När vi satte igång med vår första ivf-behandling minns jag att jag redan då var orolig över att inte lyckas på de tre första försöken.
'Tänk om vi misslyckas med alla tre?' sa jag till A. Han svarade med 'det kommer vi inte göra'. Han var så säker, så lugn. Men inte jag. Jag var livrädd. Men trots det lyckades han smitta av sig lite på mig och jag slappnade av en smula. Det var nog bra för mig då, men jag önskar att jag inte hade varit den som nu kan säga 'I told you so...'.
Och nu är jag alltså här, på sprutdag 1 igen, för femte gången. Läste varken den lilla instruktionsboken för Gonal-f som vi fick på kliniken den första gången vi var där, eller bipacksedel idag. Nu går allt på rutin. Ivf är ju en del av våra liv nu. På riktigt. Och det skrämmer mig lite när jag inser att jag har vant mig. Det är inte läskigt längre, inte konstigt. Det är knappt omständligt. Inte värre än att gå på toa. Jag har insett att mitt liv, våra liv, kommer att se ut så här ett tag till. Kanske ett bra tag framöver.
Det finns fortfarande dagar då jag är så bitter att jag inte vill tro på den här trasiga versionen av en sanning. Men större delen av tiden är jag på gränsen att acceptera att det är så. Det skrämmer mig också.
Jag tror egentligen det är bra att jag lägger mindre energi på att vara arg på att livet är orättvist. Tror jag mår så jäkla mycket bättre av det och kanske är det just det som saknats? Samtidigt känns det lite som att jag gett upp. Att jag kanske inte kämpar lika bra nu när jag inte är lika arg längre. Att jag genom att acceptera livet, som ett bra tag har räckt fingret åt oss och inte räcka femtielva fingrar tillbaka utan mest rycka på axlarna och säga 'Been there, done that. Har du inget nytt att komma med?', visar att jag är ok med det? Fastän jag innerst inne inte alls tycker det är ok. Det är så långt från ok man kan komma. Det är rent åt HELVETE. Äsch, jag snurrar in mig själv i mina filosofiska och psykologiska utsvävningar nu igen. Jag har aldrig varit bra på filosofi. I skolan tyckte jag mest det var en massa bullshit. Psykologi tyckte jag var kul, när det var på låtsas. Kanske är det nålarna som spökar? Har akupunktören gjort att bitterjoanna tagit semester? Eller så är det vinet som gör mig gott...
Sprutdag 1 är det oavsett om jag tycker filosofi mest är en massa dravel eller inte.
Och den första dosen gick lös på 225 IE den här gången.
lördag 20 mars 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej vännen! Angående tro och oro: jag vet att det är kroppen som fixar (eller inte fixar) allt som händer med en ivf, MEN trots detta tror jag lite på det positiva tänkandet. Med vår senaste försök gjorde jag från första dagen att jag föreställde mig den nästa steget som en lyckad moment (t.ex. att jag har flera fina äggblåsor, sedan att jag har fina ägg, sedan att fina embryo, sedan att jag ruvar, att plussar...osv.), men alltid bara ett steg i taget. Då gick jag på yoga och avslappningsdelen var perfekt för att se de här positiva bilderna framför mig. Jag säger inte att jag lyckades för att jag tänkte positivt, men jag känner att det hjälpte mycket med att kunna vara lite lugnare och kunna tro på det hela lite mer än jag gjorde innan. Jag tror på att vårt psykiska tillstånd kan påverka hur kroppen fungerar.
SvaraRaderaSe dig själv på kliniken när läkaren säger att du har fina äggblåsor, se dig själv när de får fram fina ägg, när du får ett perfekt embryo i mage, när du ruvar, se glädjen när ni plussar, se dig själv som gravid och försök putta bort alla negativa tankar. Jag vet att det är svårt, men kan funka.
Jag hållar tummarna hårt för dig och tror verkligen på att ni ska lyckas!
Kramar
Äntligen igång igen, skönt att detta är sista gången innan bebis! :-)
SvaraRaderaVet inte men jag fick en känsla att akupunkturen gjorde det samma för mig, man "brydde" sig inte så mycket längre. Sen har vi ju en viss rutin på det här också kanske spelar in...
Stora kramar <3
Jag känner så väl igen mig i ditt resonerande, så för mig var det inte krångligt alls att förstå :-).
SvaraRaderaHåller med föregående talare, tänk positivt, det har jag inte gjort en endaste av gångerna, men så har det också gått åt pipsvängen.
Let's rock nu bruden! Den här gången MÅSTE det vara er tur, och det blir perfekt för då följs vi åt genom graviditeten och det vore ju trevligt.(Jag har bestämt att jag ska plusa i slutet av april. ;)
SvaraRaderaHoppas helgen varit bra annars!
Kramar