Utelåsta

Mäklaren fick våra extranycklar (plural alltså) trots att vi själva alltid bara använder den ena nyckeln. Givetvis låser han sjutillhållarslåset och nyckeln som vi har till just det låset vägrade fungera. Piss också. Ringde mäklaren och frågade om han inte möjligtvis bor i Lund. Inte så sannolikt nä, det trodde jag inte heller. Varför skulle sannolikheten plötsligt vara på vår sida igen?! Mäklaren var redan framme i Malmö.

Men han fick alltså snällt köra tillbaka och lämna tillbaka en av nycklarna så att vi kunde komma in. Så snabbt ville vi inte bli av med lägenheten.

Ett par som var intresserade. Jag hade hoppats på många fler än ett par. Är det så här segt att sälja lägenhet?! Verkligen?! Fan i så fall.

Och för att dra en passande parallell så kan jag säga att när vi stod där utanför vår lägenhet, helt handfallna utan en chans att att komma in utan någon annans hjälp så kändes det lite som hela vår ivf-historia. Det var verkligen ett läbbigt ögonblick när jag tänkte på det, men det kändes just precis så. Det är ju vår lägenhet och den borde vi ha nyckel till men den enda som hade en nyckel var en helt utomstående. Och vi visste inte om han hade tid att komma just nu.

Vi har tappat bort nyckeln till våra egna liv, till vår chans att bli med barn och de enda som kan hjälpa oss att hitta den igen, eller i vårt fall dyrka upp låset, är en klinik i Malmö. Det känns för jävligt att bli fråntagen kontrollen på det här sättet...