Löfte - dålig vecka

I slutet på maj hade jag en skitdag som jag ryckte upp mig från. Tills jag fick världens käftsmäll och skitdagen blev till en skitvecka istället. I efterföljande inlägg lovade att jag skulle berätta mer om varför allting helt plötsligt blev kasst, så det tänkte jag göra nu.

Jag gillar inte att prata så mycket om det, gillar inte att tänka på det överhuvudtaget för då får avundsjukan in klorna under skinnet på mig och det blir så jäkla svårt att göra sig fri. Missunnsamheten finns där också och den är jag så förbenat trött på.

Min kusin, G, är gravid. Igen. När hon blev gravid första gången gick jag sönder. Minns inte om jag berättat om hur det var när hon berättade den där första gången, så det kanske blir lite upprepning nu.

Det var i alla fall i december 2008 som hon berättade. Bjöd in på mig en kopp kaffe efter middagen hos mamma. Mysigt, tänkte jag. Resten av fikan kändes mest som en dimma. Hon sa att hon hade något att berätta. Minns inte om 'Är du gravid?' var min fjärde eller femte fråga. Den låg definitivt inte i topp. Men det förklarade varför hon inte drack något vin tidigare samma dag, och jag som inte ens tänkte tanken. Det var ju inte hon som skulle ha barn först. Hon visade stolt upp sina vitaminpiller som hon skulle äta varje dag (Mitt Val Kvinna) för att få i sig tillräckligt med folsyra. Dessa vitaminer hade jag redan proppat i mig i ett halvår, men det berättade jag aldrig. Jag låtsades vara intresserad och ställde lite frågor men orkade inte vara kvar så länge.

Satte mig i bilen och började köra hemåt. Grät hela vägen och är idag fortfarande förvånad att jag lyckades ta mig hem i ett stycke. Såg ingenting, det var som att köra hem i värsta regnovädret. Gick och la mig i gästsängen när jag kom hem och kunde inte sluta gråta. A satt snart vi min sida och frågade mig vad som hade hänt. Han blev mer och mer orolig när jag inte svarade, men jag grät så intensivt att jag inte kunde prata. Fick inte fram en vokal ens. A trodde någon hade dött. När jag till slut förmådde mig att berätta blev han lättad att det inte var något värre. Men för mig var det början på något som bara gjort ont i mig sen dess.

Det blev en pojke sommaren 2009. Kusin G och jag slutade att umgås. Jag orkade inte ta initiativet och kusinen verkade inte orka heller. Eller så brydde hon sig inte. Ibland lyckades jag lyfta mig ur självömkan och köpte lite bebiskläder till barnet eller lite choklad till kusinen. Jag försökte visa att det inte var personligt. Att det bara handlade om att det gör så ont att bli påmind om att jag är ofrivilligt barnlös. Och att det får mig att känna mig så otroligt misslyckad och utanför. Värdelös.

När jag blev gravid i april kände jag hur det äntligen lossnade. Jag stod inte på andra sidan strecket längre. Äntligen fick även jag vara med på de gravidas sida och tvättade bort värdelös-stämpeln som jag så länge burit med mig. Jag började planera för en träff med kusinen, det skulle bli så mysigt. Att äntligen kunna ses och bara njuta. Men så kom missfallet och allting blev en soppa. Trots all misär kände jag ändå att jag var redo fatt börja umgås med min kusin. Jag såg fram emot det.

Ungefär samtidigt hörde hon plötsligt av sig på msn. Det var inget som inträffade frekvent direkt. Konstigt. Hon ställde en massa frågor om våra behandlingar, om hormoner, om hur jag kände osv. Wow, tänkte jag. Är hon intresserad? På riktigt? Vad roligt. Jag berättar gärna, jag är ju nästintill professor i ämnet. Det gick inte många sekunder förrän hon frågade om jag vill att hon berättar när hon blir gravid igen. What? Var kom detta ifrån? Varför frågar du mig det nu, tänkte jag.
'- Är du gravid?'
'- Ja.'

Det visade sig att hon blev gravid samtidigt som jag men inte ville berätta då och ta min stund ifrån mig. Något jag är otroligt tacksam för. Det var jättesnällt och den lilla tiden jag var gravid njöt jag. Sen fick jag missfall, medan min kusin fortsatte att vara gravid. Idag är hon nästan halvvägs i sin graviditet.

Det gör ont att hon är inne på andra barnet när jag inte ens kommit till det första. Det gör ont att jag är två år äldre. Det gör ont att vi varit tillsammans nästan tre gånger så länge. Det känns orättvist. Och nä, man ska inte vara missunnsam och man ska inte vara avundsjuk. Men nu är det så och jag skiter fullständigt i att det är fult och dåligt. Hade jag kunnat och orkat hade jag bara varit glad för alla som är gravida och har barn. Jag har försökt, det går inte. Det gör bara ONT!