Gräsänka

Det har jag varit nu i två dagar. Gillar det inte. Sov riktigt uruselt inatt. Hur gör ni när ni är ensamma hemma? Sover ni bra då? Själva egentiden är ju najs, den har jag inget emot och han får gärna vara borta oftare. Men just att sova själv tycker jag är botten.

Men idag kommer sambon i alla fall hem! =) Det blir nog köpemat. Och nån film. Kanske bio igen för då slipper man tänka på ivf:en en stund...

Jag är skitnervös nu alltså. Sådär nervös att jag mår illa...Ruvardag 14 nästan förbi och fortfarande ingen mens. Inga direkta kommentarer på gårdagens analys av tidigare ruvningar heller så jag utgår ifrån att ni tycker den är befängd. Det hoppas jag innerligt att den är också...

Två dagar och två nätter

innan jag ska testa. Jag håller på att gå sönder av nyfikenhet. Om mensen kommer, så gör den det alltid på morgonen/förmiddagen hos mig. Och än så länge har den inte gett sig till känna. Efter lunch borde väl dagen vara safe...

Har möten på jobbet mellan 9:30 idag och 16:00. Jobbigt, det har varit så varje dag hela veckan. Möten, möten, möten. Men samtidigt är det skönt att jag får tillfälle att koppla bort från ivf:n en smula.

Det var förresten 'I love you Philip Morris' jag såg på bio igår. Riktigt bra och rolig, gå och se den! Det var dessutom med gravida vännen jag var där och det gick hur bra som helst att träffas. =)

Nu blev det kvällen

Jag åt för mycket. Och somnade i soffan. Jag anade att jag skulle somna i soffan så jag satte på ett alarm på telefonen. För nu ska jag iväg på bio. Det skulle egentligen blivit fika och bio, men jobbet var dumt, och tiden var knapp så kompisen blev sen. Uppenbarligen var jag i desperat behov av att sova en smula så det löste sig utmärkt.

Jag har inte vågat testa än och det har fortfarande inte skitit sig. Däremot har jag suttit och utrett mina gamla resultat och kommit fram till att de två bästa resultaten är från de gånger jag tog extra ovitrelle-sprutor efter ET. Gången jag kom till dag 11 hade jag tagit en halv ovitrelle extra efter ET. När jag kom till dag 13 var under en ivf där jag tog två halvor ovitrelle extra efter ET. Ser ni mönstret? Jag försöker att inte jaga upp mig själv men det skulle ju kunna vara så illa att om jag tar tre halvor ovitrelle så skiter det sig på dag 15.

Många av er är lika duktiga experter som jag på att överanalysera så jag tar gärna emot en analys på min analys.

Tack för att ni hejar allihopa förresten. Jag blir överväldigad varje gång jag får ett nytt pepp-inlägg. På riktigt! Nästan så jag skuttar av glädje, men låter ändå bli. För pyrenas skull. När det blir safe att hoppa lovar jag er allihopa ett riktigt glädjeskutt, på bild dessutom!!!

Dagen då jag gick om mig själv

Nu är det banne mig rekord!!!

IVF3 har haft ledningen hittills, med tretton dagars ruvning. Den gången sket det sig efter en sen frukost på stan, nån gång kring 12. Nu är klockan 13 och fortfarande ser allt lovande ut.

Vill hoppas, vill testa, vill veta, men vågar inte. Det är för läbbigt. Men vet ni vad...tänk om?!!! =)

Nedräkning

Det är många som håller koll på dagarna. Både åt mig och tillsammans med mig, knappt man hinner med =)

Nu är det bara fyra dagar kvar. Eller rättare sagt tre dagar och fyra nätter. Olidligt, snällt sagt. 'Jävligt pissejobbigt' räcker inte ens för att beskriva känslan. Någon som har nån bra svordom att bjuda på?

Idag har nippelsarna gjort apont. Verkligen RIKTIGT ont. Sådär att man inte vill ha en bh för det trycker på för mycket, samtidigt som man inte vill ha på nåt annat plagg liggandes mot brösten som irriterar varje gång man rör sig. En millimeter eller så.

För en stund sen värkte det till i livmodern, högg till ordentligt. Jag fick sitta och koncentrera mig på andningen för att inte förlora förståndet. Varade bara i en 20 sekunder, men ändå...Det känns ju inte bra att det ska göra så ont på ett ställe där ett embryo ska fästa. Men jag verkar ju vara allt annat än normal så det här kanske är helt normalt om man heter Joanna?

Några synpunkter?

Fler paket =)

Idag hämtade jag ut ett stort paket från posten. Fick mig en rejäl överraskning då detta paket inte var ett dugg väntat. 'Har jag beställt något som jag glömt bort?' Inte helt orimlig tanke, mitt minne har försämrats kraftigt de senaste åren...

Men det var alltså inte jag själv som låg bakom det utan bloggvännen Åsa som lite skämtsamt valt att skicka motsvarigheten på hennes Staffan till mig:

Tack ska du ha Åsa, blev superglad! Är fortfarande överväldigad över hur nära man kan komma varandra utan att nånsin ha träffats. Önskar jag kunde träffa er allihopa, som finns här i vår bloggsfär. Undrar hur det skulle gå till...

Bloggvinst

Innan påsk vann jag en påsktävling hos Malla. Och igår kunde jag äntligen inkassera. Paketet var för stort för brevlådan så jag fick vänta nån extra dag för att få hem avin och hämta mitt fina paket på posten.

Detta låg i paketet:

Ett paket hallonte och en liten vodoo-docka som jag säkert kan få användning av, Mohohahahahaha =) Någon som behöver en liten tjänst? ;)

Jag gillar speciellt texten på baksidan av dockan =)

Tack ska du ha Malla!!!

Joanna säger hej på Expressen ocskå

Då är man småkändis i en vecka. Kanske den viktigaste veckan i mitt liv. Temperaturen stiger och pressen ökar. Jävlar vad jag vill ha det där plusset nu.

Till alla nya läsare: Kul att ni ville hälsa på. Ni får gärna stanna en längre stund, här finns vansinnigt mycket strunt att läsa om man har tråkigt på jobbet, är för trött för att göra något annat än att ligga och såsa med datorn på magen eller om man helt enkelt inte har något bättre för sig. Är ni bara i förbifarten men vill komma tillbaka senare är det bara att lägga till mig på bloglovin´ eller följa bloggen med den där google-grejen jag har lite längre ner till höger. Och alla ni som tröttnade ungefär samtidigt som ni trillade in, knalla vidare nån annanstans, här är redan trångt som det är.

Och till mina gamla läsare: Här hittar ni den mycket korta intervjun med mig.

Men när ska jag testa?!

Jag har inte lyckats hålla mig från testen tidigare gånger. Har alltid smygtestat. Fast när jag tänker efter har jag oftast smygtestat efter att det skitit sig så att säga. När jag redan vetat att det inte blir något annat än ett deprimerande ensamt streck som skrattar mig i fejset.

Om fler gör som Sussi och räknar ner till testdag tillsammans med mig så kanske tiden går lite fortare? Jag har ju tänkt att testa på testdagen, alltså lördag. Vill inte testa minus för tidigt. Låter skitfånigt, men än så länge är jag varken gravid eller inte gravid. Jag är mittemellan och där känns det betydligt bättre att vara än på den dåliga sidan av strecket. Och skulle det mot förmodan vara ett plus så kan jag lika bra vänta på det tills på lördag.

Det är vad jag har tänkt i alla fall. Skulle inte bli förvånad ifall jag blir vansinnigt sugen på att avvika från min plan. Fördömda övertalningsröster i huvudet...

'Det är så svårt att veta vad man ska säga'

Det är en kommentar jag fått höra ganska många gånger nu under resans gång. Och jag fattar! Det ÄR svårt att veta vad man får och inte får säga till en som är ofrivilligt barnlös. Vad vill vi verkligen inte höra? Vilka frågor uppskattar vi att få? Och varför?

Men, med alla bloggar, forum, hemsidor och artiklar som det finns och som det bara är att ta för sig av så tycker jag inte att detta borde vara ett så pass stort frågetecken som det är för många. Är det konstigt att förvänta sig att folk som känner till ens situation läser på lite? I alla fall de personer som tycker att det är så svårt att veta vad man får säga för att inte såra.

Jag tycker inte det är mycket konstigare att läsa på om detta än vad det är när det är något annat man inte vet eller undrar över. Vi lever ju i ett samhälle där vi praktiskt taget googlar upp allt. Vad heter skådisen i 'Nyckeln till frihet', när levde Karl XI, vilka öar ingår i abc-öarna, varför hickar man, hur tränar man på att ge och ta feedback...osv.

Pratade med en kompis om detta häromdagen och vi var väl kanske inte helt överens om vad man kan/ska förvänta sig. Och kanske är det för mycket att förvänta sig av ens vänner och familj? Jag vill gärna höra vad ni andra tycker!

-Varför skulle det vara konstigt att vilja att folk läser på lite om barnlöshet om de nu själva menar att de inte vet hur de ska agera och att det är så svårt att veta det ena med det femtioelfte? (Och ja, jag vet att alla är olika så det är omöjligt att läsa på i artiklar och forum om precis vad JAG reagerar på, men en liten ansträngning från omgivningen kan man väl ändå få hoppas på? Det tycker jag hade hjälpt mig i alla fall.)

11, 10, 13, 7

Lite statistik över pissedagar de tidigare 4 behandlingarna. Det är då det har skitit sig. Nu ska jag inte bli allt för uppspelt, inte ha höga förhoppningar. Jag ska inte hoppas på något alls faktiskt. Jag ska försöka i alla fall...det funkar sådär. Skitpsyke.

Imorgon är det ruvardag 11. Flera dagar till ruvardag 13...jobbigt.

Symptomen är ungefär samma som vanligt.

(Jag är förresten apnervös. Hade jag kunnat hade jag klättrat på väggarna. Men icke. Den här behandlingen handlar om att slappna av, ta det lugnt och sånt. Andningsövning efter andningsövning. Räkna till 5, andas in och ut. Hoppas skiten hjälper)

Tänder ett ljus

Tände ett ljus igår och ikväll gör jag detsamma. Och där har ni anledningen till att det inte blivit så många blogginlägg under helgen. Varje gång jag satt mig vid datorn för att blogga så har jag fastnat i tidningsartiklarna, videoklippen och reportagen...

Trots att jag bott i Sverige hela mitt liv känner jag ändå mycket starkt för Polen. Har ju nästan hela släkten där. Och platsen planet slog ner väcker så klart också en hel del känslor. Andra världskriget har satt sina spår från historier jag fått berättat av mor och farföräldrar. Farfar satt i koncentrationsläger och farmor tvingades jobba hos en familj i tyskland. Morfars familj drevs bort från sitt hem och brodern stupade under kriget.

Katyn är redan historiskt för det Polska folket och nu blir det historiskt för hela världen. Som min mormor skrev i ett mail innan idag, nu finns det ingen som kan säga att de inte vet vad Katyn är.

Jag bara leker lite med bloggdesignen

om ni undrar varför bloggen ser konstig ut.

Det blir inte bra. Jag blir aldrig nöjd. Ibland önskar jag att jag var en mästare på html. Jag hade gärna varit mästare på det mesta. Men just idag, ikväll, vill jag vara mästare på att göra snygga bloggar. Någon som har ett trollspö? Eller några lediga hjärnceller, för alla mina är upptagna.

Jobbet är inte bara skit just nu

Jag har ju missat att berätta. Jag fick igenom bruttolöneavdraget för våra ivf-behandlingar! =) Både nummer 4 och nummer 5. Det känns verkligen som ett genombrott i misären! Så det blir många tusenlappar tillbaka till mamma som inte vet nåt än och många tusenlappar tillbaka till svärföräldrarna.

Har jag förresten berättat att det är svärföräldrarna som betalat för vårt femte försök? Minns inte, men oavsett så förtjänar det att poängteras igen. Mamma betalade för det förra och nu betalar sambons föräldrar. Hittills har vi inte behövt betala ett endaste öre...Det hade ju synnerligen varit najs om det kunde förbli så. Det går ju inte att beskriva hur otroligt skönt det är att slippa bry sig om pengar när man går igenom en ivf-behandling.

Men varslet ligger fortfarande och spökar. Tur att jag har blivit headhuntad då! =)

Jag blir ompysslad

Eller jag blev det igår i alla fall. I flera dagar har jag varit ett rövhål och skjutit fram mina planer med Tove. Svullomagen har ju inte direkt varit kompis med mig. Igår var senaste budet och vi skulle ut och käka och sen gå på bio. Men så blev jag sjukskriven av kliniken, och middag på stan och bio är inte fullt så vilsamt som läkarna menar. Men Tove, som ju är bäst, kom över med mat, efterrätt, choklad, special-te och film.

All maten blev väldigt fotovänlig så här bjuds det på bilder:

Special-teet var ett hopkok på ingefära och lemon-grass som hon fått lära sig på en matlagningskurs i Thailand skulle vara bra för magen. När man är så vansinnigt svullen som jag är nu finns det inte riktigt plats för tarmarna så jag tänkte det kunde vara bra att få lite fart på dem. Idag andas jag lättare så det verkar som att tarmarna fått ge plats åt lungorna. =)

Och så tar vi ett snack

med kliniken. Ringde dit och de är så hjälpsamma så man nästan smälter fast i luren.

Jo, jag är överstimulerad. Typiska symptom hade jag och det är JÄTTEviktigt att jag tar det lugnt just nu. Mitt jobb är ju inte så fysiskt ansträngande men Anki på kliniken tyckte ändå att jag skulle åka hem ungefär omedelbums. Borde ha varit sjukskriven igår och i förrgår också men dum som man är tror man att det bara är att knata iväg till jobbet, hur ont man än har. Jag hade fel.

Så nu är jag hemma och vilar i soffan. Har även fått order om att ringa in till kliniken och rapportera om mitt tillstånd minst en gång varje dag. Hoppas det blir bättre av vilan. Känns som att jag har magont och astma på samma gång.

Så här var jag tvungen att göra med byxorna idag. INTE normalt!

Svullo

Idag hade jag inte gått till jobbet om det inte vore för alla möten jag hade inbokade. 9-16 med en kort paus för lunch. Annars var det knappt man hann springa på toa. Hur mycket jag än skyndade mig så var jag ändå sist tillbaka in i konferensrummet...

Tillbaka till det där inte-gå-till-jobbandet. Jag är äckligt svullen i magen! Tog den sista halvan ovitrelle i måndags och både igår och idag har varit nästintill olidliga. Efter första sprutan i fredags skrattade jag åt vad läkaren hade sagt om att man kan bli väldigt svullen och att det kan göra ont. Det är ju bara lite svullet, SÅ klen är jag inte. Idag vet jag precis vad han pratade om. Det här är INTE kul. Jag sov superdåligt både förra natten och inatt. Magen gjorde svinont och jag bara vred på mig hela tiden. Magen gjorde mer ont då, så jag förstår inte poängen med att vrida på sig. Kan inte kroppen bara ligga still? Drömde mardrömmar gjorde jag också. Om konstiga graviditeter och skumma magar.

Är det någon som varit så svullen att ni knappt kunnat gå? Eller, jag kan ju gå såklart, men det gör apont! Det känns till och med ansträngande att andas djupt. Nysa är jag rädd för och gäspa ligger inte på topplistan för tillfället. Borde jag kanske ringa kliniken imorgon? Trycker jag lite på sidorna känner jag att det är väldigt ömt. Rakt över äggstockarna.

Här kommer en bild på hur jag såg ut i måndags, och sen dess har det bara blivit värre....

Alltså, ska det se ut så här?! Med en sån mage vill jag ju vara gravid. Vem fan vill ha svullomage annars?

Sammanfattning

Min goda vän vet precis vilket helvete vi går igenom. Eller så mycket man kan veta som åskådare. Därför förstår jag att det måste ha varit galet jobbigt att berätta för mig. Jag såg ju på henne hur ont det gjorde, hur ögonen började tåras. Det känns ju inte så kul att vara den som framkallade det hos henne och fick henne att må så dåligt av att berätta något som annars bara borde var härligt.

Vi har inte pratat så mycket mer om vår 'situation', men det vet jag att vi kommer att göra i framtiden. Det kommer vi att behöva tror jag. Och så räknar jag med att du tittar in lite på bloggen, min kära vän, och får en inblick i mina känslor. Det känns skönt att jag kan bidra med lite insikt utan att själv behöva ta ut mig genom att berätta. Mitt senaste års emotionella historia finns ju nerskriven här i bloggen. Det är bara att ta för sig =)

Måste skriva av mig ett par meningar till angående det här med svägerskan. Jag frågade nämligen häromdan i vilken vecka hon är. Det var ett psykologiskt tungt steg det där, men jag kände att jag behövde härda mig själv lite och att 'terapin' skulle göra mig gott. Sen vill jag ju lära mig att hantera situationen, om inte för mig själv så för sambon som ju ska bli farbror. Så man får träna på att visa lite intresse.

Men svaret skadade mig mer än jag var beredd på. JA, JAG VET, det börjar bli tjatigt nu det här, men va fan?! Det enda argument som jag velat köpa tidigare (fast bara lite grann) det var att hon ville berätta för mig tidigt. 'Så fort hon visste' hette det för några månader sen när vi pratade om det på telefon. Hon är i vecka 11. Då var hon i slutet på vecka 7 när hon ringde och hade alltså vetat i en hel fucking månad när hon bestämde sig för att ringa mig på semestern. Jag blev så arg att hela kontorsstolen på jobb började skaka. Folk måste ha trott att det var jordbävning på gång. Tog flera timmar innan jag lugnat mig. Nu kan jag skriva rätt så sansat om det, men ni skulle sett mig, såg ut som en psykpatient hög på amfetamin, redo att explodera.

Och med all min psykologiska träning och vansinnigt ödmjuka sätt så sätter jag punkt för det här. Vill inte ägna det en endaste tanke till. Som avslut vill min ödmjuka sida tillägga att jag fattar att det även för henne måste ha varit apjobbigt att berätta. Och att det inte alltid är så lätt att veta vad man ska säga eller hur. Däremot finns det fantastiska lösningar på detta problem men det tänker jag ta upp i ett annat inlägg.

Ciao så länge!

Idag

vill jag tacka för alla de kommentarer som har trillat in. Många av er säger att ni inte har några råd att ge, eller tröstande ord, men fasen vad mycket bättre jag mår nu när ni har delat med er av era historier. Det är en trygghet att få veta att man ändå reagerar någorlunda normalt och att man inte är ensam.

Och jag har fått massor med tips så det här ska banne mig gå att få ihop. Vi får ta det steg för steg. Mycket små steg, men så länge det går framåt.

Känner mig mer positivt idag, är inte nere i gårdagens svarta hål. En av de stora fördelarna med den här berg och dalbanan =) Att man uppskattar topparna mer än vad man hade gjort annars! =)

TACK allihopa. Det är ni som drar upp mig ur skiten gång på gång.

Igår

Kommer inte på nån bättre rubrik faktisk.

Dagen började bra, mattan drogs undan under fötterna nån gång på mitten och kvällen slutade i tårar.

Igår kommer att gå till världshistorien som en dag som haft stor inverkan på mig. Mer än något jobbvarsel nånsin skulle kunna ha. Det är väl märkligt vad man blivit tolerant mot saker som är skitjobbiga men som man innerst inne vet kommer att ordna sig. Ägnar inte det där varslet en tanke ens, så banalt är det i min värld just nu.

Min äldsta och bästa vän berättade för mig igår. Ja, hon behövde alltså aldrig uttala just de orden, det räckte med 'Jag har en sak jag måste berätta...' En del av mig visste redan. Jag vet att hon försökt berätta de senaste gångerna vi har setts. Och jäklar vad jag har babblat. Har inte gett henne en syl i vädret. Jag visste så klart inte säkert, men som ofrivilligt barnlös blir man vansinnigt paranoid. Hon har knappt druckit nån alkohol, mannen har frivilligt åkt iväg i 4 månader (något som helt enkelt inte inträffar när man försöker bli gravid, det vet jag ju) och hennes mage har sagt sitt så att säga. Men jag ville väl inte höra. 'Det man inte vet mår man inte dåligt av.' Men nu kunde hon inte vänta längre, och det förstår jag. Hon är ju redan i vecka 17.

Helt ärligt trodde jag att hon skulle berätta så fort hon själv visste och fått smälta det i några dagar. Så just den biten är lite jobbig. Att hon varit gravid hela det här året. Och ett bra tag under det förra också...blir helt överrumplad av tanken. Men hade jag varit hon, och vetat precis hur jag kommer att reagera på en sån nyhet, så hade jag också väntat in i det sista. På det sättet fick hon så mycket 'normal' tid med mig som det bara gick.

Jag är jätteglad för hennes skull. Hon förtjänar verkligen det här. Men nu är jag ledsen av helt andra anledningar än vad jag varit tidigare. (På svägerskan är jag arg för att hon var så okänslig med att berätta och situationen med min kusin blev jag arg över för att det var så orättvist).

Det är väl främst två saker jag är ledsen över i den här situationen. Den ena är hur jag beter mig och kommer att bete mig nu när jag vet. Att jag inte kan vara den vän som jag så gärna hade velat vara. En vän som hoppar av glädje när nyheten kommer, som överöser med kramar och gratulationer, som bubblar över av frågor och nyfikenhet. Istället är jag vännen som misslyckas med att klämma fram ett leende i det annars helt förstenade och känslolösa ansiktet. Som efter en lång stund lyckas få fram orden 'Jo, men jag är glad. Egentligen...' Jag vill inte förlora henne, men av erfarenhet så vet jag ungefär hur jag kommer att må och reagera framöver, och min erfarenhet säger mig att jag kommer att försöka stänga henne ute ur mitt liv. För att skydda mig själv. (Nu ska jag så klart, så gott det bara går, att försöka undvika det)

Den andra saken som gör mig ledsen och fullkomligt handfallen är att jag vet att jag inte kommer att vara samma person längre. Jag kommer så klart försöka, verkligen göra mitt bästa för att hantera situationen så bra det bara går, och visa upp ett glatt ansikte när vi ses. Men det kommer att göra SÅ ont. Det vet jag. Det gör ont bara av att skriva om det. Och än en gång vill jag poängtera att det inte handlar om att jag tycker att det är orättvist (även om jag tycker att vi har fått kämpa för jävla länge nu) utan att det gör så vansinnigt ont att bli påmind om att man inte är gravid, inte har barn och kanske aldrig kommer att få uppleva just det.

Det hjälper ju inte att vi låter bli att prata om hennes graviditet. 'Om vi inte pratar om det så finns det inte'-tricket funkar ju inte längre. Den finns ju där. Jag vet om den.

Jag är rädd, att den ansträngningen som kommer att krävas av mig för att inte bli totaldeprimerad över att jag blir påmind om att jag är ofrivilligt barnlös varje gång vi ses, till slut kommer att bli för mycket. Jag är rädd att jag kommer att gå sönder. Och blir det inte på grund av krafterna det kommer att ta från mig så kommer det bli för att jag inte orkar kämpa emot det faktum att jag kanske kommer att förbli barnlös, och då kommer jag att gå sönder på riktigt.

Fy fan vilket deppoinlägg det här blev. Mår bättre idag än igår kväll i alla fall så det är ju definitivt nånting bra att ta med sig från den här dagen.

Har ni några tips, kommentarer, värmande ord tar jag tacksamt emot dem!

(Behöver jag nämna att jag är väldigt väldigt rädd att det här stressade tillståndet jag befunnit mig i sen igår kväll har påverkat mina två små fröns chanser att fastna? Ruvardag 4 igår, det var då de skulle ta och fastna och jag gjorde det nog inte så inbjudande för dem känner jag...)

Ruvardagar

Orkar inte leta symptom. Känner inte för att rabbla upp allt jag känner eller inte känner. Tror inte det hjälper mig det minsta. Jag har snarare känt en lättnad de senaste dagarna över att jag inte fokuserat så mycket på själva ruvningen utan att tiden bara fått rulla på i lugn och ro.

Men jag har lite att berätta om själva medicineringen. Vi sket i östrogentillskottet efter läkarens råd. Han menade att när man tillför östrogen så lurar man kroppen och får den att tro att den inte behöver producera eget östrogen och det vill vi ju inte. Progesteron fungerar visst inte på samma sätt, för givetvis kom det som en följdfråga från mig, utan det kan man tillföra väldigt mycket utan att kroppen slutar med sin egen produktion.

Däremot så tar jag en halv ovitrelle varannan dag, sammanlagt 3 gånger. Alltså på ET-dagen (i torsdags), i lördags och så ikväll. Svullnar alltid upp i magen nästa dag så igår var jag rejält svullen på kvällen och kände inte riktigt för att röra på mig alls. Så imorgon lär det bli dejavu på svullenheten.

PÅSK

Pysslade ovanligt lite denna påsk, men det har inte hunnits mitt bland magsjuka och ivf. Jag får komma igen med full arsenal nästa år istället. Istället tänker jag bjuda på lite bilder från påskhelgen.

Promenad nere vid havet i Höllviken.

Det enda jag faktiskt pysslade med och det var färgning av ägg. Om man bara lägger ner äggen i kokande vatten med lökskal (det ska vara gula för att få riktigt fin brunröd färg. Röda lökskal ger en fesen ljusgul/brun färg. Jag vet, det låter helt upp och ner men så är det, tro mig!)

Jag skojade i alla fall till det med lökskal och gummiband om äggen och på nästa bild ser ni hur härligt mönstret blev!!

Allas alster finns samlade i 'svarta skålen' som alltid plockas fram på påsken. Och nä, vi åt verkligen inte upp alla...

The return of the vagitorium

Inte ett kärt återseende kan jag säga. Eller jo, delvis. Jag saknar INTE injektionerna i rumpan, det ska ni veta. Aldrig mer detta helvete. Istället blir det nu i många dagar framöver ett annat helvete. Visserligen mindre, men oj oj oj så mycket kladdigare.

Det fastnar överallt mellan benen! Vitt, geggigt, klumpigt, you name it! Vagitorier är inte, och kommer aldrig att bli, mina kompisar. Men jag kan gå med på att inte hata dem om de gör sitt jobb och ser till att göra livmodern mysig för mina två små frön. Då lovar jag att tänka om.

Jag SER FRAM EMOT att ta dessa kladdiga patroner upp mellan benen i ytterligare en hel vecka efter att jag fått mitt plus. Men då ska jag fan ha ett plus också.

Fikadags och påskfjädrar

Åt bara två och blev proppmätt. Magen har nog krympt. Sjukt gott var det förstås men vet inte riktigt om jag kan rättfärdiga magontet nu med att jag njöt i ett par minuter innan...

Och påsken sprider sig som en löpeld över allt som går att pynta! =) Själv hann jag inte pynta ett jota där hemma i huset så jag får nöja mig med pyntet hos svärmor.

Har ni pyntat? Vad pyntar ni med? Berätta! Eller visa bilder.

Nu blir det promenad, för promenera får man väl göra under ruvningen? (Dum fråga från en så pass insatt som jag men jag är så sjukt nojjig att jag typ suttit still hela tiden under föregående ruvningar...)

Nu jävlar!

När läkaren kom in och satte sig mitt emot oss blev jag livrädd och trodde att allt skitit sig och att någon tappat äggen alternativt nyst i dem.

Istället berättade han att vi hade ett 'all time high'-resultat! =) Tror nästan han sa att det var alldeles lysande och enastående. Fast just exakt de orden kan jag ha inbillat mig.

Det blev återsättning av TVÅ jättefina embryon med en graviditetschans på 50%. Ett av äggen hade redan börjat dela sig ytterligare, från fyra celler, och så bra har det inte varit de tidigare gångerna. Inga ägg till frysen men det skiter jag i. Nu ska DET funka det här!

Var jäkligt sugen på att säga 'tack och hej och hoppas att vi inte ses igen' till personalen på kliniken. Men det gjorde jag inte. =)

Men jag litar jag på att alla era tummar blir blåa och nästan trillar av!

Nu sitter jag här i vårsolen och bara njuter. Jag, som alltid ska vara annorlunda, tog inte kvasten till blåkulla utan istället bilen till Höllviken. Det är riktigt varmt i solen och jag ser fram emot att bara njuta av den här ledigheten. Tror det blir riktigt bra, även utan vin eller drink i handen.

GLAD PÅSK allihopa!

Nu är det exakt 2 timmar före

Känns som om de borde ha ringt ifall allt är bajs, men det har de inte gjort och därför blir det definitivt ET idag. Och kanske DET! =)

Jag åt en HEL macka igår kväll och var fortfarande mätt imorse. Viktnedgång, i all ära, men det är inte najs att bli proppmätt av minsta lilla. Och riktigt tråkigt att inte få vara sugen på något. Den här påsken kommer att bli tung känner jag. Maten kommer jag inte vilja äta, alkoholen kommer jag inte få lov att dricka och sällskapet kommer jag få kämpa satan med att trivas omkring. Gravid svägerska och så ni vet.

Jag gillar ju henne, och hon är inte alls svår att umgås med så det löser sig säkert till slut. Men det här blir första gången vi ses sen hon ringde mig i Thailand så lite tufft räknar jag med att det blir. Speciellt när hela släkten är samlad och det ska mysas och pratas en massa om första barnbarnet, gravidsymptom och barnvagnar.

Får träna på andningsövningarna herr akupunktör tipsade mig om. För den här ivf:en SKA jag vara lugn. Och pyret(-na) ska minsann få se att min mage är så jäkla gosig och harmonisk att de inte skulle drömma om att fly därifrån fortare än kvickt.

Det där mötet

Äsch säger jag bara.

- Blev inte mycket klokare.
- Blev inte ovarslad.
- Stämningen på kontoret blev inte bättre.
- Och jag fick inte ner lammfärsbiffen.

Då hoppas vi att frågetecknena blir färre nästa fredag då nästa möte med samma tema kommer att hållas.

Jag är inte nyfiken...

Jag vill bara veta allt. =)

Störigt är det i alla fall och jag skapade mig själv en jobbig situation på jobbet innan idag när jag inte kunde hålla mig längre utan var tvungen att ringa kliniken och höra hur det gått för våra ägg.

Av de 11 ägg som de fick ut var det bara 9 som hade något innehåll, dvs 2 var inte mycket till ägg. Dessa 9 mikroinjicerades och av dessa var det bara 4 som idag visat tecken på befruktning. Inte ett jättebra resultat och jag blev lite smått förkrossad. Timmarna på jobbet efter det var olidliga...

Det första jag gjorde när jag kom hem från jobbet var att kolla i vår väl tilltagna ivf-mapp över statistiken från tidigare försök. Och härligt nog så kunde jag lugna mig själv för enligt papperna så har ALLA ägg som uppvisat tecken på befruktning på dag 1 fortsatt dela på sig till dag 2.

Så fortsätt hålla tummarna gott folk! Jag vill ha tillbaka ett frö imorgon och allra helst två. Ännu bättre hade det så klart varit om det blev något över till frysen men så mycket tur har vi nog inte.

'Mellandagen'

Idag är det dagen mellan ÄP och ET. Alltså dagen efter att jag blivit plockad på 11 ägg och dagen innan jag får ett eller två tillbaka.

Fick förresten lära mig igår att ET med två ägg heter DET (Double Embryo Transfer).
Åker rätt in i ordlistan! :)

Mår mycket bättre idag, fortfarande svag dock och så klart öm i magen efter operationen igår. Men piggare! Har idag ätit två ostskivor, ett glas proviva och en liten kopp med fil, kanel och socker. Mår illa av det nu, men äta måste jag ju. Det går nog över. Ska bli intressant att se hur jag ska lyckas få ner lammfärsbiffarna med tzatziki under lunchen. Det är vad som bjuds på här på jobbet idag när vi ska ha fortsättningsmöte angående varslet. Hoppas så klart att få reda på att jag sitter någorlunda säkert, men vågar såklart inte hoppas.

Borde ärligt talat ägna hela helgen åt att leta jobb...

Och ja, jag är faktiskt tillbaka på jobbet idag. Under IVF1 var jag tillbaka på jobbet under mellandagen men efterföljande behandlingar har jag stannat hemma, dels pga smärtorna och dels av de många psykologiska anledningarna. Men idag är det ju viktigt möte så det får man ju gå på. Om jag inte får i mig nån lunch idag så får jag nog åka hem och vila. Man blir lätt trött om man inte äter nåt...

Hemma efter ÄP

De senaste dagarna har verkligen varit tuffa och att orka med denna morgon blev verkligen ett prov. Vägde ytterligare ett par hundra gram mindre i morse trots att jag faktiskt fått i mig en skål med yoghurt och ett par glas juice igår. Magen gjorde inte ont längre men jag kände mig inte så stark i kroppen precis.

Blev åksjuk på vägen till kliniken men hann skaka av mig illamåendet innan det var dags för Stelosid-tabletten (lugnande). För första gången var vi första paret ut på operation! Alltid nåt, det är så tradigt att behöva vänta. Blev inte speciellt dålig av lokalbedövningen eller det smärtstillande i venflonet heller. Däremot började det göra ganska så ont under själva operationen så läkaren beslutade att ge mig ytterligare en dos av det smärtstillande. Minns inte att jag somnade, men det gjorde jag. Minns inte heller att jag vaknade en stund senare och läkaren beslutade att ge mig en tredje dos av det smärtstillande så att jag somnade om igen. Trippel dos allt som allt och jag känner mig fortfarande groggy.

Det tog lite över två timmar innan de kom in till oss med beskedet och då hade jag sovit i princip hela tiden. Anders kom in med lite saft och skorpor till mig som jag faktiskt fick ner utan större problem :)

Men nu till resultatet. Det fick ut 11 ägg! Det är rekord för mig. Tidigare resultat ser ur så här: 7, 10, 3, 10. Trots de mardrömsliknande dagar vi har haft på sistone så kunde vi i alla fall glädjas åt ett bra ÄP-resultat.

Känner att jag inte orkar skriva så mycket mer nu...är trött, törstig, illamående och har ont i magen, allt på samma gång. Vila ska väl hjälpa mot det mesta...natti natti, så hörs vi sen nån gång.