Väntar och väntar och väntar...

Vill komma igång med behandlingen, och varje dag tror jag att jag kommer kunna börja dagen därpå. Men det händer inget. Inget mer än att de vanliga spottingsen kommer och går. Långtråkigt och urtrist.

Alla nya läkemedel är inhandlade och jag fick betala, hör och häpna, hela 7 kr för kalaset. Mellanskillnaden  mellan det billigaste alternativet och det jag hämtade ut. Överkomligt. Allt ligger i säkert förvar i grönsakslådan i kylen.

Förutom att vänta går jag omkring och är arg och ledsen på den här förbenade månaden. SÅ många minus! Ledsamt och förtvivlande. Dels så gör det så ont i hjärtat eftersom jag vet hur det känns för de som är där just nu, och dels så är det svårt att själv hålla hoppet uppe. Vi behöver ju se att det funkar, vi behöver se en massa plus, vi behöver få glädjas åt varandra.

Tänker på er allihop tjejer och hoppas att ni fortsätter kämpa! Håller tummarna - always!