Jag kan knappt tro det, har inte fattat det än. IVF5...alltså nummer fem i ordningen. Halvvägs till tio. Start imorgon.
Det är vår femte behandling på tio månader. Det betyder att vi gjort i snitt en behandling varannan månad och det är ungefär precis så det har varit också. Hur orkar man? Hur orkar VI? Hur orkar JAG?
Jag har aldrig ens försökt formulera ett svar till den frågan. Det känns för abstrakt. Eller så finns det för många svar. Är det för att vi så gärna vill bli föräldrar? För att vi så gärna vill ge våra föräldrar barnbarn? För att vi vill uppfylla en länge efterlängtad dröm? Säkerligen alla dessa och hundra anledningar till...
Vi har, precis som alla andra, så stora planer och mål i våra liv och skulle vi ge upp så kommer de där målen att försvinna. Och det skrämmer mig något så oerhört, så fort jag ser våra drömmar förflytta sig längre och längre bort från vår verklighet. Ger vi upp uppfyller vi inte kriterierna längre. Våra drömmar om en familj och barn skulle inte få vara våra längre. Därför kör vi på av bara farten. Alternativet finns inte på kartan.
Funkade det inte? Då kör vi igen. Och igen. Och igen...
