måndag 3 maj 2010

TACK för frågor och råd!

Dagens uppdatering:
Stegräknaren har dött igen. Den levde inte länge på uppladdningen via datorn så det blir till att köpa ett nytt batteri. Dagens uppgift, som jag har för avsikt att bocka av redan innan lunch!

IVF:
Det är många som råder mig att vänta. 1 mån, 2 mån, 3 mån. Vänta hela sommaren osv osv. Överväldigande många som röstar på vänta istället för 'inte vänta'. Är det bara jag som vill köra på direkt? Om och om igen tills vi lyckas? Är det bara jag som har sån ork? Eller tror jag bara att jag orkar när jag egentligen inte har nån ork alls och går på sparlågor...?

Jag vill köra på direkt. NU och helst igår. A vill ta en paus. Med tanke på att vi gjort som jag vill de senaste gångerna (förutom över julen för då gick jag med på en kort paus för att A ville det) så är det nog A's tur att bestämma igen. Tråkigt, men jag vill inte tvinga honom till något. Behöver han en paus, så får vi ta en paus. Hur jobbigt jag än tycker att det är.

Sen har vi det här med sommarstängt som inte hade slagit mig innan trots att jag var väl medveten om öppettiderna förra sommaren. Tack för att du påminde mig Tea! Har slängt iväg ett mail till kliniken och hoppas att de svarar snart. Det kommer ju att bli ganska avgörande för vår del, och kanske till och med påverka besluten om hur lång paus vi ska ta och när.

Tack för era fina tips och råd. Ska försöka ta mig till dem. Vissa i alla fall...

Jag får försöka tänka på att jag kommer att ha möjlighet att träna mer under pausen i alla fall. Fler fördelar ser jag faktiskt inte. Jag vet att kroppen inte kommer att bli mer fri från hormoner. Har haft många samtal på kliniken och där menar de att det räcker gott och väl med en menscykel mellan två försök. Pausar man längre påverkar det inte kroppen positivt på något sätt alls. Varken gällande hormoner eller att kroppen blir mer utvilad och mottaglig. Det är bara att köra på, så länge psyket hänger med. Och det är så klart också jätteviktigt. Mitt psyke mår enligt mig inte alls bra av pauser. Jag vet att jag inte kommer att kunna rensa huvudet bara för att vi väntar en månad extra. Då kommer jag bara tvingas att längta efter något i en månad längre...jag kopplar ju inte bort ivf:en bara för att vi inte är mitt uppe i den. Den finns där hela tiden. Den är en del av våra liv, med ett fett TYVÄRR här...men visst. Jag kan ju försöka att koppla bort tankarna så mycket det går. Men lite bitter, det är jag nog alltid =)

Frågor:
Förresten, många av er ställer jätteintressanta frågor som jag absolut tänker svara på. Hoppas kunna få upp ett inlägg inom ett par dar. Frågor är alltid välkomna hos mig och nu när jag lovat att komma med svar kan ni ju passa på att ställa några till.

Nä, nu är det batteriinköpstajm! Hoppas på att Kjell har ett CR2032 inne.

13 kommentarer:

  1. Jag är precis som du. Vill bara köra på så fort som möjligt. Det är först då jag får ro. När jag vet att nästa behandling är inbokad. Då kan jag planera in mitt övriga liv runt det. Då får jag hopp och känner ro och kan leva mer normalt. Sambon är likadan. Finns inget att vänta på liksom. Det är bara att köra på under förutsättning att psyket håller.

    SvaraRadera
  2. Åh vad skönt att äntligen höra att det finns fler som tycker och tänker precis som jag! Shit vad glad jag blev, kände mig verkligen ensam om att vara så himla på och i farten hela tiden.

    Du skrev precis som jag känner. Jag får ingen ro i kroppen förrän jag har en plan och har bokat in nästa behandling. Så kan jag äntligen slappna av lite grann...

    SvaraRadera
  3. Jag är mitt uppe i min femte IVF och jag har liksom du kört på så fort man får och kan. Har inte väntat en enda dag extra mellan gångerna. Det finns en viss tillfredsställelse i att man GÖR något, man försöker hela tiden. Precis som du skriver blir inte tankarna mindre påträngande för att man pausar.
    Jag önskar dig all lycka

    SvaraRadera
  4. Har nyligen börjat följa din blogg, den är jäkligt bra! Själv har jag inga större problem att bli gravid, däremot att behålla de små, sitter och väntar på att mitt tredje raka missfall ska sätta igång ordentligt. Det är riktigt pissigt.

    Ville mest önska dig lycka till med allt men har ett par frågor också: Vad sa er infertilitetsutredning, hittades några fel? Blev du alltså "naturligt" gravid i feb -09?

    Ja, det var nog allt. Håller mina tummar för er!

    SvaraRadera
  5. Stå på det du orkar, och det din A är med på!

    SvaraRadera
  6. Självklart är alla olika. Jag vet bara att jag ibland känner sa där precis efter en behandling att vi maste börja om NUUUUU. Men inser sen att själen mar bäst av att vila lite. Sen tror inte jag heller att man maste vila, vara hormonfri etc. Men jag känner mig ofta svullen och trist efter en behandlig och mar bra av att hinna bli mig själv igen innan det är dags att bli svullen igen ;)

    Men det viktigaste av allt är hur NI känner. Det är ert liv, och sa länge ni är överens sa. Iblan kan man nog glömma att det är tufft för vara män ocksa.

    Stor kram till dig och ha det sa kul ikväll.

    Kram Lisa

    SvaraRadera
  7. Hej! Nu har jag läst igenom de sista dagarna, man missar mycket när man inte är inne på några dagar. Riktigt tråkigt för er att ni blev uppsagda! Livet är bra orättvist, tycker att ni borde fått vara kvar, men så kan det gå.

    Sedan till IVF, själv har jag inte fått börja ännu så jag vet inte hur det kommer att kännas. Men som jag känner nu hade jag vela köra på direkt. Man vill ju köra på tills man lyckas? Elelr att någon säger till än att det inte kommer att gå. Bara du känner att du orkar så tycker jag att ni skall köra på. Du får vänta tills A känner sig redo bara.
    kram

    SvaraRadera
  8. Jag har varit där du är nu och allt du skriver, alla känslor du beskriver, skulle jag ha kunnat skriva själv. Efter fyra år blev jag äntligen gravid efter vårat andra FET. Testade plus på julafton (!) men tre veckor senare fick jag missfall. Jag kände precis som du - ville INTE vänta. Kände mig megastressad av alla som tyckte att jag måste låta kroppen vila ett tag, tänka på något annat och sånt dumt som folk kläcker ur sig! På våran klinik sa de att det måste gå en menscykel innan nästa försök för att se så att kroppen fungerar som den ska. Så vi väntade på den men sen körde vi på igen. Jag vet så väl att solskenshistorier inte gör någon barnlängtande glad men jag hoppas innerligt att det blir för dej som för mej, för då tog det sig och nu har jag världens underbaraste son...

    SvaraRadera
  9. Vi gör ju nu vårt andra försök utan ens en cykel emellan, för mig hade jag mått mycket värre om jag skulle vänta. Men det är ju olika för alla, en kompis blev gravid direkt efter sitt missfall och hon sa att hon nästan velat att det gått lite tid emellan men så känner jag inte alls!

    SvaraRadera
  10. Man kan nästan jämföra det med den här idiotkommentaren som man får när man försöker få barn. "Tänk inte på det så mycket så blir du nog gravid."
    Mitt svar blev till slut "ja, då får jag nog genomgå en lobotomi, för att bli gravid är det enda jag tänker på hela dagarna och jag har svårt att tro att man bara kan sluta tänka på det sådär."

    Tror inte psyket blir så mycket bättre genom att vänta en månad eller två, det kan lika gärna skapa mer stress och ångest. Problemet är väl om man inte är överens om hur man ska göra, men är man väl överens och det medicinskt inte finns några hinder är det väl bara att köra på. Du har 9 månader på dig att bli psykiskt stabil sen. :-)

    SvaraRadera
  11. Joanna - du kan inte gora mer an att folja ditt hjarta!!! Inget ar ju ratt eller i detta lage, om det kanns bra att kora pa - kor da pa!!!
    Du ar ju den enda som kanner din kropp!!! Kram Aussie

    SvaraRadera
  12. Tänkte bara komma med en självklarhet: Det är bara du och A som bestämmer, och hur ni än gör, så gör ni rätt. Du vet ju vad vetenskapen säger - en menstruation emellan, det är allt som behövs, och det ska du lita på. Lyssna på A, och resonera med A, så att ni håller ihop. Men strunta i alla andra. (förutom kloka personer här på bloggen med erfarenhet av IVF, jag hör inte till dem, även om jag har upplevt missfall)

    SvaraRadera
  13. Joanna, precis osm en del skriver här ovan, du är din egen bästa terapeut just för att du känner dig allra bäst. Du vet nog vad du pallar och inte, och vi är alla olika, en del mår dåligt av pausa, för andra är det nödvändigt att inte göra det. Jätteklokt du sökt dig till en psykolog efter desenaste månaderna tror jag det kan vara skönt för dig prata om akka känslor. Det är en styrka att visa sig behövande och söka hjälp, ingen svaghet. Har själv gått i terapi och det var det bästa jag gjort för vart jag är idag utvecklingsmässigt, så du kommer inte ångra dig det lovar jag.kramar i massvis linda

    SvaraRadera