Ikväll

har vi haft 24-marathon. Vi är båda två vansinnigt betuttade i den här serien (tror det var 13 år sen jag använde uttrycket betuttad förresten. Det var på tiden att plocka fram detta underbara adjektiv), så vi har påbörjat en fin liten tradition där vi träffas med ett par vänner och ser igenom ett par avsnitt en kväll i månaden.

Men det är svårt att fokusera på tv:n när man vet att någon annan gått igenom ett helvete den här dagen. Jag är så arg och ledsen att jag egentligen skulle vilja slå sönder något. Jag vet, man ångrar sig alltid sen, men det är gott för själen för stunden.

Min fina bloggvän Åsa har idag varit med om något som jag bara tycker är så orättvist och sorgligt. Speciellt för någon som redan ligger ner, som redan krälar i den svarta sörja som man hittar i botten av IVF-träsket. Det känns nästan som ett skämt. Att det bara är på skoj alltihopa och att man snart vaknar ur den här drömmen och inser att det inte gått flera år med känslan att man bara står och stampar. Att det inte finns något som heter ofrivillig barnlöshet. Att alla som vill kan bli gravida och att det därför inte heller finns en massa sorgliga bloggar där alla lider med varandra. Men varje morgon, när man vaknar, får man en fet käftsmäll av verkligheten.