SCORE!

Beteendevetaren igår - alltså vilken skillnad! Det tog inte lång tid förrän hon sa rakt ut 'Men det måste ju vara fruktansvärt jobbigt för dig'. Och det var precis vad jag behövde. Att få en bekräftelse att det jag känner inte är konstigt och att jag är så vansinnigt bitter och arg, så mycket och så ofta inte heller är ett dugg konstigt. Jag var rädd att det jag känner har gått till överdrift och att jag bara skadar mig själv. Men hon sa att det kommer att skada mig mer om jag struntar i känslorna. Och om jag inte tillåter mig vara precis så arg och ledsen som jag känner mig så kan det sluta med att jag faller ner i en depression.

Jag skulle se till att alla runt om mig, som jag tycker det är jobbigt att umgås med eller att bara vara nära, verkligen förstår hur jag mår. Att jag berättar och förklarar att jag mår väldigt väldigt dåligt just nu och att de helt enkelt får acceptera det. Och att jag kommer att behöva skydda mig själv och vara väldigt egoistisk ett tag. Det kan vara att be svärföräldrarna att inte fråga svägerskans om hennes graviditet när jag är i närheten, eller att låta svägerskan förstå att jag kommer behöva gå iväg om det pratas för mycket om det. Eller att förklara för alla småbarnsföräldrar i min närhet att när jag vill träffa dem så är det bara dem jag vill träffa och inte barnen och det inte är något personlig. Och att det FÅR vara ok. Det var nog det skönaste att höra. Att det helt enkelt får lov att vara ok att jag mår dåligt.

Det var väldigt skönt att prata med henne och jag har redan bokat in ett möte till om två veckor. Vi pratade lite om hur jag skulle kunna göra för att lätta lite på ilskan och jag tror och hoppas på att vi kommer att fokusera lite mer på det nästa gång. Även om det är ok att vara jättearg och jätteledsen så vill jag kunna hantera det lite bättre. Att det är ok att vara det men att jag har ett sätt att kunna ta mig ur det och inte älta så mycket. Det tror jag hade minskat på stressen och kanske rentav underlättat i våra framtida ivf-fösök.

Nu när jag har det här, något som fungerar, så känner jag mig mycket lugnare. Jag vill försöka gå till henne så många gånger som möjligt, så länge jobbet betalar. Sen vill jag så klart fortsätta att gå dit regelbundet, beroende på hur dyrt det är.

Även om vi inte pratade så mycket om jobbet så är det ändå uppsägningen från jobbet som gjort att jag mår så dåligt som jag gör just nu. Att livet känns hopplöst, att vi inte kan unna oss saker som gör att livet utanför ivf-bubblan blir drägligt, att vi inte kommer att ha råd med ivf längre, att vi inte kan behålla huset när båda är arbetslösa, eller att våra föräldrar kommer att känna sig tvungna att betala för varje nytt provrörsförsök, om och om igen, för att vi inte har några pengar.

Uppsägningen fick bägaren att rinna över så det är inte mer än rätt att jobbet betalar för den här terapin. Tycker jag.