Har även högtidligt skrivit på alla papper och gått med på att bli uppsagd. Tyckte gott man kunde fått en drink eller nåt. Själv hade jag planer på att komma iklädd partyhatt men sambon tyckte det var lite 'over the top'...
fredag 30 april 2010
Inte varje dag man får sparken
Så man får ju passa på att klä upp dig lite =)
Har även högtidligt skrivit på alla papper och gått med på att bli uppsagd. Tyckte gott man kunde fått en drink eller nåt. Själv hade jag planer på att komma iklädd partyhatt men sambon tyckte det var lite 'over the top'...
Har även högtidligt skrivit på alla papper och gått med på att bli uppsagd. Tyckte gott man kunde fått en drink eller nåt. Själv hade jag planer på att komma iklädd partyhatt men sambon tyckte det var lite 'over the top'...
torsdag 29 april 2010
Om tre månader
är sambon och jag inte bara barnlösa utan även arbetslösa. Idag kom beskedet om att vi från och med imorgon är uppsagda med en uppsägningstid på tre månader. Behöver jag beskriva hur jävla pissigt livet känns just nu?
Hälsosamtal och andra tider att passa
Fy fan...nu kommer jag bli en sån som håller fast vid det som aldrig blev. Sån som jag själv blivit lite trött på för att de tjatar om datum då det ena skulle hänt och datum då det andra skulle hänt...varför älta?
Men det är inte lätt att släppa tankarna om ett liv man hade. Det är skitsvårt! Och även om det gör ont att tänka på det som kunde ha varit, så gör man det likförbannat.
I en vecka fick jag lov att drömma mig bort och man hinner drömma vansinnigt mycket på en vecka. Jag hade hunnit drömma mig förbi barnvagnsinköp, barntapeter, födelse och julafton. Jag var mitt uppe i vårt mirakel.
Och bara för det, för att jag tillät mig själv att vara lycklig, så kommer alla datum att hemsöka mig...fan fan fan!
Idag skulle vi gått på vårt första hälsosamtal.
På onsdag i nästa vecka skulle vi gjort vårt VUL för att se ett hjärta picka.
11 veckor senare hade vi fått gå på ett första riktiga UL.
Den 21/12 var pyret/pyrena beräknade till. Ett datum då det kommer att göra så jävla ont. Ett datum som tidigare varit en glädjepunkt i mitt liv. Det var då jag och A var på vår första dejt. Början till vårt långa, långa förhållande...har jag berättat att vi varit ett par i över 10 år?
Men det är inte lätt att släppa tankarna om ett liv man hade. Det är skitsvårt! Och även om det gör ont att tänka på det som kunde ha varit, så gör man det likförbannat.
I en vecka fick jag lov att drömma mig bort och man hinner drömma vansinnigt mycket på en vecka. Jag hade hunnit drömma mig förbi barnvagnsinköp, barntapeter, födelse och julafton. Jag var mitt uppe i vårt mirakel.
Och bara för det, för att jag tillät mig själv att vara lycklig, så kommer alla datum att hemsöka mig...fan fan fan!
Idag skulle vi gått på vårt första hälsosamtal.
På onsdag i nästa vecka skulle vi gjort vårt VUL för att se ett hjärta picka.
11 veckor senare hade vi fått gå på ett första riktiga UL.
Den 21/12 var pyret/pyrena beräknade till. Ett datum då det kommer att göra så jävla ont. Ett datum som tidigare varit en glädjepunkt i mitt liv. Det var då jag och A var på vår första dejt. Början till vårt långa, långa förhållande...har jag berättat att vi varit ett par i över 10 år?
Om vänner
Kände att det behövde bli en fortsättning på gårdagens inlägg. För att vara vän till mig just nu är banne mig inte lätt heller.
Varken för de som är gravida eller de som inte är det. Jag förstår att det måste kännas hopplöst. Att inget ni säger egentligen hjälper. Att det enda ni kan göra är att vänta och finnas kvar hos mig när jag äntligen hittar tillbaka till mig själv.
Det är ett konstigt krav att ställa på sina vänner egentligen.
'Nu får ni stå ut med att jag är på dåligt humör hela tiden, att jag inte orkar träffa er och att jag inte hör av mig. Och sen när JAG är redo så vill jag att ni är kvar och att allt är precis som vanligt.'
Vännerna som faktiskt är kvar sen är de man ska hålla hårt i. För alla pallar inte med trycket. Alla tycker inte kraven är rimliga. Men jag tror jag kan skatta mig lycklig ändå. För en vecka sen, när vi satt därhemma förtvivlade och i tårar, gjorde min vän Tove till exempel något smått fantastiskt. Jag fick ett sms om att det utanför dörren står en kasse med saker som vi kanske behövde just nu och som kanske kunde underlätta lite grann. Och detta fanns i kassen:
Middag, fika, frukost, snacks...och allt det här levde jag på i förra veckan. Hade ingen ork att gå till affären och nu slapp jag. Både jag och sambon blev jätteglada, vilket fantastiskt fint sätt att hjälpa till på!
Det är ganska många som är gravida i min närhet just nu och vänskapen till dem får utstå mer skit än vad som är rättvist. Vänner som är lyckliga drar jag ner i skiten så att de sitter där tillsammans med mig. Och inte gör det mig gladare. Helst av allt hade jag bara velat bli jätteglad när vi träffas och bete mig precis så som jag hade velat att mina vänner skulle njuta tillsammans med mig om/när jag blir gravid. Men den vännen tillåter jag mig själv inte att vara. Det går inte, och jag hatar det. Men jag börjar acceptera det, tror jag.
De vänner som inte är gravida är lättare att tänka på och vilja umgås med. Även om det gör ont att träffas eftersom de vet vad vi går igenom. Att man är fullkomligt blottad.
Helst av allt hade jag bara velat träffas med den skara vänner som faktiskt inte har en aning om hur våra liv sett ut de senaste två åren. När jag är med dem lever jag lite i en låtsasvärld. I deras ögon är jag hur lycklig som helst och om ibland kan jag nästan lura mig själv. Så blir det imorgon, på Valborg. Bara människor som inte har en aning. Det är min strategi för att ta mig igenom helgen någotsånär levande.
Varken för de som är gravida eller de som inte är det. Jag förstår att det måste kännas hopplöst. Att inget ni säger egentligen hjälper. Att det enda ni kan göra är att vänta och finnas kvar hos mig när jag äntligen hittar tillbaka till mig själv.
Det är ett konstigt krav att ställa på sina vänner egentligen.
'Nu får ni stå ut med att jag är på dåligt humör hela tiden, att jag inte orkar träffa er och att jag inte hör av mig. Och sen när JAG är redo så vill jag att ni är kvar och att allt är precis som vanligt.'
Vännerna som faktiskt är kvar sen är de man ska hålla hårt i. För alla pallar inte med trycket. Alla tycker inte kraven är rimliga. Men jag tror jag kan skatta mig lycklig ändå. För en vecka sen, när vi satt därhemma förtvivlade och i tårar, gjorde min vän Tove till exempel något smått fantastiskt. Jag fick ett sms om att det utanför dörren står en kasse med saker som vi kanske behövde just nu och som kanske kunde underlätta lite grann. Och detta fanns i kassen:
Middag, fika, frukost, snacks...och allt det här levde jag på i förra veckan. Hade ingen ork att gå till affären och nu slapp jag. Både jag och sambon blev jätteglada, vilket fantastiskt fint sätt att hjälpa till på!
Det är ganska många som är gravida i min närhet just nu och vänskapen till dem får utstå mer skit än vad som är rättvist. Vänner som är lyckliga drar jag ner i skiten så att de sitter där tillsammans med mig. Och inte gör det mig gladare. Helst av allt hade jag bara velat bli jätteglad när vi träffas och bete mig precis så som jag hade velat att mina vänner skulle njuta tillsammans med mig om/när jag blir gravid. Men den vännen tillåter jag mig själv inte att vara. Det går inte, och jag hatar det. Men jag börjar acceptera det, tror jag.
De vänner som inte är gravida är lättare att tänka på och vilja umgås med. Även om det gör ont att träffas eftersom de vet vad vi går igenom. Att man är fullkomligt blottad.
Helst av allt hade jag bara velat träffas med den skara vänner som faktiskt inte har en aning om hur våra liv sett ut de senaste två åren. När jag är med dem lever jag lite i en låtsasvärld. I deras ögon är jag hur lycklig som helst och om ibland kan jag nästan lura mig själv. Så blir det imorgon, på Valborg. Bara människor som inte har en aning. Det är min strategi för att ta mig igenom helgen någotsånär levande.
onsdag 28 april 2010
Om föräldrar
Det måste vara svårt att vara förälder till mig och A just nu. Ibland inser jag nog inte hur svårt det måste kännas.
När jag var i Thailand med mamma hamnade vi i en ganska hetsig diskussion en kväll när jag var på dåligt humör och jättearg över att jag var ofrivilligt barnlös. Mamma försökte leda in mig på adoption och andra lösningar men jag var inte så sugen, vilket inte alltid är så lätt att vara när man är mitt uppe i ivf-behandlingar. När man fortfarande hoppas på ett mirakel. Vi blev arga på varandra, vi blev ledsna, vi grät. Mamma sa förtvivlat att hon skulle kunna skära av sig ett finger för att ge mig ett barn. Min kära mamma.
Och jag blir så väldigt ledsen över hur fruktansvärt frustrerande det måste kännas att se sitt barn lida på det här sättet och veta att det inte finns något man kan göra...det gör så ont att veta att alla andra i vår närhet också har ont på grund av den situation vi befinner oss i. Vilken jävla ond cirkel det här är ändå. Förpestat också...
Och nu sitter vi här och väntar. Det rör sig snart mer om timmar än dagar tills vi får reda på om vi blir av med jobbet eller inte. Helt plötsligt har vi kanske inte råd med fler barnförsök. Helt plötsligt är pengar något vi behöver bli bekymrade över.
I helgen sa mamma att jag inte ska tänka på pengar och sånt när jag funderade lite högt på hur vi ska fortsätta med våra behandlingar. Hon sa att jag kan ta ALLA hennes pengar, hon bryr sig inte om hon inte har ett öre kvar, bara jag blir glad...just de orden har fått mig att börja spontangråta lite överallt på sistone. På jobbet, i bilen, på stan, i duschen...
Igår när vi satt med deklarationerna berättade istället sambon om hur ledsna hans föräldrar är för vår skull. Att de önskar de kunde hjälpa oss på något sätt. Att de kan tänka sig att betala för fler försök. Att om vi blir av med jobben och känner att vi behöver hitta på något roligt som kostar pengar, så hjälper de gärna till. Att de önskar de kunde göra mer...och jag började gråta igen.
Det verkar inte vara lätt det där. Att vara förälder. Men ändå finns det inget annat jag längtar efter mer.
När jag var i Thailand med mamma hamnade vi i en ganska hetsig diskussion en kväll när jag var på dåligt humör och jättearg över att jag var ofrivilligt barnlös. Mamma försökte leda in mig på adoption och andra lösningar men jag var inte så sugen, vilket inte alltid är så lätt att vara när man är mitt uppe i ivf-behandlingar. När man fortfarande hoppas på ett mirakel. Vi blev arga på varandra, vi blev ledsna, vi grät. Mamma sa förtvivlat att hon skulle kunna skära av sig ett finger för att ge mig ett barn. Min kära mamma.
Och jag blir så väldigt ledsen över hur fruktansvärt frustrerande det måste kännas att se sitt barn lida på det här sättet och veta att det inte finns något man kan göra...det gör så ont att veta att alla andra i vår närhet också har ont på grund av den situation vi befinner oss i. Vilken jävla ond cirkel det här är ändå. Förpestat också...
Och nu sitter vi här och väntar. Det rör sig snart mer om timmar än dagar tills vi får reda på om vi blir av med jobbet eller inte. Helt plötsligt har vi kanske inte råd med fler barnförsök. Helt plötsligt är pengar något vi behöver bli bekymrade över.
I helgen sa mamma att jag inte ska tänka på pengar och sånt när jag funderade lite högt på hur vi ska fortsätta med våra behandlingar. Hon sa att jag kan ta ALLA hennes pengar, hon bryr sig inte om hon inte har ett öre kvar, bara jag blir glad...just de orden har fått mig att börja spontangråta lite överallt på sistone. På jobbet, i bilen, på stan, i duschen...
Igår när vi satt med deklarationerna berättade istället sambon om hur ledsna hans föräldrar är för vår skull. Att de önskar de kunde hjälpa oss på något sätt. Att de kan tänka sig att betala för fler försök. Att om vi blir av med jobben och känner att vi behöver hitta på något roligt som kostar pengar, så hjälper de gärna till. Att de önskar de kunde göra mer...och jag började gråta igen.
Det verkar inte vara lätt det där. Att vara förälder. Men ändå finns det inget annat jag längtar efter mer.
tisdag 27 april 2010
Efterdyningar, bearbetning och framtidshopp
De där sabla svettningarna jag brukar ha i samband med ruvning har tagit kontroll över mitt liv. De dök upp första natten efter missfallet och har förpestat varje natt sen dess. Jag vaknar runt fyra-tiden och sängen är helt fuktig och sovlinnet fullkomligt dyngsurt.
Jag har dessutom blivit förkyld vilket jag tror är direkt kopplat till mina nattliga svettningar. Kan ju inte vara bra att ligga och vara blöt mitt i natten i bara underkläderna. Jag förstår inte var det kommer ifrån! Är det allt progesteronet som håller på att ta sig ut ur kroppen nu när det inte finns någon i magen som behöver det?
Är det någon annan som varit med om nåt liknande? Hör av er, jag behöver lugnas!
För övrigt så börjar det kännas lite lättare för varje dag som går. Tror det till stor del beror på att jag håller mig borta från allt som har med graviditeter och barn att göra. Jag saknar många av mina gravida vänner såklart, men även om jag tror att jag klarar av att hantera träffar med dem behöver jag nog lite psykisk vila.
Jag börjar förresten känna mig mer och mer som en psykolog. Man lär sig otroligt mycket om sig själv när man går igenom detta helvete och vänder och vrider på allt in i minsta detalj för att kunna analysera, förklara, försvara, förstå...
Men kanske, kanske, kanske (sa jag kanske?) borde jag ringa en psykolog. Nu när jobbet betalar, iom varslet, så kanske jag borde passa på? Min närmsta chef, som känner till vår situation, påpekade själv att om jag nu väljer att ta kontakt med en psykolog så finns det ju inget som hindrar att jag tar upp sånt som inte berörs av varslet eller har med jobbet att göra.
Har ni andra också såhär trevliga chefer? De få gånger han tagit mod till sig och frågat hur det går och hur jag mår har han sett uppriktigt förtvivlad ut. Nästan så jag fått dåligt samvete själv att jag inte har något mer upplyftande att berätta.
Har inte gråtit mer sen i lördags kväll så det känns som en stor seger! Och jag har tagit tag i motionen och viktminskningen igen. Med stort jäkla fokus på 'IGEN'. Det är ett återkommande och plågsamt kapitel i mitt liv, den där viktminskningen. Riktigt svår att råda över i dessa hormonhöga tider. Jag går ju upp minst två kilo varje behandling. Och går ner max ett kilo efteråt. Detta har, som ni kanske redan räknat ut, resulterat i att jag nu väger 5-6 kilo mer än när vi började med behandlingarna i juni förra året.
Så nu börjar MITT 'beach 2010-mål' som går ut på att gå ner till 62-63 kilo innan nästa behandling. Wish me fett med luck!
Jag har dessutom blivit förkyld vilket jag tror är direkt kopplat till mina nattliga svettningar. Kan ju inte vara bra att ligga och vara blöt mitt i natten i bara underkläderna. Jag förstår inte var det kommer ifrån! Är det allt progesteronet som håller på att ta sig ut ur kroppen nu när det inte finns någon i magen som behöver det?
Är det någon annan som varit med om nåt liknande? Hör av er, jag behöver lugnas!
För övrigt så börjar det kännas lite lättare för varje dag som går. Tror det till stor del beror på att jag håller mig borta från allt som har med graviditeter och barn att göra. Jag saknar många av mina gravida vänner såklart, men även om jag tror att jag klarar av att hantera träffar med dem behöver jag nog lite psykisk vila.
Jag börjar förresten känna mig mer och mer som en psykolog. Man lär sig otroligt mycket om sig själv när man går igenom detta helvete och vänder och vrider på allt in i minsta detalj för att kunna analysera, förklara, försvara, förstå...
Men kanske, kanske, kanske (sa jag kanske?) borde jag ringa en psykolog. Nu när jobbet betalar, iom varslet, så kanske jag borde passa på? Min närmsta chef, som känner till vår situation, påpekade själv att om jag nu väljer att ta kontakt med en psykolog så finns det ju inget som hindrar att jag tar upp sånt som inte berörs av varslet eller har med jobbet att göra.
Har ni andra också såhär trevliga chefer? De få gånger han tagit mod till sig och frågat hur det går och hur jag mår har han sett uppriktigt förtvivlad ut. Nästan så jag fått dåligt samvete själv att jag inte har något mer upplyftande att berätta.
Har inte gråtit mer sen i lördags kväll så det känns som en stor seger! Och jag har tagit tag i motionen och viktminskningen igen. Med stort jäkla fokus på 'IGEN'. Det är ett återkommande och plågsamt kapitel i mitt liv, den där viktminskningen. Riktigt svår att råda över i dessa hormonhöga tider. Jag går ju upp minst två kilo varje behandling. Och går ner max ett kilo efteråt. Detta har, som ni kanske redan räknat ut, resulterat i att jag nu väger 5-6 kilo mer än när vi började med behandlingarna i juni förra året.
Så nu börjar MITT 'beach 2010-mål' som går ut på att gå ner till 62-63 kilo innan nästa behandling. Wish me fett med luck!
måndag 26 april 2010
No weekend blogging
Det blev bara så. Inget planerat, men såhär i efterhand känns det helt rätt. Behövde vila fullt ut, utan några som helst plikter.
Helgen var för övrigt mer av en bergochdalbana än vad jag som ivf:are är van vid. Stundtals var det nästan bra igen och stundtals var det så dåligt att jag bara ville försvinna.
Ett hett tips kommer här förresten:
Gå inte på middag med svärföräldrar och svåger med gravid tjej med värsta magen, tre dagar efter att du har fått missfall. Gör inte det.
Det var fullkomligt gräsligt. Tortyr. Satt mest och försökte hålla inne känslorna och tankarna vilket resulterade i att jag nog såg mest sur och ledsen ut. Tittade inte åt svägerskans håll en endaste gång och drack vansinnigt mycket vin. När vi väl kom hem på kvällen kom allt som jag så krampaktigt hållit inne. Tårarna forsade, kroppen skakade och jag visste ärligt inte om det gick att sluta. Somnade i sambons famn av ren utmattning.
Mamma övertalade mig att inte sitta hemma själv på fredagskvällen utan bjöd över mig på middag. Ville egentligen inte...ville ju ingenting alls så det tog 20 min övertalning på telefon. Men det resulterade i alla fall i en trevlig kväll och jag fick en chans att inte sitta och mala tankar i huvudet. Ingen sa nånting om det som hänt, precis så vill jag ha det just nu. Vill inte prata om det. Om vi låtsas som att det aldrig hänt så kanske det kan kännas som det också.
Det var soligt och varmt i helgen i alla fall. Så trädgården hjälpte mig med sorgearbetet också. Kanske blir det bra snart?
Helgen var för övrigt mer av en bergochdalbana än vad jag som ivf:are är van vid. Stundtals var det nästan bra igen och stundtals var det så dåligt att jag bara ville försvinna.
Ett hett tips kommer här förresten:
Gå inte på middag med svärföräldrar och svåger med gravid tjej med värsta magen, tre dagar efter att du har fått missfall. Gör inte det.
Det var fullkomligt gräsligt. Tortyr. Satt mest och försökte hålla inne känslorna och tankarna vilket resulterade i att jag nog såg mest sur och ledsen ut. Tittade inte åt svägerskans håll en endaste gång och drack vansinnigt mycket vin. När vi väl kom hem på kvällen kom allt som jag så krampaktigt hållit inne. Tårarna forsade, kroppen skakade och jag visste ärligt inte om det gick att sluta. Somnade i sambons famn av ren utmattning.
Mamma övertalade mig att inte sitta hemma själv på fredagskvällen utan bjöd över mig på middag. Ville egentligen inte...ville ju ingenting alls så det tog 20 min övertalning på telefon. Men det resulterade i alla fall i en trevlig kväll och jag fick en chans att inte sitta och mala tankar i huvudet. Ingen sa nånting om det som hänt, precis så vill jag ha det just nu. Vill inte prata om det. Om vi låtsas som att det aldrig hänt så kanske det kan kännas som det också.
Det var soligt och varmt i helgen i alla fall. Så trädgården hjälpte mig med sorgearbetet också. Kanske blir det bra snart?
fredag 23 april 2010
Helt slut
Men är ändå på jobbet idag. Go figure...
Hela onsdagen försvann i en gröt av smärta. Jag hade ingen aning att det skulle göra så fruktansvärt ont, trots 6 stycken panodil zapp. Vi försökte titta på en film på kvällen men fick pausa var tionde minut eftersom jag inte kunde koncentrera mig. Låg och vred på mig av smärtan och sprang på toaletten stup i kvarten. Blodet bara forsade ur mig, kändes som att det aldrig skulle ta slut.
Igår var jag också hemma. Mest för att jag kände mig helt orkeslös efter onsdagens kämpande med smärtorna. Det fortsatte att göra ont men inte i närheten av smärtorna i onsdags. Och sen kom illamåendet och huvudvärken som en värmande filt över alltihopa. Tror det är migrän.
Tog en panodil och en ipren imorse och migränen har lugnat sig lite.
Vet inte vad jag gör på jobbet. Jag tror jag inbillade mig själv att om jag åkte hit så skulle jag ha så mycket att göra att jag inte hann tänka på vad som hänt och hur ledsen jag är. Problemet är att det inte finns mycket att göra, därav varslet pga arbetsbrist.
Känner mig fullständigt apatisk. Önskar jag visste hur vi ska gå vidare, önskar att vi hade en plan. Då brukar det kännas bättre och hoppet kommer sakta tillbaka. Men just nu känns det som om jag lever i ett vakuum...
Hela onsdagen försvann i en gröt av smärta. Jag hade ingen aning att det skulle göra så fruktansvärt ont, trots 6 stycken panodil zapp. Vi försökte titta på en film på kvällen men fick pausa var tionde minut eftersom jag inte kunde koncentrera mig. Låg och vred på mig av smärtan och sprang på toaletten stup i kvarten. Blodet bara forsade ur mig, kändes som att det aldrig skulle ta slut.
Igår var jag också hemma. Mest för att jag kände mig helt orkeslös efter onsdagens kämpande med smärtorna. Det fortsatte att göra ont men inte i närheten av smärtorna i onsdags. Och sen kom illamåendet och huvudvärken som en värmande filt över alltihopa. Tror det är migrän.
Tog en panodil och en ipren imorse och migränen har lugnat sig lite.
Vet inte vad jag gör på jobbet. Jag tror jag inbillade mig själv att om jag åkte hit så skulle jag ha så mycket att göra att jag inte hann tänka på vad som hänt och hur ledsen jag är. Problemet är att det inte finns mycket att göra, därav varslet pga arbetsbrist.
Känner mig fullständigt apatisk. Önskar jag visste hur vi ska gå vidare, önskar att vi hade en plan. Då brukar det kännas bättre och hoppet kommer sakta tillbaka. Men just nu känns det som om jag lever i ett vakuum...
torsdag 22 april 2010
Mina två små pyren
Jag fick se dem båda två igår. Kanske inte just pyrena, men hinnsäckarna som de legat i. Den ena var jätteliten, som en kidneyböna. Den andra däremot, var stor som hasselnöt med skal ungefär. Eller som en vindruva. I sitt originaltillstånd, utsträckt som en tunn hinna kring mitt lilla pyre, hade den säkert varit stor som en kiwi.
Jag trodde inte jag kunde bli mycket ledsnare igår faktiskt, när hela dagen hade gått. Men när jag fick se mina små pyren på det där sättet, så rann tårarna av sig själva. Då var det verkligen slut för den här gången. Det blev ett märkligt farväl därinne i badrummet. Ovärdigt.
Jag kan inte låta bli att undra varför de bestämde sig för att lämna oss...och det är svårt att låta bli att tänka på vad vi hade kunnat göra för att förhindra att detta hände. Men antagligen var det bäst så. Och det där kvittar egentligen. Det gör varken från eller till. För ont gör det ändå.
Jag trodde inte jag kunde bli mycket ledsnare igår faktiskt, när hela dagen hade gått. Men när jag fick se mina små pyren på det där sättet, så rann tårarna av sig själva. Då var det verkligen slut för den här gången. Det blev ett märkligt farväl därinne i badrummet. Ovärdigt.
Jag kan inte låta bli att undra varför de bestämde sig för att lämna oss...och det är svårt att låta bli att tänka på vad vi hade kunnat göra för att förhindra att detta hände. Men antagligen var det bäst så. Och det där kvittar egentligen. Det gör varken från eller till. För ont gör det ändå.
onsdag 21 april 2010
Det är över nu...
Tog ett digitalt graviditetstest och fick ett klart och tydligt besked
Har pratat med kliniken också, som sa att eftersom testet visar negativt och jag både blöder och har ont så finns det inget att hoppas på längre. Behövs varken vul eller blodprov. Det ville sig inte helt enkelt.
Jag är så trött på att vara ledsen och förtvivlad. Det gör ont i bebismagen, som ett stort hål som bara blir större och större. Fast det kommer att gå över, det vet jag. Hålet i hjärtat är det värre med. Vet inte hur jag ska bära mig åt för att läka det.
Idag är vi hemma och är ledsna. Kramas massor fast av helt andra anledningar den här gången. Allt är som en dimma. Igår var jag den lyckligaste i hela världen, idag sitter jag och väntar på mitt missfall. Det här är utan tvekan den sämsta dagen i mitt liv...
Har pratat med kliniken också, som sa att eftersom testet visar negativt och jag både blöder och har ont så finns det inget att hoppas på längre. Behövs varken vul eller blodprov. Det ville sig inte helt enkelt.
Jag är så trött på att vara ledsen och förtvivlad. Det gör ont i bebismagen, som ett stort hål som bara blir större och större. Fast det kommer att gå över, det vet jag. Hålet i hjärtat är det värre med. Vet inte hur jag ska bära mig åt för att läka det.
Idag är vi hemma och är ledsna. Kramas massor fast av helt andra anledningar den här gången. Allt är som en dimma. Igår var jag den lyckligaste i hela världen, idag sitter jag och väntar på mitt missfall. Det här är utan tvekan den sämsta dagen i mitt liv...
Vecka 5+0
Det här är inte vad jag ville skriva och berätta om när jag gick in i vecka 6...men jag, om någon, borde verkligen ha lärt mig vid det här laget att man sällan får som man vill.
Började värka i bebismagen igår kväll - Inte bra.
Kom lite rosa på pappret igår kväll - Inte bra.
Hela natten svettades jag floder. Sängen blev dyngsur och vi har inte fixat nåt gästrum än så jag fick ligga kvar i fukten. Bytte sovlinne, la en handduk under mig och vände på täcket.
Idag är det inte rosa längre. Det är blodblandat. Och det gör ont. Rätt så ont. Har proppat i mig lite panodil och hoppas att det lindrar snart.
Nä, det här är inte bra alls. Det här är riktigt jävla skitdåligt.
Började värka i bebismagen igår kväll - Inte bra.
Kom lite rosa på pappret igår kväll - Inte bra.
Hela natten svettades jag floder. Sängen blev dyngsur och vi har inte fixat nåt gästrum än så jag fick ligga kvar i fukten. Bytte sovlinne, la en handduk under mig och vände på täcket.
Idag är det inte rosa längre. Det är blodblandat. Och det gör ont. Rätt så ont. Har proppat i mig lite panodil och hoppas att det lindrar snart.
Nä, det här är inte bra alls. Det här är riktigt jävla skitdåligt.
tisdag 20 april 2010
Halleluja!
För där kom de första riktiga symptomen =)
Yrsel från ingenstans, sådär så jag blev riktigt snurrig i huvudet trots att jag satt ner på en stol. Och så blev jag skitvarm och illamående, men det brukar jag bli när jag blir lite yr. Vad göra? Äta? Dricka. Har tagit några klunkar vatten men är fortfarande helt varm och snurrig...
Men hörni, jag är nästintill lyrisk över det här alltså! Kanske kommer jag förbanna symptomen sen, när jag kräkts konstant i 3 månader, men just nu är jag bara lycklig!
Yrsel från ingenstans, sådär så jag blev riktigt snurrig i huvudet trots att jag satt ner på en stol. Och så blev jag skitvarm och illamående, men det brukar jag bli när jag blir lite yr. Vad göra? Äta? Dricka. Har tagit några klunkar vatten men är fortfarande helt varm och snurrig...
Men hörni, jag är nästintill lyrisk över det här alltså! Kanske kommer jag förbanna symptomen sen, när jag kräkts konstant i 3 månader, men just nu är jag bara lycklig!
Köpa köpa KÖPA
Det gick upp för mig idag, efter lååååång diskussion med min vän Maria, att jag nu faktiskt får lov att köpa allt det där jag drömt om så länge. Som jag hållt mig borta från för att det gjort alldeles för ont att ens titta på. Nu ska vi kanske ta det lite lugnt såhär i början och inte låta pengarna springa iväg på en gång, men det finns ju så mycket man kan köpa redan nu! =)
Självklart har jag inte koll på ens en femtedel av allt som finns därute så ni som är förbi denna fas kan väl guida mig lite, köpfreak som jag är. Var börjar man?
Jag är lite sugen på en graviditetsdagbok som man fyller i. Ja, i pappersformat alltså. Jag vet, bloggen är en typ av dagbok redan, men det hade varit mysigt att ha något som kan stå i bokhyllan som man kan plocka fram och bläddra i sen nån gång.
Sen får det väl inhandlas en del andra böcker som kan vara bra att börja läsa i början på graviditeten.
Hmmm, så fokus verkar ligga på böcker just nu. Allt annat känns avlägset...När ska man börja med stödstrumpor? =)
GIMME TIPS!
Självklart har jag inte koll på ens en femtedel av allt som finns därute så ni som är förbi denna fas kan väl guida mig lite, köpfreak som jag är. Var börjar man?
Jag är lite sugen på en graviditetsdagbok som man fyller i. Ja, i pappersformat alltså. Jag vet, bloggen är en typ av dagbok redan, men det hade varit mysigt att ha något som kan stå i bokhyllan som man kan plocka fram och bläddra i sen nån gång.
Sen får det väl inhandlas en del andra böcker som kan vara bra att börja läsa i början på graviditeten.
Hmmm, så fokus verkar ligga på böcker just nu. Allt annat känns avlägset...När ska man börja med stödstrumpor? =)
GIMME TIPS!
Magsjuka
Jag gissar att det inte är ett graviditetssymptom utan effekterna av dagens thai-lunch. Klarade bara äta hälften och sen dess har jag ont i magen.
En teori jag har är att jag sen Thailandssemestern helt enkelt utvecklat en mystisk allergi mot just thaimat eller att det sitter en liten monsterkrabat i magen som blir jättesur när det dimper ner en portion ris med currygryta över honom.
När jag blev magsjuk senast (kan iofs ha varit influensa) så hade jag precis ätit en hemmalagad pad thai. Jäkligt trist det där faktiskt, det är en rätt som jag tycker är jättegod men varje gång jag tänker på den kommer jag ihåg att det inte var lika gott på vägen upp...
Kanske ska lägga mig på nån soffa och vila här på jobb...ryser i hela kroppen av magens revolt. Nåt tips som funkar snabbt på en ledsen mage? Filmjölk?
En teori jag har är att jag sen Thailandssemestern helt enkelt utvecklat en mystisk allergi mot just thaimat eller att det sitter en liten monsterkrabat i magen som blir jättesur när det dimper ner en portion ris med currygryta över honom.
När jag blev magsjuk senast (kan iofs ha varit influensa) så hade jag precis ätit en hemmalagad pad thai. Jäkligt trist det där faktiskt, det är en rätt som jag tycker är jättegod men varje gång jag tänker på den kommer jag ihåg att det inte var lika gott på vägen upp...
Kanske ska lägga mig på nån soffa och vila här på jobb...ryser i hela kroppen av magens revolt. Nåt tips som funkar snabbt på en ledsen mage? Filmjölk?
måndag 19 april 2010
Nu ÄR jag gravid!
Fick svar från kliniken angående blodprovet lite senare idag och det såg helt normalt ut!!!
Fy fasen vad lättad jag är. Det är alltså inte lätt att tro att man lyckats när man kämpat som en gnu i oändligt många månader och misslyckats lika många. Jag trodde ärligt talat det skulle vara lättare. Jag har fnyst lite grann åt de som blivit gravida och sen omedelbart börjat oroa sig, och tänkt att 'Fan, de har ju fått ett plus, kan de inte bara vara glada för det?'. Men jag förstår precis hur det känns nu. Hur jäkla svårt det är att slå undan tankarna om att 'det skiter sig säkert', det har det ju gjort hittills.
Fast nu ger jag mig. Säger kliniken att allt är normalt, då tänker jag tro på det också. Nu är jag gravid tills det är dags att passera nästa milstolpe. Och det är ett VUL onsdagen den 5/5, alltså om lite mer än två veckor. Vansinnigt långt bort, men jag ska njuta fram tills dess och tacksamt invänta alla trevliga besvär som en graviditet innebär. Är inte alls sugen på den där ölen längre, men lite illamående hade suttit fint =)
Jag förstår inte hur ni står ut med mitt tjat och gnäll och nervositet och tjat och svammel och tjat. Men det är kanske är befogat att vara knäpp efter den resa jag gjort och den resa jag just påbörjat. Ni kanske tycker att det är ok. Joanna är lite knäpp. Men hon får vara det...det är ok.
Fy fasen vad lättad jag är. Det är alltså inte lätt att tro att man lyckats när man kämpat som en gnu i oändligt många månader och misslyckats lika många. Jag trodde ärligt talat det skulle vara lättare. Jag har fnyst lite grann åt de som blivit gravida och sen omedelbart börjat oroa sig, och tänkt att 'Fan, de har ju fått ett plus, kan de inte bara vara glada för det?'. Men jag förstår precis hur det känns nu. Hur jäkla svårt det är att slå undan tankarna om att 'det skiter sig säkert', det har det ju gjort hittills.
Fast nu ger jag mig. Säger kliniken att allt är normalt, då tänker jag tro på det också. Nu är jag gravid tills det är dags att passera nästa milstolpe. Och det är ett VUL onsdagen den 5/5, alltså om lite mer än två veckor. Vansinnigt långt bort, men jag ska njuta fram tills dess och tacksamt invänta alla trevliga besvär som en graviditet innebär. Är inte alls sugen på den där ölen längre, men lite illamående hade suttit fint =)
Jag förstår inte hur ni står ut med mitt tjat och gnäll och nervositet och tjat och svammel och tjat. Men det är kanske är befogat att vara knäpp efter den resa jag gjort och den resa jag just påbörjat. Ni kanske tycker att det är ok. Joanna är lite knäpp. Men hon får vara det...det är ok.
Väntar på svar
Tillbaka från blodprovet. Åkte hem istället för tillbaka till jobb. Kändes inte så lönt att åka till kontoret och jobba i en kvart.
De var supersnälla på kliniken. Frågade hur jag mådde, och var genuint intresserade av mina svar. Och de förstod absolut min oro. Inget konstigt alls när man har kämpat så länge. Då är det svårt att tro att man nått ända fram.
Samtidigt försökte de förklara för mig att det här inte alls behöver betyda något. Alla är olika och det är många saker som spelar in. 'Klart det här ska funka' sa Anki som vanligt =)
Så nu väntar jag. Det är ett helvete. Jag är ett endaste samtal ifrån glädje eller ångest. Kanske får jag inget vettigt svar alls...vad vet jag. Måste kanske lämna fler blodprov...
Ska få svar idag eller eventuellt imorgon bitti. En stor stark hade suttit fint nu.
De var supersnälla på kliniken. Frågade hur jag mådde, och var genuint intresserade av mina svar. Och de förstod absolut min oro. Inget konstigt alls när man har kämpat så länge. Då är det svårt att tro att man nått ända fram.
Samtidigt försökte de förklara för mig att det här inte alls behöver betyda något. Alla är olika och det är många saker som spelar in. 'Klart det här ska funka' sa Anki som vanligt =)
Så nu väntar jag. Det är ett helvete. Jag är ett endaste samtal ifrån glädje eller ångest. Kanske får jag inget vettigt svar alls...vad vet jag. Måste kanske lämna fler blodprov...
Ska få svar idag eller eventuellt imorgon bitti. En stor stark hade suttit fint nu.
Nä, gott folk
Testet kändes inte direkt starkare. Trots att jag höll mig i 4 timmar. Vet inte om det är lika starkt eller svagare...det lutar åt svagare.
Ni kan få avgöra själva. Inte samma ljus eller vinkel så det är kanske svårt att se.
Ringde till kliniken, berättade om plusset och påpekade hur orolig jag är och att jag vill ta ett blodprov och de gick faktiskt med på det utan att det krävdes längre övertalningar =) Superskönt. Underbara klinik, idag är jag lyrisk över hur snälla de är. Så nu ska jag susa iväg till Malmö och mäta hcg-värde.
Fan alltså om det här ska skita sig redan...
Håll tummarna igen är ni snälla!
Ni kan få avgöra själva. Inte samma ljus eller vinkel så det är kanske svårt att se.
Ringde till kliniken, berättade om plusset och påpekade hur orolig jag är och att jag vill ta ett blodprov och de gick faktiskt med på det utan att det krävdes längre övertalningar =) Superskönt. Underbara klinik, idag är jag lyrisk över hur snälla de är. Så nu ska jag susa iväg till Malmö och mäta hcg-värde.
Fan alltså om det här ska skita sig redan...
Håll tummarna igen är ni snälla!
Jag skulle ju...
...testa igen imorse. Behöver få se att plusset blir starkare. Men tji fick jag för testen var slut där hemma. Det var någon som kommenterade igår på bloggen och som var imponerad av att jag inte använt så många tester. Hahahaha, som jag gapskrattade. Torsdag, fredag och lördag blev det sammanlagt 7 tester! Nån som kan slå det?
Så det blev inget test imorse. Jag har dock redan varit iväg en sväng på apoteket och köpt ett gäng. Vad tror ni, de här borde väl räcka i ett par dagar?
Kanske väntar jag tills imorgon bitti så jag kan testa på det där bästaste morgonurinet. Eller så håller jag mig 4 timmar idag och testar sen. Är redan uppe i 1 timme och 55 minuter, så det ska väl inte vara så jäkla svårt.
Det fortsätter att mola i livmodertrakten, fast inte sådär huggande som det gjort den senaste veckan. Bra eller kass? Och bopparna ömmar de med, det tror jag är bra. Progesteronet ska jag fortsätta med till nu på lördag. Minst! Får se vad de säger på kliniken när jag ringer i eftermiddag. Hur länge fortsatte ni andra med vaggisarna? Vågade ni sluta med dem?
Och så måste jag få till ett tidigt VUL, annars kommer jag att klättra på väggarna.
Jag slutar aldrig förundras över att jag numera kan konstatera att jag är gravid. Jag är verkligen det. Ofattbart.
Så det blev inget test imorse. Jag har dock redan varit iväg en sväng på apoteket och köpt ett gäng. Vad tror ni, de här borde väl räcka i ett par dagar?
Kanske väntar jag tills imorgon bitti så jag kan testa på det där bästaste morgonurinet. Eller så håller jag mig 4 timmar idag och testar sen. Är redan uppe i 1 timme och 55 minuter, så det ska väl inte vara så jäkla svårt.
Det fortsätter att mola i livmodertrakten, fast inte sådär huggande som det gjort den senaste veckan. Bra eller kass? Och bopparna ömmar de med, det tror jag är bra. Progesteronet ska jag fortsätta med till nu på lördag. Minst! Får se vad de säger på kliniken när jag ringer i eftermiddag. Hur länge fortsatte ni andra med vaggisarna? Vågade ni sluta med dem?
Och så måste jag få till ett tidigt VUL, annars kommer jag att klättra på väggarna.
Jag slutar aldrig förundras över att jag numera kan konstatera att jag är gravid. Jag är verkligen det. Ofattbart.
söndag 18 april 2010
Jag har en bekännelse
Hoppas ni inte blir arga, men jag tog ett test redan i torsdags kväll. Jag orkade inte stå emot längre och kände att om det nu mot förmodan visar plus så behöver jag och sambon en liten stund för oss själva. För att smälta ett eventuellt positivt besked och glädjas och njuta bara vi två. Eller rättare sagt, bara vi tre eller fyra =).
Det var dock fortfarande sjukt nervöst igår morse. Jag var rädd att plusset inte skulle finnas längre eller att den där blödningen som jag räknat ut skulle komma på dag 15 skulle behaga att dyka upp.
Men jag börjar från början, i torsdags efter jobbet. Jag var på väg hem och bestämde mig för att åka och köpa lite trädgårdsredskap, bara sådär. Jag hade sönder ett par i helgen (det var inte mitt fel, skiten var av urusel kvalisort). Jag borde aldrig tillåtas att gå in i en trädgårdsbutik ensam, för där stannade jag nästan tills de stängde och köpte loads and loads av diverse blommor och växter. Ingen hejd på mig, trots att jag kanske inte har ett jobb kvar om några månader...
När jag kom hem skrev jag ett inlägg på bloggen och bestämde mig sen helt plötsligt för att testa. Helt out of the blue, inte ett dugg planerat. Sambon var inte hemma utan var på väg hem från Stockholm och skulle inte komma hem förrän lite senare. Så jag kissade på stickan. Men den här gången satt jag inte och stirrade på den efteråt, som om jag kunde frammana ett plus ur ingenstans, utan jag la ifrån mig den och gick iväg och bytte om till myskläder. Kom tillbaka ner efter två-tre minuter, och där låg den. Stickan med plusset. Ett PLUS! Jag höll krampaktigt om testet och skakade så att plusset såg ut som en blå blob. Jag grät...fy fan vad jag grät där på toagolvet. Trodde inte det var sant. Hur kunde jag tro det, det har ju aldrig funkat förr. Jag trodde det var omöjligt för oss...att vi skulle vara ett av de paren som aldrig lyckas. Tittade på stickan igen, rädd att plusset bara varit inbillning, men det fanns fortfarande där. Klart och tydligt.
Efter ett tag lyckades jag sansa mig och började förbereda mig på att berätta för sambon. Det funkade sådär. Jag tvättade bort de svarta ränderna under ögonen och försökte göra något åt de svullna röda ögonen. Såg inte klok ut. Och varje gång jag tänkte på att jag snart skulle få berätta något fantastiskt för A, något som jag drömt om så länge, så började jag storgråta igen. Och så höll det på, ända tills A kom hem.
Då låg jag i soffan och försökte att inte avslöja något på en gång. Det var inte lätt och jag fick ta i av all min kraft för att inte bara springa fram till honom, hoppa rätt upp i hans famn och skrika 'Det funkade!'. 'Du ska bli pappa!'.
Han frågade hur jag mådde och jag svarade sådär. Jag sa att det kändes konstigt i magen och A var direkt förberedd på att jag skulle säga att det skitit sig igen. Då sa jag att det är riktigt konstigt för det syns utanpå magen också. Och så lyfte jag på tröjan...
Han läste, såg förvånad ut och tittade frågande på mig.
- Va? Nä. Är det sant? Nä...
- Jag fick inte fram ett pip. Ögonen var sprängfyllda med tårar och jag bara nickade.
- Näää, skojar du? Men hur...vad...när...är det sant? Funkade det?
Sen kramades vi och grät om vartannat. Vi tittade på testet tillsammans och var fullständigt förundrade. Det hade verkligen funkat till slut...
Resten av kvällen gjorde vi ingenting annat än att kramas och mysa tillsammans i soffan. Vi bubblade över av glädje och kände att vi äntligen kunde pusta ut och slappna av. Efter månader av ångest, rädsla, sorg och misslyckande efter misslyckade fanns det helt plötsligt inte ett enda bekymmer i världen. Det är utan tvekan den bästa dagen i mitt liv.
Det var dock fortfarande sjukt nervöst igår morse. Jag var rädd att plusset inte skulle finnas längre eller att den där blödningen som jag räknat ut skulle komma på dag 15 skulle behaga att dyka upp.
Men jag börjar från början, i torsdags efter jobbet. Jag var på väg hem och bestämde mig för att åka och köpa lite trädgårdsredskap, bara sådär. Jag hade sönder ett par i helgen (det var inte mitt fel, skiten var av urusel kvalisort). Jag borde aldrig tillåtas att gå in i en trädgårdsbutik ensam, för där stannade jag nästan tills de stängde och köpte loads and loads av diverse blommor och växter. Ingen hejd på mig, trots att jag kanske inte har ett jobb kvar om några månader...
När jag kom hem skrev jag ett inlägg på bloggen och bestämde mig sen helt plötsligt för att testa. Helt out of the blue, inte ett dugg planerat. Sambon var inte hemma utan var på väg hem från Stockholm och skulle inte komma hem förrän lite senare. Så jag kissade på stickan. Men den här gången satt jag inte och stirrade på den efteråt, som om jag kunde frammana ett plus ur ingenstans, utan jag la ifrån mig den och gick iväg och bytte om till myskläder. Kom tillbaka ner efter två-tre minuter, och där låg den. Stickan med plusset. Ett PLUS! Jag höll krampaktigt om testet och skakade så att plusset såg ut som en blå blob. Jag grät...fy fan vad jag grät där på toagolvet. Trodde inte det var sant. Hur kunde jag tro det, det har ju aldrig funkat förr. Jag trodde det var omöjligt för oss...att vi skulle vara ett av de paren som aldrig lyckas. Tittade på stickan igen, rädd att plusset bara varit inbillning, men det fanns fortfarande där. Klart och tydligt.
Efter ett tag lyckades jag sansa mig och började förbereda mig på att berätta för sambon. Det funkade sådär. Jag tvättade bort de svarta ränderna under ögonen och försökte göra något åt de svullna röda ögonen. Såg inte klok ut. Och varje gång jag tänkte på att jag snart skulle få berätta något fantastiskt för A, något som jag drömt om så länge, så började jag storgråta igen. Och så höll det på, ända tills A kom hem.
Då låg jag i soffan och försökte att inte avslöja något på en gång. Det var inte lätt och jag fick ta i av all min kraft för att inte bara springa fram till honom, hoppa rätt upp i hans famn och skrika 'Det funkade!'. 'Du ska bli pappa!'.
Han frågade hur jag mådde och jag svarade sådär. Jag sa att det kändes konstigt i magen och A var direkt förberedd på att jag skulle säga att det skitit sig igen. Då sa jag att det är riktigt konstigt för det syns utanpå magen också. Och så lyfte jag på tröjan...
Han läste, såg förvånad ut och tittade frågande på mig.
- Va? Nä. Är det sant? Nä...
- Jag fick inte fram ett pip. Ögonen var sprängfyllda med tårar och jag bara nickade.
- Näää, skojar du? Men hur...vad...när...är det sant? Funkade det?
Sen kramades vi och grät om vartannat. Vi tittade på testet tillsammans och var fullständigt förundrade. Det hade verkligen funkat till slut...
Resten av kvällen gjorde vi ingenting annat än att kramas och mysa tillsammans i soffan. Vi bubblade över av glädje och kände att vi äntligen kunde pusta ut och slappna av. Efter månader av ångest, rädsla, sorg och misslyckande efter misslyckade fanns det helt plötsligt inte ett enda bekymmer i världen. Det är utan tvekan den bästa dagen i mitt liv.
lördag 17 april 2010
fredag 16 april 2010
torsdag 15 april 2010
Gräsänka
Det har jag varit nu i två dagar. Gillar det inte. Sov riktigt uruselt inatt. Hur gör ni när ni är ensamma hemma? Sover ni bra då? Själva egentiden är ju najs, den har jag inget emot och han får gärna vara borta oftare. Men just att sova själv tycker jag är botten.
Men idag kommer sambon i alla fall hem! =) Det blir nog köpemat. Och nån film. Kanske bio igen för då slipper man tänka på ivf:en en stund...
Jag är skitnervös nu alltså. Sådär nervös att jag mår illa...Ruvardag 14 nästan förbi och fortfarande ingen mens. Inga direkta kommentarer på gårdagens analys av tidigare ruvningar heller så jag utgår ifrån att ni tycker den är befängd. Det hoppas jag innerligt att den är också...
Men idag kommer sambon i alla fall hem! =) Det blir nog köpemat. Och nån film. Kanske bio igen för då slipper man tänka på ivf:en en stund...
Jag är skitnervös nu alltså. Sådär nervös att jag mår illa...Ruvardag 14 nästan förbi och fortfarande ingen mens. Inga direkta kommentarer på gårdagens analys av tidigare ruvningar heller så jag utgår ifrån att ni tycker den är befängd. Det hoppas jag innerligt att den är också...
Två dagar och två nätter
innan jag ska testa. Jag håller på att gå sönder av nyfikenhet. Om mensen kommer, så gör den det alltid på morgonen/förmiddagen hos mig. Och än så länge har den inte gett sig till känna. Efter lunch borde väl dagen vara safe...
Har möten på jobbet mellan 9:30 idag och 16:00. Jobbigt, det har varit så varje dag hela veckan. Möten, möten, möten. Men samtidigt är det skönt att jag får tillfälle att koppla bort från ivf:n en smula.
Det var förresten 'I love you Philip Morris' jag såg på bio igår. Riktigt bra och rolig, gå och se den! Det var dessutom med gravida vännen jag var där och det gick hur bra som helst att träffas. =)
Har möten på jobbet mellan 9:30 idag och 16:00. Jobbigt, det har varit så varje dag hela veckan. Möten, möten, möten. Men samtidigt är det skönt att jag får tillfälle att koppla bort från ivf:n en smula.
Det var förresten 'I love you Philip Morris' jag såg på bio igår. Riktigt bra och rolig, gå och se den! Det var dessutom med gravida vännen jag var där och det gick hur bra som helst att träffas. =)
onsdag 14 april 2010
Nu blev det kvällen
Jag åt för mycket. Och somnade i soffan. Jag anade att jag skulle somna i soffan så jag satte på ett alarm på telefonen. För nu ska jag iväg på bio. Det skulle egentligen blivit fika och bio, men jobbet var dumt, och tiden var knapp så kompisen blev sen. Uppenbarligen var jag i desperat behov av att sova en smula så det löste sig utmärkt.
Jag har inte vågat testa än och det har fortfarande inte skitit sig. Däremot har jag suttit och utrett mina gamla resultat och kommit fram till att de två bästa resultaten är från de gånger jag tog extra ovitrelle-sprutor efter ET. Gången jag kom till dag 11 hade jag tagit en halv ovitrelle extra efter ET. När jag kom till dag 13 var under en ivf där jag tog två halvor ovitrelle extra efter ET. Ser ni mönstret? Jag försöker att inte jaga upp mig själv men det skulle ju kunna vara så illa att om jag tar tre halvor ovitrelle så skiter det sig på dag 15.
Många av er är lika duktiga experter som jag på att överanalysera så jag tar gärna emot en analys på min analys.
Tack för att ni hejar allihopa förresten. Jag blir överväldigad varje gång jag får ett nytt pepp-inlägg. På riktigt! Nästan så jag skuttar av glädje, men låter ändå bli. För pyrenas skull. När det blir safe att hoppa lovar jag er allihopa ett riktigt glädjeskutt, på bild dessutom!!!
Jag har inte vågat testa än och det har fortfarande inte skitit sig. Däremot har jag suttit och utrett mina gamla resultat och kommit fram till att de två bästa resultaten är från de gånger jag tog extra ovitrelle-sprutor efter ET. Gången jag kom till dag 11 hade jag tagit en halv ovitrelle extra efter ET. När jag kom till dag 13 var under en ivf där jag tog två halvor ovitrelle extra efter ET. Ser ni mönstret? Jag försöker att inte jaga upp mig själv men det skulle ju kunna vara så illa att om jag tar tre halvor ovitrelle så skiter det sig på dag 15.
Många av er är lika duktiga experter som jag på att överanalysera så jag tar gärna emot en analys på min analys.
Tack för att ni hejar allihopa förresten. Jag blir överväldigad varje gång jag får ett nytt pepp-inlägg. På riktigt! Nästan så jag skuttar av glädje, men låter ändå bli. För pyrenas skull. När det blir safe att hoppa lovar jag er allihopa ett riktigt glädjeskutt, på bild dessutom!!!
Dagen då jag gick om mig själv
Nu är det banne mig rekord!!!
IVF3 har haft ledningen hittills, med tretton dagars ruvning. Den gången sket det sig efter en sen frukost på stan, nån gång kring 12. Nu är klockan 13 och fortfarande ser allt lovande ut.
Vill hoppas, vill testa, vill veta, men vågar inte. Det är för läbbigt. Men vet ni vad...tänk om?!!! =)
IVF3 har haft ledningen hittills, med tretton dagars ruvning. Den gången sket det sig efter en sen frukost på stan, nån gång kring 12. Nu är klockan 13 och fortfarande ser allt lovande ut.
Vill hoppas, vill testa, vill veta, men vågar inte. Det är för läbbigt. Men vet ni vad...tänk om?!!! =)
tisdag 13 april 2010
Nedräkning
Det är många som håller koll på dagarna. Både åt mig och tillsammans med mig, knappt man hinner med =)
Nu är det bara fyra dagar kvar. Eller rättare sagt tre dagar och fyra nätter. Olidligt, snällt sagt. 'Jävligt pissejobbigt' räcker inte ens för att beskriva känslan. Någon som har nån bra svordom att bjuda på?
Idag har nippelsarna gjort apont. Verkligen RIKTIGT ont. Sådär att man inte vill ha en bh för det trycker på för mycket, samtidigt som man inte vill ha på nåt annat plagg liggandes mot brösten som irriterar varje gång man rör sig. En millimeter eller så.
För en stund sen värkte det till i livmodern, högg till ordentligt. Jag fick sitta och koncentrera mig på andningen för att inte förlora förståndet. Varade bara i en 20 sekunder, men ändå...Det känns ju inte bra att det ska göra så ont på ett ställe där ett embryo ska fästa. Men jag verkar ju vara allt annat än normal så det här kanske är helt normalt om man heter Joanna?
Några synpunkter?
Fler paket =)
Idag hämtade jag ut ett stort paket från posten. Fick mig en rejäl överraskning då detta paket inte var ett dugg väntat. 'Har jag beställt något som jag glömt bort?' Inte helt orimlig tanke, mitt minne har försämrats kraftigt de senaste åren...
Men det var alltså inte jag själv som låg bakom det utan bloggvännen Åsa som lite skämtsamt valt att skicka motsvarigheten på hennes Staffan till mig:
Tack ska du ha Åsa, blev superglad! Är fortfarande överväldigad över hur nära man kan komma varandra utan att nånsin ha träffats. Önskar jag kunde träffa er allihopa, som finns här i vår bloggsfär. Undrar hur det skulle gå till...
Men det var alltså inte jag själv som låg bakom det utan bloggvännen Åsa som lite skämtsamt valt att skicka motsvarigheten på hennes Staffan till mig:
Tack ska du ha Åsa, blev superglad! Är fortfarande överväldigad över hur nära man kan komma varandra utan att nånsin ha träffats. Önskar jag kunde träffa er allihopa, som finns här i vår bloggsfär. Undrar hur det skulle gå till...
Bloggvinst
Innan påsk vann jag en påsktävling hos Malla. Och igår kunde jag äntligen inkassera. Paketet var för stort för brevlådan så jag fick vänta nån extra dag för att få hem avin och hämta mitt fina paket på posten.
Detta låg i paketet:
Ett paket hallonte och en liten vodoo-docka som jag säkert kan få användning av, Mohohahahahaha =) Någon som behöver en liten tjänst? ;)
Jag gillar speciellt texten på baksidan av dockan =)
Tack ska du ha Malla!!!
Detta låg i paketet:
Ett paket hallonte och en liten vodoo-docka som jag säkert kan få användning av, Mohohahahahaha =) Någon som behöver en liten tjänst? ;)
Jag gillar speciellt texten på baksidan av dockan =)
Tack ska du ha Malla!!!
måndag 12 april 2010
Joanna säger hej på Expressen ocskå
Då är man småkändis i en vecka. Kanske den viktigaste veckan i mitt liv. Temperaturen stiger och pressen ökar. Jävlar vad jag vill ha det där plusset nu.
Till alla nya läsare: Kul att ni ville hälsa på. Ni får gärna stanna en längre stund, här finns vansinnigt mycket strunt att läsa om man har tråkigt på jobbet, är för trött för att göra något annat än att ligga och såsa med datorn på magen eller om man helt enkelt inte har något bättre för sig. Är ni bara i förbifarten men vill komma tillbaka senare är det bara att lägga till mig på bloglovin´ eller följa bloggen med den där google-grejen jag har lite längre ner till höger. Och alla ni som tröttnade ungefär samtidigt som ni trillade in, knalla vidare nån annanstans, här är redan trångt som det är.
Och till mina gamla läsare: Här hittar ni den mycket korta intervjun med mig.
Till alla nya läsare: Kul att ni ville hälsa på. Ni får gärna stanna en längre stund, här finns vansinnigt mycket strunt att läsa om man har tråkigt på jobbet, är för trött för att göra något annat än att ligga och såsa med datorn på magen eller om man helt enkelt inte har något bättre för sig. Är ni bara i förbifarten men vill komma tillbaka senare är det bara att lägga till mig på bloglovin´ eller följa bloggen med den där google-grejen jag har lite längre ner till höger. Och alla ni som tröttnade ungefär samtidigt som ni trillade in, knalla vidare nån annanstans, här är redan trångt som det är.
Och till mina gamla läsare: Här hittar ni den mycket korta intervjun med mig.
Men när ska jag testa?!
Jag har inte lyckats hålla mig från testen tidigare gånger. Har alltid smygtestat. Fast när jag tänker efter har jag oftast smygtestat efter att det skitit sig så att säga. När jag redan vetat att det inte blir något annat än ett deprimerande ensamt streck som skrattar mig i fejset.
Om fler gör som Sussi och räknar ner till testdag tillsammans med mig så kanske tiden går lite fortare? Jag har ju tänkt att testa på testdagen, alltså lördag. Vill inte testa minus för tidigt. Låter skitfånigt, men än så länge är jag varken gravid eller inte gravid. Jag är mittemellan och där känns det betydligt bättre att vara än på den dåliga sidan av strecket. Och skulle det mot förmodan vara ett plus så kan jag lika bra vänta på det tills på lördag.
Det är vad jag har tänkt i alla fall. Skulle inte bli förvånad ifall jag blir vansinnigt sugen på att avvika från min plan. Fördömda övertalningsröster i huvudet...
Om fler gör som Sussi och räknar ner till testdag tillsammans med mig så kanske tiden går lite fortare? Jag har ju tänkt att testa på testdagen, alltså lördag. Vill inte testa minus för tidigt. Låter skitfånigt, men än så länge är jag varken gravid eller inte gravid. Jag är mittemellan och där känns det betydligt bättre att vara än på den dåliga sidan av strecket. Och skulle det mot förmodan vara ett plus så kan jag lika bra vänta på det tills på lördag.
Det är vad jag har tänkt i alla fall. Skulle inte bli förvånad ifall jag blir vansinnigt sugen på att avvika från min plan. Fördömda övertalningsröster i huvudet...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
