Tankar, reflektioner och lärdomar

Bloggträff = Fullträff

Så kändes det i helgen och gör fortfarande efter att jag kommit hem. Det bästa av allt är att jag fick möjligheten att lära känna de härliga tjejer som gömmer sig bakom bloggar som jag så länge har följt. Och så har jag fått ett par nya bloggar att följa!

Det kommer säkerligen att kännas annorlunda nu när man kikar in på era bloggar, nu när vi faktiskt träffats. Visserligen kändes det som att träffas med ett gäng gamla vänner redan efter ett par minuter, men nu har jag i alla fall ett jättefint komplement till den blogvänskap som fanns sen innan.

Det jag slogs mest av och som faktiskt gjorde mig rejält förvånad var det lugn jag kände i hela kroppen när vi sågs under fikan och det fanns en massa småbarn med. De senaste två åren har småbarn inte betytt något annat för mig än ångest. Det har varit jobbigt, jag har blivit ledsen, påmind om vad jag själv har så svårt att få och avundsjuka och missunnsamhet har krupit fram. Det har bara fått mig att må skit helt enkelt.

Men så i lördags, för första gången på två år, så njöt jag av de små. Jag log, jag lekte, pratade med dem, höll dem i mitt knä och såg på dem med en värme som jag trodde att jag inte var kapabel till längre. Det går inte riktigt att beskriva och låter säkert hur fjolligt som helst. Men ni anar inte hur stort det kändes. För en liten stund kände jag mig nästan hel igen.

Avundsjukan finns så klart alltid, oavsett om barnet man träffar blivit till på första försöket eller efter 3 års kämpande, för inget av scenariona löser mitt eget problem. Men det är den där känslan av förståelse för hur vi har det som fortfarande kämpar, som betyder så mycket och som gör det vansinnigt mycket lättare. De fattar att man kanske inte tycker det är så kul att titta på deras barn, de fattar att man blir påmind och ledsen, men de fattar framför allt att det inte är personligt. Jag slapp få den där känslan av dåligt samvete, jag slapp skämmas för att jag mår dåligt av något som är det bästa och finaste i någon annans liv. Och det var SÅ befriande!

Jag har fått massor med hopp inför framtiden, ork och vilja att fortsätta kämpa no matter what! Jag vet att jag har ett helt gäng härliga tjejer som finns där för mig hela vägen fram till det där eftertraktade plusset. Det kändes verkligen som att jag fick vara med om något väldigt speciellt den här helgen, och det är något som jag kommer att ha med mig resten av livet. Oavsett hur mitt liv kommer att se ut.

Carpe Fucking Diem säger jag bara! =)