu är jag gravid tills det är dags att passera nästa milstolpe. Och det är ett VUL onsdagen den 5/5, alltså om lite mer än två veckor. Vansinnigt långt bort, men jag ska njuta fram tills dess och tacksamt invänta alla trevliga besvär som en graviditet innebär. Är inte alls sugen på den där ölen längre, men lite illamående hade suttit fint =)
Jag förstår inte hur ni står ut med mitt tjat och gnäll och nervositet och tjat och svammel och tjat. Men det är kanske är befogat att vara knäpp efter den resa jag gjort och den resa jag just påbörjat. Ni kanske tycker att det är ok. Joanna är lite knäpp. Men hon får vara det...det är ok.
Väntar på svar
Tillbaka från blodprovet. Åkte hem istället för tillbaka till jobb. Kändes inte så lönt att åka till kontoret och jobba i en kvart.
De var supersnälla på kliniken. Frågade hur jag mådde, och var genuint intresserade av mina svar. Och de förstod absolut min oro. Inget konstigt alls när man har kämpat så länge. Då är det svårt att tro att man nått ända fram.
Samtidigt försökte de förklara för mig att det här inte alls behöver betyda något. Alla är olika och det är många saker som spelar in. 'Klart det här ska funka' sa Anki som vanligt =)
Så nu väntar jag. Det är ett helvete. Jag är ett endaste samtal ifrån glädje eller ångest. Kanske får jag inget vettigt svar alls...vad vet jag. Måste kanske lämna fler blodprov...
Ska få svar idag eller eventuellt imorgon bitti. En stor stark hade suttit fint nu.
De var supersnälla på kliniken. Frågade hur jag mådde, och var genuint intresserade av mina svar. Och de förstod absolut min oro. Inget konstigt alls när man har kämpat så länge. Då är det svårt att tro att man nått ända fram.
Samtidigt försökte de förklara för mig att det här inte alls behöver betyda något. Alla är olika och det är många saker som spelar in. 'Klart det här ska funka' sa Anki som vanligt =)
Så nu väntar jag. Det är ett helvete. Jag är ett endaste samtal ifrån glädje eller ångest. Kanske får jag inget vettigt svar alls...vad vet jag. Måste kanske lämna fler blodprov...
Ska få svar idag eller eventuellt imorgon bitti. En stor stark hade suttit fint nu.
Nä, gott folk
Testet kändes inte direkt starkare. Trots att jag höll mig i 4 timmar. Vet inte om det är lika starkt eller svagare...det lutar åt svagare.
Ni kan få avgöra själva. Inte samma ljus eller vinkel så det är kanske svårt att se.
Ringde till kliniken, berättade om plusset och påpekade hur orolig jag är och att jag vill ta ett blodprov och de gick faktiskt med på det utan att det krävdes längre övertalningar =) Superskönt. Underbara klinik, idag är jag lyrisk över hur snälla de är. Så nu ska jag susa iväg till Malmö och mäta hcg-värde.
Fan alltså om det här ska skita sig redan...
Håll tummarna igen är ni snälla!
Ni kan få avgöra själva. Inte samma ljus eller vinkel så det är kanske svårt att se.
Ringde till kliniken, berättade om plusset och påpekade hur orolig jag är och att jag vill ta ett blodprov och de gick faktiskt med på det utan att det krävdes längre övertalningar =) Superskönt. Underbara klinik, idag är jag lyrisk över hur snälla de är. Så nu ska jag susa iväg till Malmö och mäta hcg-värde.
Fan alltså om det här ska skita sig redan...
Håll tummarna igen är ni snälla!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
