Festen - recap

Ja, vi var ju på fest igår. Som jag skrev så var jag överraskande lugn i sinnet, blev lite förvånad själv. Sen under kvällens gång så mådde jag väl inte helt bra. Det VAR jobbigt, jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kände så.

Det var inte en utan två gravida, en överraskning alltså. Tredje barnet dessutom så ni kan tro att det kändes ännu mer att inte ha ett enda. Sen fanns där ytterligare ett barn på festen som jag inte hade med. Så det var mycket spring, barnfilm på tv, målerihörna, barnbord, leksaker överallt osv. Jobbigt.

Jag lyckades hålla borta barnfrågorna, så vi slapp berätta. Kände inte för det just igår, det var alldeles för många med och jag tyckte redan det var jobbigt så jag hade nog brutit ihop om det förts på tal. När vi fick frågan 'Hur länge är det nu ni har varit tillsammans' svarade jag 'snart 11 år' och kände hur en eventuell barnfråga var på väg. Jobbigt. Men jag styrde snabbt in diskussionen på annat.

En av sambons kusiner sneglade på min mage när vi hälsade (jäklar vad tydligt det var, hon var inte så diskret haha) och jag kan tänka mig att hon länge har undrat om vi inte ska ha barn snart. Men hon frågade inte.

Vid middagsbordet berättade jag för för några andra att vi flyttat till hus för snart ett år sen och kände också att en barnfråga närmade sig men då kom värdarna förbi och frågade om det var något vi saknade och vips så var sammanhanget glömt.

Det som kändes alldra värst var att alla och då menar jag verkligen ALLA som fanns med under kvällen på något sätt hade eller skulle ha barn. Jag kände mig så otroligt utanför att det fortfarande gör ont i magen när jag tänker på det.

Det var svågern och svägerskan vi var hos och de har ju katt och eftersom jag är superallergisk så kunde vi inte stanna så länge. Det är först nu på senare år som jag börjat uppskatta det faktum att jag måste ursäkta mig och åka därifrån. Förr var det tråkigt, nu känns det skönt att ha en ursäkt för att slippa allt det jobbiga. Tråkigt att det känns så förstås, men vad fan ska man göra. Känslorna försvinner inte hur trevligt jag än förmår mig att inbilla mig att jag har.

För det känns verkligen så. Jag anstränger mig ända ut i fjunen på mina armar. Varenda liten molekyl i min kropp spänner sig för att jag ska orka stå upprätt på en sån här tillställning. Jag suger åt mig allt som jag faktiskt tycker är trevligt, att stå och prata med folk man inte sett på länge, att prata med 'de äldre' vars barn redan flyttat hemifrån, äta gott och titta lite på blommorna i trädgården. Men hur trevligt det faktiskt än är så räcker det inte jättelångt. Efter ett tag känner jag mig som en rustning, som bara står där och ser stel ut, står upprätt men som är fullständigt tom inuti...