Konsten att unvika allt vad barn heter

För några år sen, när VI inte hade börjat fundera på det här med barn än (jag har funderat så länge jag kan minnas...typ) så var bebisar runtom bara mysigt. Man tittade efter dem och log när man såg de små knyttena. En kompis blev gravid och det var bara roligt och väldigt spännande. Bebisen kom och man räknade dagarna mellan gångerna man fick träffa dem igem och hålla den lilla sötnosen i famnen.

Så vill jag gärna känna igen tack! Att få njuta av allas graviditeter och barn. Istället är jag bitter och vill varken se eller höra. Så fort en gravidmage eller bebis kommer i närheten så håller jag för öronen, blundar och skriker "la-la-la-la-la" (inombords i alla fall...)

Men så kan man inte riktigt göra på riktigt för då kommer folk att märka att jag inte är riktigt klok. Så hur göra?!

Man pratar aldrig om något som har med barn eller bebisar att göra. Många i min närhet är nyblivna föräldrar som jag vet gärna vill prata om sina små gullepluttar men jag ger dem aldrig chansen. Och verkar det som att de är på väg att bebis eller något liknande snart så avslutar jag samtalet lite snabbt och går iväg.

Ibland tar de med sina ungar till jobb och vill komma förbi och prata. Då låtsas jag prata i telefon så att de snabbt går förbi och lämnar mig i fred.

Folk som inte har barn och börjar prata om det är lite svårare att hantera. Då är jag inte riktigt beredd, inte på helspänn som med småbarnsföräldrar som man direkt ser på att de ska börja bubbla bebisprat när som helst. Så börjas det mot förmodan snackas bebisar och gravidmagar mellan "vanliga" människor så leder jag snabbt och oftast smärtfritt in samtalet på något helt annat. Dammsugarfilter, giftiga svampar, ångvältar you name it!

Ibland funkar det att helt enkelt sluta lyssna. Lite taskigt iofs, men det funkar. Och det är inte för att vara taskig utan av ren självbevarlelsedrift. Och till fördel för den som pratar också. För om jag får höra ett ord till om någons gravida mage så kommer jag gå bärsärkagång på kontoret!!!