I will survive?

Oj, det blir mycket engelska rubriker nu och hur det kommer sig vet jag inte....

Lunchade med E och bebis precis. Förra gången för snart två veckor sen, var det fortfarande bara hon men nu träffade jag henne för första gången som mamma. Konstigt. Ovant. Men samtidigt ganska naturligt. E är jätteduktig på att vara precis som hon brukar. Hon pratade inte en massa fjolligt bebisspråk och hon kunde lämna bebis i vagnen när hon hämtade sallad utan att behöva snegla på henne 17 gånger under tiden. Mycket kretsade så klart kring henne - mata, klappa, mata, lyfta, vagga, mata, men är det ungefär på den här nivån det ligger när vi ses så ska jag nog kunna överleva fler träffar =). (Kanske ansträngde hon sig extra mycket för min skull, blir inte förvånad om det var så. E är en av de mest ödmjuka människorna jag känner).

Sen vet jag att det kommer att vara hundra gånger lättare att hantera träff med bara E och bebis, än om en massa andra vänner är med. E känner till vår situation, vet hur jag mår och anpassar sig därefter och det är såklart en lyx som inte alla får uppleva. Jag är så otroligt lyckligt lottad. Men de flesta andra vet inte alls hur jag mår och det är när ståhejet och bebispratet kommer igång på riktigt som jag vet att jag kommer må dåligt och bli väldigt väldigt ledsen och känna mig utanför. Inte deras fel på något sätt, utan det är ett pris jag får betala för att jag inte berättat för alla. 'Skyll dig själv' heter det.

Samtidigt tror jag inte jag hade mått så bra även om alla visste heller. På en get-together med E, bebis och 10 vänner som VET, hade stämningen med all säkerhet blivit olidlig ändå, fast på ett annat sätt. Det hade blivit obekvämt,  folk hade inte vetat vad de skulle säga och min närvaro hade garanterat förpestat hela träffen. Tänk så avslappnat och trevligt det hade kunnat vara om jag inte var med. Därför känns det bra att alla andra inte vet för då ligger fokus inte på mig och jag slipper få dåligt samvete. Det är liksom jobbigt redan och ytterligare jobbighet är jag inte sådär jättesugen på om jag ska vara ärlig.

Och visst, jag skulle ljuga om jag påstod att det inte var jobbigt över huvud taget. Att jag inte blev avundsjuk. Att jag inte kände mig kass som fortfarande står och stampar på samma ställe i livet och inte ens nått gravidmilstolpen. Att det inte gjorde ont i hjärtat. Däremot är jag SÅ tacksam att jag fortfarande har min fina vän kvar och att jag har så pass mycket styrka i kroppen att jag vågar träffas. Vågar chansa! Tack vare att jag just vågade göra en massa saker idag, som jag inte trodde jag hade ork till, fick lilla miraklet ligga och mysa i tant Joannas famn medans mamma E åt salladsbuffé.

Tror att jag kanske överlever ändå. :)


Published using email blogging.