Resultatet

blev inte alls vad jag hade hoppats på. FYRA ynka ägg, vilket gör att vårt sjunde äggplock är det näst sämsta i vår historia. Ni förstår säkert att jag inte hoppar av glädje...

Det känns lite apa faktiskt! Och JA, jag vet. Det behövs bara ett guldägg för att det ska bli en graviditet av det hela. Men hade verkligen hoppats på en långtidsodling, jag såg fram emot det och det ingav en hel del hopp. Att vi provar något nytt, att vi kanske får lite information om hur våra embryon utvecklas mellan dag 3 och dag 5. Kanske händer det något häpnadsväckande som kan ge oss lite svar...

Läkaren sa att om alla fyra äggen blir befruktade och delar på sig precis som det ska så ska vi långtidsodla, men vad är egentligen oddsen för det? Det är ifall Menopuren har gjort att kvaliteten på äggen blivit ofattbart bra.

Vid tidigare försök har ju bara strax över hälften av äggen blivit befruktade. Sen har visserligen ALLA befruktade ägg fortsatt att dela på sig så just den biten av statistiken har vi på vår sida, men det hjälper ju inte om man bara plockar 4 ägg.

Känner mig förvånansvärt lugn och saklig ändå. Har jag slutligen vant mig? Är jag där nu, i den där sinnesstämningen då jag bara rycker på axlarna och säger 'vi får väl försöka igen'? Jag vet inte, men jag är inte van vid den här känslan alls. Känns oerhört udda med tanke på hur orolig och ledsen jag brukar bli. Är det akupunkturen som påverkat mig måhända?

Så, antagligen odling i tre dagar och ET på måndag. Inte ens säkert om vi får två ägg tillbaka. Kanske blir det inga alls...

Men tummar vet jag att jag har. Så många att jag nog inte kan räkna dem! =)
Tack ska ni ha allihopa!!!

(Sövningen gick förresten jättebra, tänkte berätta mer om den i ett annat inlägg dock!)