onsdag 5 maj 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Om mig
- Joanna
- Jag är en tjej på 29 år som försöker leva normalt, utan att tänka så mycket på att jag är barnlös. Vissa dagar är jag hoppfull, andra dagar är jag bara bitter. Men för att försöka leva med det så bloggar jag. Mest om resan till plusset. Andra delar av mitt liv tenderar dock att smyga sig in :)
Vår IVF-historia: Vi började försöka bli gravida sommaren 2008 och i januari 2009 påbörjade vi vår utredning. I februari samma år fick jag ett missfall efter en veckas graviditet och i juni 2009 gjorde vi vår första ivf-behandling som tyvärr misslyckades. Andra och tredje gjordes under hösten och misslyckades båda två. Nu väntade en helt ny värld av ivf-behandlingar som kostade en massa pengar. Vår fjärde ivf gjorde vi i januari/februari 2010 och det slutade tyvärr med ett minus igen. Under försök nummer fem fick vi äntligen vårt efterlängtade plus men i början på vecka 6 kom missfallet. I juni-juli genomgick vi vårt sjätte försök som återigen slutade med ett minus. I september 2010 gjorde vi vårt sjunde IVF-försök som inte ens resulterade i en återsättning. I oktober 2010 gjorde vi vårt första FET men det slutade tyvärr i ett tidigt missfall.
Hej hej, det är jag som är Joanna
Antal sidvisningar
Bloggsidor
Ja verkligen! På mitt jobb gör vi ALDRIG några underverk, oerhört motiverande ;)
SvaraRaderahaha jaa :)
SvaraRaderaVilken gullig skylt!
SvaraRaderaIngen regel utan undantag, så det är ju attans att man lyckas pricka in fel dagar när man besökt dem... ;-)
SvaraRaderatusen tack , man törs knappt hoppas....
SvaraRaderahttp://www.skavilyckas.blogg.se
=)
SvaraRaderaTack för att du svarade mig förut, och att jag får gnälla av mig...
Det går inge vidare här, vad är din hemlighet för att orka? Var ju tillbaks på ultraljud för att få besked men det fanns inget besked att ge. Det var tydligen så att det var två från början, tvillingar. Och den ena har jag blödit ut så gott som och den andra finns det inte mycket hopp för. Den är för liten och man ser inga hjärtslag. Men doktorn vill inte göra något förens hon är 100 och nu är hon till 90 % säker att det är ett missfall så hon vill vänta ytterligare en vecka. Bra på ett vis förståss, finns det en chans till att det ser bättre ut då och att den vuxit till sig så vill man ju inte göra nått förhastat. Samtidigt är det det som är nästan värst, att leva i ingemansland, kanske gravid liksom. Hoppas pyttelite men ändå nånstans känna att oddsen är för dåliga. Så jag har fått en tid för "abort", har valt tabletter den här gången, för har läst att upprepade skrapningar inte är bra, innan den tiden har vi ett ultraljud inbokat för att dom ska veta säkert, och är det då säkert om en vecka så får jag tabletterna och så var det det. Igen. Eller så mår den toppen där inne och jag slipper allt va det här heter! Vem vet...
=( Suck.
Jag ska betala för att gå på ett eget ultaljud efter helgen med, för att veta säkert inom mig själv. Någonting verkar gå fel, under ett halvvår har jag fått två tvilling graviditeter där den ena aldrig blir något av och den andra sen följer med typ..
Vette fan. Vette fan verkligen. Känner mig så less just nu, på allt =(
Och samtidigt så finns lilla, lilla hoppet där som gör det nästan olidligt det här. Kram på dig!
Sussi: Hoppas fortfarande så mycket för er, men förstår att du själv börjar tappa hoppet. Det är inte lätt när man växlar mellan hopp och förtvivlan på det där sättet. Så utdraget... :(
SvaraRaderaTänker på dig ofta och bara väntar på en positiv uppdatering från dig.
STOR KRAM!