fredag 7 maj 2010

Terapi

Ordboksterapi
Jag har tagit steget och ringt en psykolog. Det är helt sant det här, fastän jag inte riktigt tror på det själv. Ska ringa henne igen senare idag och boka in en tid när vi båda har våra kalendrar till hands. Det ska bli spännande det här. Har ni varit hos psykolog innan?

Konfrontationsterapi
För ett par dagar sen träffade jag min gravida vän. Jag tror vi behöver träffas regelbundet så att det inte blir så laddat när vi väl ses. Det behöver kännas lite som vanligt, jag behöver låtsas lite som att inget har förändrats (även om jag är medveten att det är otroligt mycket som förändrats). Men jag har erfarenhet av just det här och om vi inte ses, och det OFTA, så kommer jag att bli så uppjagad när vi väl ska ses att det inte kommer att gå. Det är en obegripligt tuff balansgång att gå och mitt psyke kommer inte att må bra av det. Men jag måste göra det här för jag vägrar att förlora en av mina bästa och äldsta vänner. Någon som har några tips på hur jag gör det så smärtfritt som möjligt?

Vänskaps och familjeterapi
Jag har familj och många vänner omkring mig som hjälper och stöttar mig på alla sätt och vis. Att träffas och få kräka av sig av tankar och obehagliga känslor är ovärderligt. Vännerna och familjen är dessutom lite som kameleonter och anpassar sig efter vad man behöver just nu. Inte alltid man orkar prata om allt som är jobbigt. Själv så behöver jag (och det här händer oftare och oftare känns det som) få glömma allt det jobbiga och låtsas som att allt är bra igen. För att kunna njuta av allt annat. Och då ställer vänner och familj upp på det istället. De får stå ut med mycket. Som jag sa till min vän T igår, så skulle hon mycket väl kunna skola om sig till psykolog efter alla samtal vi har haft tillsammans =) Hon är min alldeles egna mini-psykolog.

Bloggterapi
Det är här alla ni kommer in i bilden. Jag hade inte klarat mig utan bloggen. Det hade inte räckt. Det enorma stöd man får i den här världen är som......som......äh, det går inte att beskriva. Försökte skriva något om att det är som en varm filt, som en kopp te som aldrig blir kall och som aldrig tar slut, som klistret som håller fast mig i verkligheten...men  det låter ju jättefånigt. I alla fall, bloggterapi rekommenderar jag till alla er där ute som inte provat på det än. Ge det en chans vetja! Anonymt, oanonymt, det kvittar. Eller gå med i nåt forum, det är guld värt.

Egen terapi
Jag har ju pladdrat på om min trädgård ett par gånger redan, men just nu är den min alldeles egna terapi. När vi var mitt uppe i försök två och tre förra året, och jag satt där hemma i lägenheten, drömde jag mig bort till en verklighet med trädgård. Där allt annat är skit samma. I den verkligheten är jag nu, eller försöker vara. Sysselsättningen gör mig gott. Och är det inte trädgård så är det pyssel av olika slag. Smycken, kort, tomtar och sånt. Vad har ni för egna terapiformer?

Det blev massor med frågor till er läsare den här gången. Och jag som fortfarande inte kommit med de utlovade svaren på frågor till mig än. Dåligt. Men det kommer. Antagligen idag. Men kanske imorgon.

8 kommentarer:

  1. Hej Joanna!
    Det var länge sedan när jag la kommentar på din blogg, men det betyder inte att jag inte följer alla dina inlägg och inte känner djupt med dig. Jag vet hur det är med andra gravida, när man själv får uppleva misslyckande hela tiden. Jag tänkte jag är just nu kanske en av de sista som du är nyfiken på, vill höra från, så jag höll mig lite i bakgrunden.
    Men du måste veta att jag känner och lider med dig och önskar sååå mycket att ni snart ska lyckas. Jag beundrar din styrka och tror fortfarande på att detta ska hjälpa dig att nå din mål och få en bebis.
    Ang. dina frågor. Jag har gått hos psykolog och träffar henne fortfarande då och då när jag känner att det finns frågor i mig som jag inte verkligen hittar svaret på själv. Fördelen med en psykolog (jämfört med vänner och familjmedlemmar) är enligt mig att de är utomstående och 100% objektiva och kan se saker och peka på saker som andra kanske inte ser för att de har sina känslor mot oss. Om psykologen är bra (det är inte lätt att hitta verkligen bra) och ni passar ihop med varandra, kan det vara en väldigt framgångsrik terapi.
    Att göra en träff med gravid väninna smärtfritt vet jag inte hur man gör. Jag har nästan förlorat väninnor p.g.a att jag hade svårt att träffas med dem, till slut bestämde jag mig att även om det gör ont vill jag inte tappa dem bort, jag försökte stå ut med situationen, och ibland gick det överraskande bra. När jag kände att det skulle vara alldeles för svårt att se dem, då lyssnade jag på mina känslor och höll jag mig borta ett tag. Jag hade tur att alla förstod mig och hade tålamod med mig.
    Mina egna terapiformer är: psykolog, vänner, sport, yoga, resa.
    Stora kramar till dig!

    SvaraRadera
  2. "En kopp té som aldrig blir kall...", vilken vacker och poetisk beskrivning av bloggterapin! Mina terapier är: långa, varma duschar, musik, dans, ensamhet, naturen, shopping (hm, kanske inte alltid så smart...), nära vänners sällskap, bloggar och forum, m.m. Tänk så bra att det finns så många olika terapier! :)
    Många kramar!

    SvaraRadera
  3. Ett av mina bästa drag här i livet var att gå till psykolog efter min första dotters födelse. Hade nog inte suttit här idag annars... Så kändes det innan första mötet. Men som sagt, det bästa jag gjort. Jag tyckte att jag var så stark och kunde klara allt själv men ibland är det starkaste att be om hjälp med det man inte reder ut själv. För ibland behöver man bara nån som ger lite ordning bland tankarna. Det tunga jobbet får man ju göra själv!

    Lycka till! Jag tänker på dig allt som oftast!

    Kram

    SvaraRadera
  4. Spännande med psykologträffar. Jag har aldrig varit hos någon, men funderat på det. Jag tror att det kan vara nyttigt att göra.

    Det där med blogg- och trädgårdsterapi känner jag igen. Båda sätten är bra. En heldag ute i trädgården som avslutas med en middag på altanen är oslagbar när det gäller att känna sig bättre.

    Det är också skönt att ha riktigt goda vänner som man kan prata mycket med. Annat som hjälper mig är läsning, shopping och filmer. Eller att gå en långpromenad med bra musik i hörlurarna.

    Ha en *underbar* helg! :)

    SvaraRadera
  5. Ang psykolog: där håller jag helt med Tonci. Det har vart en sådan hjälp för mig och mitt grubblande att prata av sig med någon helt utomstående. All frustration och bitterhet har jag börjat se förbi och framåt. Jag tog kontakt med henne strax innan vårt tredje försök, som ju heller inte det blev ett ET. Hon är så skön, vi har nu en paus, men behöver jag henne igen så kan jag bara pingla. Hon är i landstinget på vårdcentralen så jag behövde bara betala 100:-/gång - TOPPEN!!! Hade jag vart inskriven i mödravården så hade det vart gratis...

    Hennes hjälp och ibland lite svåra frågor hjälpte mig som sagt verkligen att gå vidare och det är troligen därför jag känner mig stark inför kommande äventyr, trots att 3IVF-försök var förgäves, inga fler sådana nu utan det är endast äggdonation eller adoption som gäller...

    För övrigt är jag en djur- och naturmänniska. Vi har en del djur här och det ger mig verkligen ro i själen att pyssla med dem, eller att gå en lång skogspromenad med hundarna.

    Varje människa får helt enkelt hitta sin/sina metoder för att hela sin själ o kropp och bli stärkt inför vidare resor...

    Stor kram o lycka till Sara K

    SvaraRadera
  6. Jag gick till en psykolog under tiden min mamma var sjuk och efter att hon dog. Han som jag hade var ett enormt stöd, man behövde aldrig tänka att "nej, det här kan jag inte säga" utan jag kunde säga precis vad som hellst, väldigt skönt. Hoppas det ger dig något om du börjar att gå hos en, vad jag förstår är det väldigt olika det där om det passar en elelr ej.

    Terapi för mig annars är också att pilla i trädgården eller i hemmet. Jag gör även mycket kort och annat pyssel, det är väligt kul. Skönt att bara göra något annat en stund och släppa alla tankar som man går runt med hela dagarna.

    SvaraRadera
  7. Jag funderar faktiskt också på att kontakta en psykolog.
    Du får gärna berätta hur det gick, och om det är värt det. :)

    SvaraRadera
  8. joanna, ang det där med att träffa din vän som är gravid.jag har samma erfarenhet fast med en syster. som jag har gjort har jag försökt se bortom allt och tänkt att hur skulle jag vilja bli bemött av henen om det vat tvärtom.natusligtis med medkänsla och glädje. Så ajg blev nog ostället den där som syrran jag ställer upp till 110% på dig nu när du fått barn osv jag vet inte men märkte att jag växte själv av att vara god istället för känna massa avundsjuka och det. Självklart känns det så ibland, jag är ju mänsklig, men jag försöker att finnas där för henne för att jag älskar henne och vill inte att detta sksa förstöra vår relation. Det är den ju för betydlesefull för. tror du med känner så med din vän. Lycka till, tänker massa på dig

    SvaraRadera