söndag 8 augusti 2010

Löfte - dålig vecka

I slutet på maj hade jag en skitdag som jag ryckte upp mig från. Tills jag fick världens käftsmäll och skitdagen blev till en skitvecka istället. I efterföljande inlägg lovade att jag skulle berätta mer om varför allting helt plötsligt blev kasst, så det tänkte jag göra nu.

Jag gillar inte att prata så mycket om det, gillar inte att tänka på det överhuvudtaget för då får avundsjukan in klorna under skinnet på mig och det blir så jäkla svårt att göra sig fri. Missunnsamheten finns där också och den är jag så förbenat trött på.

Min kusin, G, är gravid. Igen. När hon blev gravid första gången gick jag sönder. Minns inte om jag berättat om hur det var när hon berättade den där första gången, så det kanske blir lite upprepning nu.

Det var i alla fall i december 2008 som hon berättade. Bjöd in på mig en kopp kaffe efter middagen hos mamma. Mysigt, tänkte jag. Resten av fikan kändes mest som en dimma. Hon sa att hon hade något att berätta. Minns inte om 'Är du gravid?' var min fjärde eller femte fråga. Den låg definitivt inte i topp. Men det förklarade varför hon inte drack något vin tidigare samma dag, och jag som inte ens tänkte tanken. Det var ju inte hon som skulle ha barn först. Hon visade stolt upp sina vitaminpiller som hon skulle äta varje dag (Mitt Val Kvinna) för att få i sig tillräckligt med folsyra. Dessa vitaminer hade jag redan proppat i mig i ett halvår, men det berättade jag aldrig. Jag låtsades vara intresserad och ställde lite frågor men orkade inte vara kvar så länge.

Satte mig i bilen och började köra hemåt. Grät hela vägen och är idag fortfarande förvånad att jag lyckades ta mig hem i ett stycke. Såg ingenting, det var som att köra hem i värsta regnovädret. Gick och la mig i gästsängen när jag kom hem och kunde inte sluta gråta. A satt snart vi min sida och frågade mig vad som hade hänt. Han blev mer och mer orolig när jag inte svarade, men jag grät så intensivt att jag inte kunde prata. Fick inte fram en vokal ens. A trodde någon hade dött. När jag till slut förmådde mig att berätta blev han lättad att det inte var något värre. Men för mig var det början på något som bara gjort ont i mig sen dess.

Det blev en pojke sommaren 2009. Kusin G och jag slutade att umgås. Jag orkade inte ta initiativet och kusinen verkade inte orka heller. Eller så brydde hon sig inte. Ibland lyckades jag lyfta mig ur självömkan och köpte lite bebiskläder till barnet eller lite choklad till kusinen. Jag försökte visa att det inte var personligt. Att det bara handlade om att det gör så ont att bli påmind om att jag är ofrivilligt barnlös. Och att det får mig att känna mig så otroligt misslyckad och utanför. Värdelös.

När jag blev gravid i april kände jag hur det äntligen lossnade. Jag stod inte på andra sidan strecket längre. Äntligen fick även jag vara med på de gravidas sida och tvättade bort värdelös-stämpeln som jag så länge burit med mig. Jag började planera för en träff med kusinen, det skulle bli så mysigt. Att äntligen kunna ses och bara njuta. Men så kom missfallet och allting blev en soppa. Trots all misär kände jag ändå att jag var redo fatt börja umgås med min kusin. Jag såg fram emot det.

Ungefär samtidigt hörde hon plötsligt av sig på msn. Det var inget som inträffade frekvent direkt. Konstigt. Hon ställde en massa frågor om våra behandlingar, om hormoner, om hur jag kände osv. Wow, tänkte jag. Är hon intresserad? På riktigt? Vad roligt. Jag berättar gärna, jag är ju nästintill professor i ämnet. Det gick inte många sekunder förrän hon frågade om jag vill att hon berättar när hon blir gravid igen. What? Var kom detta ifrån? Varför frågar du mig det nu, tänkte jag.
'- Är du gravid?'
'- Ja.'

Det visade sig att hon blev gravid samtidigt som jag men inte ville berätta då och ta min stund ifrån mig. Något jag är otroligt tacksam för. Det var jättesnällt och den lilla tiden jag var gravid njöt jag. Sen fick jag missfall, medan min kusin fortsatte att vara gravid. Idag är hon nästan halvvägs i sin graviditet.

Det gör ont att hon är inne på andra barnet när jag inte ens kommit till det första. Det gör ont att jag är två år äldre. Det gör ont att vi varit tillsammans nästan tre gånger så länge. Det känns orättvist. Och nä, man ska inte vara missunnsam och man ska inte vara avundsjuk. Men nu är det så och jag skiter fullständigt i att det är fult och dåligt. Hade jag kunnat och orkat hade jag bara varit glad för alla som är gravida och har barn. Jag har försökt, det går inte. Det gör bara ONT!

17 kommentarer:

  1. Förstår precis vad du menar! Det gör så ont. Fick ett likadant besked igår kväll som kommer att påverka hela mitt liv. Så orättvist!

    SvaraRadera
  2. Vill bara skicka en stor kram och säga att jag inte tycker det är ett dugg konstigt eller "fel" att du känner som du gör.
    Framförallt är du fantastiskt modig och ärlig som berättar om det!

    Jag hoppas att ni snart blir gravida och får uppleva hela resan.
    Tänker på er varje dag.

    Kram
    Lisa

    SvaraRadera
  3. Önskar att jag kunde skicka lite styrka, känner så väl igen mig i dina känslor. Det kommer en dag när du orkar/vill/kan vara glad för andras graviditeter, men kanske inte just nu. Jag tror att din kusin förstår (så mycket man nu kan det utan att ha varit där) , men inte vet hur hon ska bemöta er barnlöshet. Många kramar!

    SvaraRadera
  4. Livet är så orättvist och när det kommer till barnskapande blir det extra tydligt. Känner igen mig i tankarna om att hon är yngre, de har inte varit tillsammans lika länge osv, orättvist som bara den. Min vän oroar sig över att hon kommer vara så ensam när hon är föräldrarledig. Det säger hon till mig.. Jag skulle gärna byta om man säger så. Men det är väl så att inte alla har förmågan att sätta sig in i andras öden.

    SvaraRadera
  5. Jag förstår också dina känslor precis. Min bästa vän är gravid och jag försöker verkligen vara glad för hennes skull, men känslan av orättvisa och avundsjuka bubblar upp varje gång vi pratat om hennes graviditet. (Jag har inte ens svarat på hennes samtal sen mitt missfall för över en vecka sedan, orkar inte.) Kramar!

    SvaraRadera
  6. Du är inte ensam i dina tankar, jag tror att vi ofrivilligt barnlösa brottas med just dessa tankar hela tiden, jag hoppas och tror också att det är tankar vi lär oss leva med och hantera.

    SvaraRadera
  7. Usch ja. Fick i dagarna reda på att T:s syster ska ha barn. Igen... Det är tufft och orättvist för oss i denna sitsen.
    Stora kramar

    SvaraRadera
  8. Jobbigt, jobbigt... Jag har dock kommit på att jag med åren vant mig vid att vid ett graviditetsbesked (från kompis eller släkting) så är jag ledsen i några dagar men sen vänjer jag mig vid tanken och det känns inte så farligt. Och numera vet jag att de bittra tankarna är värst i några dagar bara. Sen orättvisan med att folk som börjat försöka få barn mycket senare än jag slår mig med hästlängder... ibland har jag lust att säga de till dem: att jag borde egentligen haft barn före dem. Men för dem är det ingen tävling. Och det skulle det inte varit för mig heller om det inte vore så jäkla svårt.

    SvaraRadera
  9. Varm kram och massor av styrka till dig, vi är många som förstår dig och som upplever samma sak, om och om igen...

    Anonym: Du tog orden från min mun. Jag har lust att säga precis så varje gång jag får ett gravidbesked eller pratar med någon som är gravid.- Vet du, jag skulle faktiskt ha haft minst 2 barn nu. Kanske 3.. Så man kan säga att du ligger efter mig.
    Men som sagt, det är ju ingen tävling.

    SvaraRadera
  10. Vilken otroligt ledsam historia... Massvis med kramar till dig!

    SvaraRadera
  11. Tänkte dela med mig av en historia på temat med gravida vänner och hur svårt det är. Jag tror att jag har fått de två senaste gravidbeskeden serverade till mig på bästa tänkbara sätt och det är fortfarande fruktansvärt jobbigt.

    Den tjejkompis som jag umgås allra mest med har försökt att bli gravid sen i höstas. Hon har vetat om min situation några år (vi har försökt i 4 år nu, med 2 misslyckade IVF:er, fortf vet de inte vad som är fel) och vi har kunnat hoppas och stötta varandra under detta året. Hon fick bland annat tips av mig att ta tempen varje morgon för att hålla bra koll på ÄL och lutealfaser om det skulle gå så långt som till utredningar och annat (jag har gått på akupunktur ett helt år och var då tvungen att göra detta för att akupunktören skulle ställa diagnos). Iaf nu i somras när hon till slut blev gravid så kom hon hit dagen efter hon fick sitt plus. Hon hade då vetat själv i 4 dagar (eftersom tempen inte gick ner som den gör när mensen kommer) och den enda mer som visste det var hennes sambo. Hon har hela tiden varit mycket respektfull mot mig och jag har varit så tacksam för att hon hela tiden har valt att berätta för mig hur det har gått under hela året.
    Nästa besked kom från en annan familj (som redan har två barn) som vi också umgås mycket med. Även hon berättade det relativt tidigt för mig och ringde upp mig och såg till att berätta det på det bra sätt.
    Vi har nu varit på semester med dessa båda familjer och deras barn (2+2 stycken) och båda tjejerna har varit ytterst hänsynsfulla mot mig och bara pratat om sina graviditeter när de har varit själva (något som också känns konstigt, precis som du Joanna brukar skriva här, det är så knasigt att inte kunna dela glädjen med dem, det känns så jävla fel, men jag orkar bara inte).
    Trots allt detta så är det överjävligt jobbigt att umgås med dem. Jag orkar inte fråga hur de mår eftersom jag inte vill höra om deras graviditetssymtom och jag vill knappt titta på dem eftersom jag inte vill se om deras magar växer. Efter semestern låg jag en hel dag i sängen och bara sov och grät, fullständigt slut.
    Jag förstår inte varför jag inte bara kan vara tacksom mot dem och dela deras glädje, speciellt med tanke på att dessa båda har behandlat mig väl. Alla mina andra vänner har istället gjort som följer: De har ringt och berättat och därefter väntat på att jag skulle höra av mig. Eller detta är som jag tror iaf, har inte vågat fråga. Kanske är de bara upptagna med att vara lyckliga. För om de väntar på att jag ska höra av mig hur tänker de då. Tycker de att jag som inte mår bra ska orka hålla uppe kontakten med typ 10 olika tjejer om jag nu mår så dåligt, borde det inte va de som har energi till det om de nu är så himla lyckliga???

    Kontentan av denna historien är väl att det är skitjobbigt med dessa graviditetsbesked hur de än levereras, men om vi fick välja så är det kanske så här som vi skulle vilja bli behandlade av våra fertilare vänner…

    /jenny_maria

    p.s vi skulle haft en liten som hade fyllt 3 för en månad sen om vi hade lyckats på första försöket... känns rätt skit att tänka på det!

    SvaraRadera
  12. Jisses vilken tår i hjärtat jag fick... Stor kram till dig!! Jag förstår alltför väl!!

    SvaraRadera
  13. Tack för länken till Nyfiken vital!

    Lycka till med barnet också.

    Jag ska försöka hinna med att titta mer på din blogg framöver och se om jag kan lägga till den där den passar in med Nyfiken vital rekommenderar.

    Men det är dock ofta svårt med tid. Och ofta hinner vi inte. Dock har jag satt dig i listan.

    Lycka till!

    Hans Husman

    SvaraRadera
  14. Du ar verkligen inte ensam att ha kannt sa. Jag vet inte hur manga ganger jag har sprungit in pa en toalett och storgratit av shock och besvikelse over besked om graviditet eller shock over att se nagon med stor mage. Ibland sa kommer det som en kalldusch som overvaldigaren. For mig blev det 4 ar av ett hjarta som gick sonder och gick sonder och ibland var det sa svart att vara glad for nagon anna. Du ar inte konstig. Bara sa att du vet....aussie

    SvaraRadera
  15. Kram, tänker på dig och förstår precis hur du känner. Det där med att jämföra sig själv med andra, det äter upp en. Det är hemskt. Jag vet. Jag önskar att jag hade en bra lösning på hur man undviker sådana tankar. Men det har jag inte. Tänk på ditt liv är helt unikt. Det påverkas inte av hur andras liv ser ut, om andra lyckas eller inte lyckas. Ditt liv går sin egen bana, det styrs inte av hur andras liv fortlöper. Önskar att jag hade bättre tröstande ord. Kram

    SvaraRadera
  16. Alltså.... Nu kommer alla med största sannolikhet hata mig och jag kommer aldrig kunna läsa din blogg igen men... Hur ska man göra då? Om man har blivit gravid och är lycklig och vill berätta för de som är ens nära vänner så kan man absolut försöka göra det mer finkänsligt än över MSN men... Vi är också människor med känslor. Det är inte alltid så lätt att vara "på andra sidan".
    Min bästaste vän avskydde mig när jag var gravid för att hon fick missfall och min baby klarade sig (de skulle båda fötts i december 2009) och det är klart att jag förstår att hon mår dåligt (jag ska inte påstå att jag förstår hur hon känner sig för det gör jag med största sannolikhet inte alls eftersom hon mår aspissigt).

    Har funnits dagar när jag undrar om enda sättet att få henne att vara min vän igen är att ge henne min lille grabb men det kan jag ju inte heller göra.
    Jag menar, jag har fått en liten son, jag fattar att alla ni som bloggar och kommenterar längtar oändligt efter ett barn, men jag har bara blivit gravid, inte begått folkmord i Rwanda.

    Så tips på vad f*n man ska göra som (faktiskt helt oskyldig) gravid mottages tacksamt, för att vara "på andra sidan" suger stenhårt, också.

    Förlåt om jag trampar på ömma tår. Men som sagt. Vad ska man göra?

    SvaraRadera