tisdag 18 maj 2010

Första halvan av helgen

var lite jobbig. I torsdags kväll åkte vi till svärföräldrarna för första gången sen den där gången precis efter missfallet. Det var VÄLDIGT krystat. För mig i alla fall. Jag kunde inte tänka på något annat än missfall, misslyckande, medömkan, misär...fy fan vad misslyckad jag kände mig när vi kom dit. Och att låtsas som ingenting var tufft. Även om det är så jag vill ha det. Tycker liksom inte vi behöver prata om hur jäkla pissigt det är att det blev så här...men det förstår de och

Sen har jag ju svägerskan i bakhuvudet hela tiden. Inte så svårt att associera henne med svärföräldrarna tyvärr. Kan tänka mig att det är det enda de tänker på, hur de ska bli farföräldrar, att livet är fantastiskt, att de båda ska gå i pension i år och oj vad mycket tid de kommer att kunna lägga på släktens nya tillskott.

Behöver jag säga hur oerhört mycket svårare att hantera misslyckandet och alla känslor som följer med när man tvingas att leva i den här verkligheten, där livet för människorna omkring en är dröm som gått i uppfyllelse? Där man blir smärtsamt påmind om vad man inte har och misslyckas med varje månad.

Oh well, det är bara att försöka stå ut. Jag menar, vad ska man annars göra?

Fredagen kändes mycket bättre. Kanske för att vi sov över, kanske för att sambon och jag pratade lite om det, kanske för att svärmor och jag gick ut och rotade i trädgården tillsammans. Den där krystade känslan var i alla fall som bortblåst.

Nån annan där ute som känner igen sig? Som förstår att man känner sig misslyckad, fastän man inte borde...

7 kommentarer:

  1. Usch, jag förstår att det känns jättejobbigt för dig!
    Jag hoppas det vänder snart och du känner glädjen över livet och det ni har tillsammans igen, med eller utan barn.
    Kram!

    SvaraRadera
  2. Förstår verkligen känslan. Ibland skulle det kännas bättre av att bara få vara i en egen liten bubbla och slippa träffa alla andra. Kram.

    SvaraRadera
  3. Vi känner oss så misslyckade att vi inte har sagt det till någon i vår familj att vi har provat att skaffa barn i 1,5 år. Vi har iofs. inte börjat med IVF ännu, men det är nästa steg nu.

    Har du ångrat att ni berättade för familjen?

    SvaraRadera
  4. Oja, nastan varje dag :.(

    SvaraRadera
  5. Känner mycket väl igen mig. Jag har en två år yngre bror som har sambo, jobb och hus. Allt är upplagt för att skaffa barn. Men jag tror han sitter och väntar på mig. Väntar på att mitt sjätte, sjunde eller kanske åttonde ivf-försök ska lyckas....

    SvaraRadera
  6. Om du bara anar vad jag känner igen mig, fast känns pa ett sätt trösterikt att vi är flera i samma bat, att det trots allt är "ok" att känna sahär.
    Har själv haft 2 tidiga missfall det senaste halvaret (5:e och 6:e veckan, bägge FET) och väntar nu pa resultatet fran IVF3 (inga kvar till frysen).

    Har i min närmaste vänkrets en av mina "bästisar" som fick barn i juni förra aret, en annan nu i mars, min svägerska och flickvänner till väldigt goda vänner, bla min killes bäste polare ska alla ha i augusti/september, totalt typ 5 födslar inom loppet av en manad och precis ALLA vill bara prata om senaste rapen, försök att resa sig upp, visa upp senaste ultraljudet osv osv..

    Tror inte att nan som inte gatt igenom det själv riktigt kan inse, oavsett god vilja, vad man i var sits gar igenom, inte ens min svägerska, trots flera missfall (hemskt att säga visserligen och jag är jättelycklig för hennes skull men när det gar pa naturlig väg kan man atminstone försöka med obegränsade försök...), man vill att folk ska bry sig men samtidigt inte fraga ideligen hur det gar, man vill bli ompysslad samtidigt som man vill fa distans, man blir paverkad av sina vänners graviditets-deklarationer samtidigt som man blir sarad att dom berättat det för en sist av alla för känt sig skyldiga att det typ gick första manaden efter slutet pa p-pillrena...

    Komplicerat är kvinnans inre, ännu mer hos en ofrivilligt barnlös kvinna, det enda man kan säga sig är nog att man har rätt till sin frustration, angest och förtvivlan, lika mkt som man senare förhoppningsvis har rätt att skrika ut sin glädje över takasarna!

    Lycka till....

    SvaraRadera
  7. Absolut - jag känner igen mig. Min lillasyster hann först (av misstag) mormor & morfar är ûberstolta.

    Jag är riktigt bitter ibland även om jag inte vill vara det. Särskilt som min kära mor har gett uttryck för tankar som: "Kan man inte få barn naturlig så kanske det inte är meningen att man ska få barn" - i diskussion kring ett annat par som med nöd och näppe lyckades på sitt sista (3:e) IVF försök. (Ja, hon visste om att vi inte kan och att vi skulle påbörja IVF)

    Man behöver inga fiender med den supporten.
    Men där mina egna föräldrar brister där stegar svärföräldrarna in till 120 % - så jag blir omtänksamt omhändertagen i alla fall på en front ;)

    SvaraRadera