Jag säger till!

Så fort tidningen är ute i handeln, och säkert ett par dagar tidigare, så kommer jag att hojta hejvilt här på bloggen om att artikeln är på väg.

Fick förresten den färdigskrivna artikeln på mailen för nån dag sen. Det var tuffare att läsa den än vad jag trodde det skulle bli. Nästan skitjobbigt. Det blev så verkligt när jag fick det svart på vitt. Alla våra känslor, nerskrivna och dokumenterade...det här är på riktigt. Vi är barnlösa, på riktigt. Och min äldsta vän ska ha barn. På riktigt.

Jag får så klart tårar i ögonen varje gång jag läser artikeln. Ibland gråter jag. Där står det hur jobbigt det är, och jag är inte säker på om jag inte vill låtsas lite till. För jag kan inte läsa artikeln och låtsas samtidigt. Finns ingen mellanväg. Många av mina egna gamla blogginlägg läser jag till exempel inte efter att jag har skrivit dem. Det är för jobbigt, för verklighetstroget. Läser jag dem så kan jag inte fly från verkligheten längre.

Det här med att se sina känslor, svart på vitt, får det att gå upp för mig hur långt inne vissa saker sitter. Jag har ännu inte yttrat orden 'Jag har haft ett missfall' högt. Jag kan inte förmå mig själv att säga det, läpparna lyder inte. Visserligen BEHÖVER jag inte säga det, de som vet i vilken situation jag befinner mig i, behöver bara titta på mig i ruvningstider för att få reda på om allt fortfarande är bra eller om det gått åt pipan. Men kanske är det nyttigt att säga det högt? Kanske är det något som min nästa psykolog vill prata om. Måste bara hitta en ny.

Nu orkar jag inte läsa artikeln igen på ett tag. Nästa gång får bli när jag sitter med Amelia i handen och en drink i andra. Alkoholfri förhoppningsvis ;)

(Det här skulle egentligen bara bli ett kort inlägg där jag försäkrar er alla om att jag inte tänker låta er missa artikeln på något sätt. Men uppenbarligen behövde jag prata av mig lite...)