Jag fick en intressant fråga för några dagar sen som rört till det ordentligt i huvudknoppen och nu tänkte jag ge mig på att försöka svara.
'Om du blir gravid, kan du tänka dig att blogga oanonymt då?'
Just den här tanken har jag nog inte haft. Eller, jag har inte orkat fokusera så mycket på det eftersom bilden av mig som gravid förflyttat sig längre och länge bort från min fantasi. Jag har inte velat tänka på någonting alls som skulle inträffa efter att jag fått se det där plusset. Allting efteråt har nämligen bara blivit suddigt. Plusset är ungefär så långt mina ögon nått, så långt mina tankar burit mig, så långt mitt hjärta orkat kämpa. Men om jag nu tvingar mig själv att tänka efter så är svaret hur enkelt som helst. 'Otvivelaktigt!' Jag hade kanske väntat till efter vecka 12. Bara för att ha någon form av garanti att backa upp beslutet. Men jag hade definitivt velat berätta för er vem jag är.
Ska jag vara helt ärligt har jag på sistone lekt med tanken att börja blogga oanonymt helt och hållet. Ända sen vi blev indragna i ivf-världen har vi försökt att hålla den hemlig. Det är något som vi behövt för att orka med helvetet. Bara några enstaka i vår närhet har vetat om det. Kanske har andra räknat ut vad det är som händer, det kan jag inte svara på. Men jag tror inte det.
I mitt förra inlägg pratade jag mycket om hur jag börjat anamma det här livet, hur det går på rutin och är en så pass 'normal' del av vår livsstil att det nog kommer kännas konstigt när vi inte håller på det längre. Så långt har det gått. Och då börjar tanken på att så många av våra vänner fortfarande inte vet, fortfarande inte har nån aning, kännas riktigt besynnerlig. Det känns fel att hålla det hemligt. Både för att det ser ut som att vi skäms för det här genom att inte berätta, och den bilden vill jag verkligen inte måla upp för någon. Vi skäms inte. Vi har inte gjort något fel. Vi behövde bara lite tid för oss själva. Att smälta den här verkligheten. Att vänja oss.
Men det känns även konstigt att våra nära vänner inte känner till den här verkligheten. Detta något, som är så otroligt stort för oss. Att de inte fått chansen att vara delaktiga, att finnas där för oss och vara allt en vän ska vara. JAG hade velat att mina vänner berättade sånt här för mig.
Vet ni vad? Jag tror jag står vid ett vägskäl nu. Jag tror det är dags att välja.
söndag 21 mars 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
:)
SvaraRaderajag mailar dig lite senare!
Visst är det svårt? Det där med att bestämma vilka man ska berätta för osv..
SvaraRaderaJag är ju som du vet inte anonym på bloggen, men basunerar ändå inte ut får situation för alla jag känner, även om många vet.
Jag tycker i slutändandan att det har underlättat att berätta för många i omgivningen, det tar åtminstone bort frågor om när man ska skaffa barn osv.
Plus att kunskapen behöver öka och eftersom jag ändå inte skäms över detta så kan jag lika gärna vara med och bidra till att några fler människor tänker till och lär sig någonting!
Ha en bra måndag vännen!
Kramar
Är ju så individuellt detta med att berätta eller inte. Har nog mycket att göra med hur man är som person. Finns inget rätt eller fel, det viktigaste är att man följer sitt hjärta:-)
SvaraRaderaJag har själv alltid varit en öppen och väldigt rak person, så jag har aldrig ens funderat på att hålla detta med ivf hemligt för de i vår närhet. Visst, de flesta av mina kollegor vet inte, men där drar jag nog min gräns för nu iallafall. Kan väl ibland även tänka att det är viktigt att bryta detta tabu som finns kring barnlöshet. Det är som det är, ingenting att skämmas för.
Jag har bara fått väldigt positiva reaktioner från familj, släkt, vänner och bekanta. De flesta blir nyfikna, vill veta mer. Med det är stödet som är det viktigaste! Så mycket kärlek och omtanke jag har fått vid misslyckade behandlingar, det är verkligen en tröst!
Håller tummarna för er femte behandling, hoppas det går vägen:-) Det är bara att kämpa, kämpa och kämpa, det är ju ändå ingen dålig belöning ni kan se fram emot!
Dansen är inte vacker, hehe..men jag hoppas den är effektiv! Jag dansar på, så länge det behövs!
SvaraRaderaDet har sina fördelar med att vara anonym, man kan skriva ALLT man vill. Jag kan känna mig begränsad av att jag har irl-vänner som läser min blogg..jag håller igen mångt och mycket. Jag håller mig småanonym ett tag till, vill inte att arbetsförmedlingen ska hitta min blogg och tro att jag är arbetsskygg som när jag tex gnäller på dåliga arbeten som dyker upp.
Vad jag svamlar, klockan är för lite. Ska bli intressant se vad du väljer för väg :)
Hej !
SvaraRaderaFörstår dina tankar - har nyligen plussat efter vårt 3:e ICSI. Det känns fantastiskt - men som IVF:are är det svårt att vara trygg och våga lita på att det faktiskt blir barn.
Vi har hunnit med första UL i V7 - och fick en glad överaskning - tvillingar !
Vi har hållit IVF världen hemlig - även för föräldrar. Vi har berättat för ett par som är i samma sväng, samt 2 av mina vänninor vet.
För mig är det inget jag skäms över - men det är privat - liksom det hade varit om vi gjort barn i sängkammaren.
Nu när vi kommit igenom till "målet" så känner jag fortfarande att det är privat. Jag misstänker att folk när de får veta att vi väntar tvillingar kommer fråga om vi fått någon slags hjälp.
Och jag känner ännu mera nu att jag vill fortsätta hålla det hemligt - nu även för barnens skull. Vill inte att de ska bli "provrörsbarnen" för alla.... Inte ens våra föräldrar och syskon vet att vi gjort IVF.
Nu när vi äntligen är gravida - så känns allt med IVF bara som en jobbig period som jag vill glömma.
Hoppas hoppas så att det blir 5:e gången gillt för er ! Ska bli intressant att höra hur du väljer att göra med anonymiteten!
Vi berättade inte för alla när vi höll på. men allt fler eftersom tiden gick. Till slut var det ganska många omkring oss som visste, familj och vänner, några på jobbet. Och det var skönt att kunna välja när man ville prata om det, och att ha några olika att prata med! Och vi har bara fått bra reaktioner.
SvaraRaderaI efterhand har vi fått höra att vi var annorlunda under den här tiden, och då är det skönt att veta att de som tyckt det nu förstår varför.
Nu när vi har ett barn har vi berättat för några fler när ämnet kommit upp. Det är inget vi skäms över, men det är ändå lite privat, så vi är ändå lite selektiva. Och som någon annan skrev, så vill jag "skydda" min son lite, och t.ex inte vara offentlig i ämnet, trots att jag är med i patientföreningen för ofrivilligt barnlösa.
Det är synd att det fortfarande är tabu, och om det ökar förståelsen är jag beredd att berätta om vårt problem, men inte på bekostnad av vår son.
Vi höll det hemligt de första 2 IVF försöken men när vi fick missfall efter ett lyckat 2a försök började vi berätta för familjen och nära vänner för att vi kände att vi behövde stöd från våra nära och kära.
SvaraRaderaJag känner att vi behövde förstå själva först och det var bra att först få bara smälta beskedet att vi inte kunde få barn naturlig väg på egen hand. Men när vi nu börjat berätta känns det väldigt bra, det blir på något sätt mindre jobbigt och mycket mindre "skamfyllt" när man faktiskt pratar om det. Många av våra vänner har ju också undrat och misstänkt att vi hade problem då vi inte har barn men ändå är så tydligt barnkära men har såklart inte vågat fråga. Vi upptäckte också att vi är långt ifrån ensamma utan många har haft problem själva eller har människor i sin närhet som gått igenom samma sak.
Hejdär! nu är du veckans blogg hos mig :D
SvaraRaderaHej igen! Kul att läsa ditt kloka svar på min fråga. Jag har följt din blogg ett tag (hittade den via "bli mamma") och när man följer någons blogg väcks en nyfikenhet om personen och därav min fråga. Tycker att ni är både modiga och starka som orkar fortsätta och beundrar er för den starka viljekraft ni har för att få ett barn. Det är så nyttigt att se hur andra kan behöva kämpa för sådant man själv tar så för givet, det får en verkligen att bli ödmjuk. Så anonym eller inte så fyller bloggar som din en viktig funktion. Stort lycka till denna gång, hoppas verkligen att det är er tur nu! Kram!
SvaraRadera