måndag 6 september 2010

Kill me now...

Så ville jag börja mitt inlägg när jag tänkte skriva det i lördags kväll. Men eftersom varken tiden eller orken fanns där så blev skrivandet om den här något jobbiga helgen flyttat till idag istället. Jag skulle dock vilja namnge inlägget med 'Kill me later eller inte alls' istället, för det är inget som jag i nuläget är så sugen på. Nuläget är ett bevis på att tiden läker mig. Lite grann.

E, du får gärna läsa, men jag vill ändå varna dig. Vill inte att du ska bli ledsen nu när ditt liv är fyllt med mirakel. Jag älskar dig, det vet du. Men just nu är mitt liv rätt så jobbigt och kaoset bland känslorna och tankarna har resulterat i ett kanske överdrivet ärligt inlägg.

Lördag
Mitt uppe i svamplockandet i de mörkaste skogarna i blekinge, strax efter elva på förmiddagen, fick jag ett mms från min gravida vän E. MMS från gravida kan ju bara betyda en sak. Inte så att de vill mms:a om en film de sett på bio, marmelad som de lagat, blommor de planterat eller kläder de har köpt. Den lilla hade anlänt. I fredags. I torsdags lunchade vi och 'planerade' en middag hemma hos oss i veckan. Känns så knasigt att tänka på det nu, såhär i efterhand, att bara ett dygn senare var E inte bara E utan E med bebis. Allt hade gått bra och bebisen visade sig vara en flicka. Att E inte är gravid längre  får mig inte att må bättre på något sätt. Kanske blir det så sen nån gång. Men just nu är det otroligt mycket sämre än för några dagar sen, när E bara var E. Det blir inget mer sånt och en del av mig sörjer att jag blivit av med en nära vän. Det är så klart helt och hållet mitt beslut att 'bli av' med henne, men hur ska jag orka? Hur gör ni andra för att orka träffa folk med små bebisar i famnen utan att börja gråta direkt? Det gör så ont och jag mår så illa av det här att det känns som att bokstavligt talat ska gå sönder.

Jag har säkert nån gång skrivit att det är värre med gravida än med småbarn. Och på ett plan stämmer det så klart. Framför allt med människor man inte känner. Men inte med så här nära vänner. Eller med familj. Jag har ju haft ett halvår på mig att vänja mig vid tanken att hon är gravid. Det har inte varit smärtfritt men jag har kämpat på och det har helt klart varit drägligt. Hellre gravid E än ingen E alls. Men jag har aldrig riktigt tänkt förbi graviditeten. Jag har haft alldeles för fullt upp att tänka på E som gravid att jag inte ens kommit i närheten av att E ska bli mamma. ÄR mamma. Kan tänka mig att det är svårt för de flesta att förstå hur jag inte kunde vara förberedd på det här, det är ju alldeles uppenbart att en person som är gravid med största sannolikhet kommer att bli mamma. Men nä, jag har inte tänkt på det. Och nu när jag fick det svart på vitt är jag i shocktillstånd. Känner mig helt golvad.

Och avundsjuk. Så in helvete. Det här är en av mina bästa vänner och jag önskar att det var jag som varit gravid och blivit mamma och inte hon. Jag unnar henne allt i hela världen men det finns inget annat jag hellre vill ha. Det var ju jag som skulle bli gravid. Det var ju jag som skulle bli mamma. Suck, dessa meningslösa jämförelser. Mina chanser minskar ju så klart inte för det här.  Däremot blir det så uppenbart att hon är mamma och jag inte. Innan var vi intemammor båda två, eller rättare sagt, vi var stämpelfria. Nu är det dock väldigt VÄLDIGT tydligt vad hon är och vad jag INTE är.

Blir med ens påmind om hur länge och intensivt vi har försökt. Orättvist. Gör det svårare att vara glad för andra. Med den här takten antar jag att det bara kommer att kännas värre...

Och någon middag lär det inte bli på ett tag.

26 kommentarer:

  1. Hej!
    Låter hemskt jobbigt, att känna så. Fast det är väll inte konstigt, att vara barnlös är en sorgeprocess som man befinner sig mitt i utan att veta om det är sorg eller glädje som väntar.

    Jag har själv varit i IVF svängen, men två försök misslyckades och vi "hoppade av" och valde att adoptera, så nu väntar vi barn i hjärtat. Visserligen kan vi lyckas lika bra utan IVF och jag orkade inte med pressen, beundrar dig som orkar alla försök. Jag har aldrig haft det problemet med andra gravida eller små barn, vet inte varför men jag brukar bara vara lycklig över att de slipper gå igenom alla månader av hopp och förtvivlan, hela IVF-processen och ju närmare vänner desto gladare för deras skull. Efter våra fem år av försök, som resulterat i att det aldrig blir en liten , skulle jag aldrig vilja missa chansen att få gosa med en bebis och vara med i deras liv då allt händer och sker så fort.

    Skickar en kram

    SvaraRadera
  2. Åh, så jag känner igen mig. Just det där att efter graviditeten så är personen en mamma. Inget är längre detsamma och där står man själv kvar på samma plats som innan. En barnlös, en omamma. Det är så sjukt orättvist.

    SvaraRadera
  3. Jag är så himla ledsen för din skull. Förstår precis det du skriver. När min bästa kompis blev gravid med nr 2 så rasade min värld. Allt kändes så fruktansvärt jobbigt. Sen när bebisen kom så orkade jag inte med att höra om allt. Men med tiden så gick det bara bättre och bättre. Så jag hoppas att det är så för dig med.

    Många kramar

    SvaraRadera
  4. Jag förstår vad du menar! Hade två nära vänner som fick barn för ca ett år sen, jätteglad för deras skull! Men när barnen föddes så möttes jag av motstånd och avundsjuka! Det är oundvikligt och inget att skämmas för. Men när det gäller min allra bästa vän, så gick avundsjukan över till kärlek, kärlek till min så fina väns barn! Det var stor skillnad på hennes dotter, än den andra vännens dotter. Det skulle jag aldrig säga högt till någon av dom. Du är stark som skriver av dig på ett sånt ärligt sätt.

    Massa kramar till dig!!!

    SvaraRadera
  5. jag forstar att det ar svart for dig
    och du borde beratta allt detta for din van e
    men fran andra sidan sett, forstar du hur det kan vara for en person pa andra sidan
    hur den personen kan fa skuldkanlsorover att det lyckats for dem
    att de kan ma daligt over att njuta av nagonting fint
    utan att behova ma apa
    for att nagon som forsokt o forsokt bara misslyckas?
    jag fick missfall min basta van var gravid i samma veckan
    jag madde pyton
    hade helst velat radera ut min van
    iallafall i ett par dagar tabkte jag sa
    nu har hon just fatt barn
    istallet for att spy o tycka det ar jobbigt sa ar jag dar for min van
    jag ar bra pa barn och jag vet hur mkt hjalp man behover speciellt i borjan
    att bara ga dit o koka te elller halla barnet medan de kan ga o duscha eller bara vara
    och bara for att det ite ar DITT barn betyder inte att du inte kan vara dar
    och alska ett barn som inte ar ditt

    SvaraRadera
  6. =( Jag såg nyss på facebook (jag HATAR facebook) att min pojkväns extjej var gravid IGEN! Tredje ungen och den andra är inte ens ett år. Vill låsa in mig i en garderob och självdö typ.

    SvaraRadera
  7. Jag blir så ledsen när jag läser detta...

    SvaraRadera
  8. usch, lider med dig vännen, sitter här med gråten i halsen. det är fullständigt självklart att du inte förberett dig på detta då det är en alldeles för mörk och dyster framtidsbild som ingen naturligt hade velat förbereda sig på.

    /fs

    SvaraRadera
  9. Mår nästan dåligt när jag läser din kommentar. Du är så smärtsamt ärlig! Och jag känner igen mig så väl, men det skillnaden att jag väntar på det där MMSet.

    SvaraRadera
  10. det är som att läsa mina egna tankar och känslor, du är så modig som vågar skriva dem såhär öppet. jag skäms för mina. skulle aldrig våga säga till mina vänner att det är såhär jag känner utan bara ler medans jag gråter inombords. någon gång blir det vår tur på något sätt. A

    SvaraRadera
  11. Jag lider med dig och förstår precis. Man fattar inte hur man ska orka. Men man gör ju det. Och helt plötsligt sitter man där med sin lilla i famnen efter åratal av längtan, väntan och sorg.
    Du kommer ju också att få skicka det där MMS:et, men jag vet att det inte hjälper just nu.
    Kram!

    SvaraRadera
  12. Jag har upplevt samma sak med en väldigt nära vän. Hon blev gravid på första försöket och fick barn innan jag blev gravid. Jag var mycket avundsjuk, kunde inte träffa, prata henne, jag kände att jag ska förlora henne av mitt eget fel. Jag kände att det var orättvist att hon blev gravid och fick barn först, det skulle ha blivit min tur, eftersom vi har försökt mycket längre, vi var äldre...osv. Den enda tur jag hade var att hon förstod mig och kunde vara tillräckligt tålamodig med mig. Vi är nära varandra igen, men det stora avståndet som jag bildade mellan oss gick inte bort helt, inte ens när jag blev gravid, på något sätt har det jobbiga lämnat sitt avtryck på vårt vänskap. Jag förstår fortfarande inte varför jag har reagerat så hårt på hennes lycka, ingen annans graviditet har påverkat mig så starkt. Så jag kan inte ge något bra tips för dig, jag vill bara säga att det som du känner är helt normalt och jag tycker att man behöver inte tvinga sig att träffa gravida vänner eller de som precis har fått barn. Om det känns jobbigt får du absolut avstå från detta. Ge tid för dig själv. Och sedan när du blir gravid (vilket MÅSTE ske) ska du säkert kunna komma nära henne igen.
    Lyckan ska komma till dig också, jag hoppas så mycket på det, bara den j...a tiden, att man inte vet när.
    Kramar till dig!

    SvaraRadera
  13. Självklart är det uppenbart att hon skulle/är mamma men när man vänjer sig vid en graviditet så tänker man inte så långt. Man får två chockar lixom, en vid bekännelsen och sedan en när den lille har anlänt och båda gångerna är lika jobbiga och hårda att ta sig igenom. När hon var gravid är det lättare att tänka bort det, nu blir det med ens svårare och på ett plan gör det ondare än första shocken.

    Du verkar vara en mycket stark människa och jag tvivlar inte på att du tar dig igenom detta oxå men det kommer att ta tid.

    Sänder många kramar till dig och hoppas att det hjälper lite.

    SvaraRadera
  14. ja... fy fan... det är så in i helvete orättvist det här. det finns inga bra ord att trösta heller, mer än att du inte är ensam, även om det känns så när känslan bara övermannar. det kommer förmodlgen bli lättare att bära efterhand och allt sånt, men just nu. fy faaaan...

    på ett sätt kan jag faktiskt förstå skillnaden, för den stora magen kan man nästan tänka bort om man kisar men en bebis är svårt att kisa bort...

    kramar

    SvaraRadera
  15. Jag förstår precis hur du känner. Min bästa vän som tidigare inte ens ville ha barn, men sen började vilja, fick inte till det på en gång och vi pratade mycket och var varandras stöd. Jag trodde aldrig för en sekund att hon skulle bli gravid innan mig, hon "svek" mig först genom att inte tala om hur pass länge de försök, utan i förbigående liksom kläckte ur sig, ja men just vi var ju hos doktorn för att få hjälp. Några dagar senare ringde hon och sa att hon var gravid. Jag mådde skitdåligt och hade svårt att träffa henne, hon förstod. Hon fick sedan barn och blev totalt uppslukad och förändrad och blev precis en sån mamma som hon själv "föraktade" innan och mer därtill. Självklart har jag haft supersvårt att umgås med henne. Men bestämde mig för ett tag sedan att jag vill försöka att skapa en ny fungerande relation till henne. Det är tufft men det går sakta men säkert framåt tror jag. Just nu träffas vi mest utan hennes barn, vi går och tränar tillsammans tex. Men jag förstår precis hur du känner och det är så jäkla tufft, men du är inte ensam om att känna de känslorna för någon.

    SvaraRadera
  16. Fårstår hur du känner dig! Jag har allt det där framför mig då min bästa vän är i ett så tidigt skede av sin graviditet. Men ändå jag fasar nu redan.
    Stora styrkekramar!

    SvaraRadera
  17. Så otroligt ärligt du skriver, blir helt tagen och gråter hejdlöst... Antar att denna E är den som är med i artikeln i Amelia... som inte ännu har kommit ut eller?....

    SvaraRadera
  18. Lider med dig! En av mina närmsta ska ha i november. Jag vill glädjas för henne, men är så avundsjuk att jag inte kan prata med henne...
    Att hon snart är mamma vill jag int ens tänka på... Kram

    SvaraRadera
  19. Stora kramar till dig Joanna, jag har ingen aning om hur det känns men jag kommer inte att sluta hålla mina tummar tummar för att NI ska lyckas en dag.
    Jag hoppas att du en dag kan fortsätta ha en bra relation till din vän.
    Kram!

    SvaraRadera
  20. Usch vad tungt. Jag ska inte säga att jag förstår dig, för jag har bara misslyckats med en IVF än så länge (mensen kom idag... så jag är inte på topp). På torsdag kommer min lillasyster för att hälsa på. Hon är gravid och lyckades på andra försöket. Ska bli såååå roligt. Eller nåt. (Som tur är så är hon såpass förstående att hon kollade om det fortfarande var ok att hon kommer när jag mailade om vårt misslyckade ivf på förmiddagen. Och det får väl vara ok, hon har ingen annanstans att bo här i stan annars, med planer som är svåra att boka om.)

    Så även om jag inte förstår hur för jävligt det måste kännas för dig, som upplevt detta så många gånger, så har jag åtminstone börjat ana (och för min del så kan det få räcka med den föraningen).

    Skickar styrkekramar i förhoppningen att de lindrar din smärta något.

    SvaraRadera
  21. Usch vad jobbigt! Jag känner så igen mig i det du skriver. En stund efter att jag och sambon börjat försöka bli föräldrar kommer min 4 år yngre lillebror och berättar att jag ska bli faster! Såklart blev det blandade känslor för min del, det var ju inte han utan det var ju JAG som skulle vara först att få barn av oss syskon.

    Jag tänkte, dum som man är, att jaha då får vi väl hoppas att deras barn får en ungefär jämngammal kusin då men nu är den flickan 11 mån gammal och jag har fortfarande inte blivit mamma! :-( Dessutom fick jag ganska nyss reda på att de väntar barn nummer 2!! Fatta, det har fungerat för dem på första försöket varje gång och barn nummer två var absolut inte planerat. Fy vad orättvist allt är!

    Dock tycker jag tokmycket om deras dotter och träffar dem gärna, det är så kul att få köpa barnkläder! :-)

    Själv är jag på ruvardag 4 idag så den här gången bara måste det bli så att vi får två kusiner i släkten som är nästan jämngamla! Fäst lilla fina embryo, fäst!!

    SvaraRadera
  22. Klart du får känna det du känner! Inte konstigt att det är jobbigt för dig. Men - du sörjer inte det barn hon fått, du sörjer det barn du inte fått. Det är helt olika saker, så må inte dåligt över att du behöver lite distans just nu. Sörj, var arg och känn det som behövs - sen när känslorna inte är lika råa så har du hela livet på dig att finnas där för E ch hennes barn.

    SvaraRadera
  23. Mitt i allt detta jobbiga kan vi inte glöma att det inte är någon annans fel att vi är barnlösa... Är det mer rättvist att det händer någon annan än oss?
    Det är svårt att se andra ha något som man så inerligt längtar efter, men jag tror att du gör ett stort misstag om du stöter bort din vän...
    Jag vet har själv nära vänner och en syster som är gravida och har barn... det är inte lätt men jag väljer att tänka att det jag inte kan straffa dom för något som dom inte kan hjälpa...
    Hoppas att du kan känna lite tröst i detta...
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  24. Jag känner med dig... Jag blir likadan, helst vill jag bara vända på klacken och gå därifrån för att slippa se "magen" eller bebisen. Visst är det orättvist och egoistiskt av mig att göra så, men jag blir så ledsen.

    SvaraRadera
  25. Jag är väl en hemsk människa för att jag blev gravid kanske tom lite för lätt. Jag har en liten plutt-tjej som jag älskar över allt annat.

    Så nä jag kan inte säga att jag förstår hur du känner, det enda jag kan förstå är hur sjukt jävla jobbigt det måste vara för dig. Verkligen. Jag förstår verkligen att du måste må superdåligt!

    Men jag blir på samma gång livrädd för hur du kommer vara den dagen du blir mamma. Hur kommer du hantera de som fortfarande är barnlösa? Hur kommer du behandla ditt barn? Du måste ju bli så sjukt överbeskyddande. Du kanske blir helt knäckt över hur jobbig ungen är ibland. Du kanske får ångest över att allt inte blev som du tänkt dig. För jösses vad du måste ha tänkt..

    SvaraRadera
  26. Ååå, jag känner så väl igen mig! Gravida e jättejobbiga men bebisar e ännu jobbgare. Vi undviker nästan helt o träffa folk som har bebisar. Upp till de e typ 6 mån till 1 år. Sen ju äldre de blir desto lättare blir det.

    Jag har tyvärr svårt för att vara glad för någon som blir gravid, även för de som har haft svårt o bli gravida och gjort IVF. Jag blir så sjukt avundsjuk och jag står ju fortfarande kvar utan barn.
    Nu är det en tjej i styrelsen i Barnlängtan som har blivit gravid på egen hand med hjälp av zonterapi och avbröt sitt stundande syskonförsök. Det e ju helt fantastiskt egentligen, men när hon berättade det kunde jag inte känna någon glädje o gratta henne. Jag bblev bara avundsjuk o ledsen.
    Men jag tycker att vi har rätt o känna så, det finns änå massor med andra människor som grattar de o visar glädje o uppskattning så de klarar sig nog ändå.

    Massor av kramar!

    SvaraRadera