Det har jag försökt skriva ihop nu. Klockan är snart två mitt i natten. Jag drack en kopp kaffe klockan 19. Sen drack jag en kopp svart te klockan 22. Och nu kan jag inte sova. Dessutom hade jag lovat tjejerna som skrev artikeln till Amelia att jag skulle skriva ihop ett litet komplement där jag kommer med tips till andra i liknande situationer, om hur man ska bete sig, tänka/göra runt gravida eller småbarn. Hur man ska reagera när vännerna berättar att de är gravida osv osv.
JA, inte fan vet jag!? Jag gör ju uppenbarligen helt fel HELA tiden. Jag är mest bitter. Hela tiden. Jag har alltid varit en väldigt kritisk person och inte blir det bättre av att vara ofrivilligt barnlös. Hela situationen stinker ju av bitterhet. Oftast är jag så bitter att jag tror att jag gör bäst i att vara bitter. Det är ju lättast.
Så hur ska JAG kunna ge tips på hur man ska bete sig? Det satt långt inne, men jag försökte dra fram alla 'vettiga' och logiska sätt man borde bete sig på. Såna som bara finns i en utopi. Där ingen är avundsjuk och alla är goa och glada. Kanske hade jag mått bättre av att titta på gravida ute på stan och tänka att de har kämpat länge för att bli gravida. Kanske hade jag mått bättre av att inse att våra chanser att lyckas inte minskar bara för att jag ser ännu en gravidmage på stan. Kanske hade jag mått bättre av att skutta av lycka när vän efter vän efter vän berättar att de blivit gravida. Det hade jag med största sannolikhet.
Men vad gör man av all bitterhet då? Ska jag hosta upp den i en burk och låsa in den i matkällaren? Ska jag måla in den i ett hörn i hjärnan och hoppas att den stannar där? Ska jag bli en helt annan person, låta schizofrenin ta fart och glömma gamla bittra Joanna och istället skådespela fram en glad och rofyllt alter ego?
Varför är det så mycket lättare att vara bitter än glad? Och varför fattar inte min hjärna att det är värt smärtan och orken det tar att vara glad? Att det lönar sig i längden. Att vara bitter är en enkel utväg. Att vara glad är som att bestiga Mount Everest. Det känns omöjligt.
Nu kanske ni tror att jag är bitter idag. Men det kunde inte vara mer fel. För idag är jag jätteglad. Jag har haft en alldeles lysande helg. Och tipsen jag försökte komma på, levnadsreglerna som vi ofrivilligt barnlösa borde leva efter, fick mig att tänkte till lite. Fick mig att bli logisk. Det var skönt, och något jag rekommenderar till alla er bittra där ute. Svälj stoltheten och inbilla er att ni kan mer än att vara bittra. Våga ta ett steg på den svåra vägen. Kanske blir ni lika överraskade som jag.
Over and out.
måndag 24 maj 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Här är en till som inte lyckas somna... Hoppas du har lyckats vid det här laget! Godnattlram!
SvaraRaderaInspirerad av ditt inlägg försökte jag punkta upp tips hur jag överlever, men jag kom fram till att allt jag gör när vänner berättar att de är gravida är just att överleva. Det lindrar att tänka att de kanske inte heller har haft det så lätt att bli gravida, att de har haft det svårt på något annat område i livet och att aktivt tänka att deras graviditet inte försämrar våra chanser. Men den där glädjen och genuina lyckoönskningen den lyser med sin frånvaro. Jag ska iallafall ta dig på orden och försöka ta mig an den här dagen utan bitterhet lurandes under ytan, tar man sig bara upp på Mount Everst har man ju en fantastisk utsikt:)
SvaraRaderaMan vill så himla gärna att det ska vara rättvist. Livet alltså. Men det är inte rättvist för fem öre! Det finns ingen mall och ingen resa är likadan. Den mängden sorg en del människor tilldelas är så stor att man undrar varför de inte drunknar.
SvaraRaderaOch så glädjen då. Lyckan. TUREN att kunna få biologiska barn. Som en del människor brinner och längtar så innerligt efter att det nästan gör ont. Medan andra väljer bort det helt.
Jag visste redan innan vi försökte skaffa barn att det skulle bli kämpigt. Men tvekade aldrig på att göra det. Det är min dröm.
Och efter 2,5 års kamp så verkar vi ju ha lyckats efter vårt första IVF. Det första? Kan det verkligen hända oss? Vi kan knappt fatta vår tur, vår lycka. Medan andra säger "fy sjutton vad ni har gått igenom". Jo visst, men det hände ju tillslut. Det hände.
Men jag skulle så fruktansvärt gärna vilja att det var rättvist. Jag hade kunnat kämpa lite längre, lite till. Om det hade jämnat ut oddsen. Om någon annan som har kämpat lite längre kunde få "gå före".
Men så är det inte. Nu sitter jag med lyckan. Och gråter floder för alla dem som kämpar. För alla dem som ser en gravid mage och går sönder lite inuti.
För jag vet så väl. Och jag önskar att det var mer rättvist.
Hej, ville bara säga att KBT (kognitiv beteende terapi) är ett fantastiskt sätt att förändra sitt tankemönster på. Det gör verkligen magi. Det tar tid och mycket jobb men det är värt varenda sekund och det är den största gåvan man kan ge sig själv. Speciellt när man fastnat i ett beteende/tankesätt som kanske på sikt är destruktivt eller förtar ens livsglädje. Vissa klarar det själva, andra behöver lite hjälp. Har själv varit där. Lycka till!
SvaraRaderaHar suttit med precis de tankarna i helgen. Känner också en otrolig bitterhet över att vi är tvungen att vänta så länge när alla andra blir med barn på en gång. Vet inte om det finns några bra tips på hur man ska "överleva" men detta försöker jag med:
SvaraRaderaNär det blir alldeles för mycket försöker jag vara så mycket som möjligt med min sambo eller mamma, som vet vad som pågår. Det hjälper också oftast att få fälla någon tår, som en ventil som lättar på trycket.
Det är nog viktigt också att hitta saker som gör att man kan slappna av och försöka fokusera på dom och de känslor man får av dem. Som med dig och din trädgård. Jag brukar träna...
Brukar också tänka på att när vi blir med barn, för det blir vi både du och jag, så kommer de barnen att vara så efterlängtade och älskade att vår lycka kommer att vara total. Vi har också haft tid att tänka på hur vi vill ha det i framtiden och våra relationer är stärkta av att ha gått igenom det här.
KRAM!
Hej J. Vad jag känner igen mig i dig. Mina vänner tyckte jag var bitter, att jag hängde upp mitt liv på att bara älta om jag någonsin kommer få barn. När de frågade mig vid en fika hur det var, så var det bara sorgen om att inte lyckas få barn som jag pratade om. De förstod inte att det upptog 90 % av mitt liv o tänkande. Mitt liv var "jag får inte barn" fast jag försökte distrahera mig med aktiviteter. Den där bitterheten gick inte att få bort fast jag inte ville ha den. Och ingen hade jag som kände som mig (som tur var, för det är ett helvete), andra barnlösa var inte lika bittra som mig så jag skämdes och med skammen och barnlösheten levde jag. Du är helt otrolig som är så ärlig, att du öppnar ditt hjärta. tack Johanna. kram L
SvaraRaderaSer verkligen fram emot att läsa din artikel! Och du, det är ok att vara bitter, du kommer inte att vara det för alltid..
SvaraRaderaKram
bra inlägg. Det är helt klart mycket svårare att vara glad än att vara bitter. Man får tillåta sig att vara ledsen och bitter i bland för att sen rycka upp sig tycker jag.
SvaraRaderaDet finns alltid stunder när man är logisk och orkar se saker ur bra synvinklar, men går man eller har man gått igenom riktigt tuffa saker tror jag inte någon enbart kan se livet så. Vi formas av det vi går igenom och sorgen och bitterheten måste också få en plats, det enda är väl att man måste se till att den inte får övertaget. Att se alla sidor objektivt är en enorm styrka.
SvaraRaderaPersonligen skrämmer människor som alltid går med ett leende på läpparna och är käcka livet av mig, då undrar jag alltid vad som finns bakom den fina ytan. Kram
Helvete! Jag tror det blir en falsk glädje om man ska kämpa fram den. Bitterheten kommer helt naturligt:-) Jag börjar fundera på om man kan bli lite lycklig med lite katter istället för barn (hund är för krävande. Som om inte ett barn skulle vara det...). Börja stå ut med tanken att bli den snälla tanten i vänkretsen.
SvaraRaderaJag måste vara lite konstig eftersom jag alltid blivit glad när någon i min närhet berättat att de var gravid. Jag har alltid tyckt att det har varit roligt att träffa nära & kära och deras barn.
SvaraRaderaDet är klart att jag önskat av hela mitt hjärta att jag snart också sitter där med en växande mage men jobbigt tycker jag nog inte att det varit.
Lite hmm, löjligt kan jag tycka att det är att man behöver tips på hur man ska bete sig när man träffar gravida och de som har barn. Men det kanske finns dom som behöver det vad vet jag:-)
Herregud, jag är ju också mest bitter hela tiden. När man läser om dig och dina tankar kan jag inget annat säga att du gör det så bra när du sätter ord på hur du känner. Jag känner likadant, har bara svårt att skriva det så bra som du. Försöker dock, som du också skriver, vända min bitterhet. Men det är sååå svårt. Det är ju inte som att vända blad i en bok direkt…
SvaraRaderaKram Kix
Hej har läst din blogg länge nu, och det du tar upp i inlägget är något jag har funderat mycket kring. En av mina närmsta kompisar blev gravid direkt efter hon slutat med piller och just det tog mig hårt. Det tog ett bra tag för både henne och mig att ta upp det här. Hon tyckte det var jobbigt för att det var svårt för mig, och jag var bitter. Jag tänkte fram och tillbaka och kom tillslut fram till att det värsta för mig är utanförskapet, så jag sa till henne att det bästa hon kunde göra för mig var att låta mig vara delaktig, som en jämlike (som om jag vore gravid eller hade barn, jagmenar det är ju det jag går och tänker på för det mesta). Dessutom ville jag göra något, som terapi. Så jag stickade ett par byxor som jag överlämnade idag! Varje gång jag har stickat på dem har jag tänkt på henne och barnet och på något vis bearbetat det. Detta har verkligen hjälpt. Min bästa kompis blev gravid ett tag efter att vi hade börjat försöka och detta barn har vi kommit väldigt nära. Till och med så att på morgonen när hon precis har vaknat så säger hon frågande mitt och min sambos namn och blir inte nöjd förrän hon får svar på vart vi befinner oss. Vem kan vara bitter då??? Sammanfattat är mitt tips alltså att låte sig känna det man känner (och berätta detta öppet) men bearbeta sina känslor genom att göra sig delaktig och också be att bli bemött som en jämlike. Såklar går jag alltid runt med en längtansklump i magen ändå....
SvaraRaderaSkickar en lank till en underbar tjejs blogg (hoppas det ar ok????!!!!)http://tertia.typepad.com/so_close/2004/05/how_to_be_good_.html
SvaraRaderaDenna sida ar hur man ska kunna vara " How to be Good Friends with an Infertile"
Hon skrive helt underbart tyker jag och precis sa man kanner sig.....aussie (ps behver ej publish om du inte vill - kram)
Hej! Jag tycker absolut att man kan skriva att an är bitter, ledsen o avundsjuk! Det är ju så många känner som har svårt att bli gravida gentemot de som blivit gravida snabbt. Det är ju inte något personligt utan att man så himla gärna själv vill ha den där magen och ett litet barn! Tycker att det är fel att det ska verka bättre än det är. Tror faktiskt det vanligare att man blir ledsen o bitter än glad när alla runt omkring blir gravida om man har svårt själv. Kan väl vara viktigt o ta upp att det faktiskt är normalt oxå? O inget fel med det? Alla är ju olika!!
SvaraRadera