Kill me now...

Så ville jag börja mitt inlägg när jag tänkte skriva det i lördags kväll. Men eftersom varken tiden eller orken fanns där så blev skrivandet om den här något jobbiga helgen flyttat till idag istället. Jag skulle dock vilja namnge inlägget med 'Kill me later eller inte alls' istället, för det är inget som jag i nuläget är så sugen på. Nuläget är ett bevis på att tiden läker mig. Lite grann.

E, du får gärna läsa, men jag vill ändå varna dig. Vill inte att du ska bli ledsen nu när ditt liv är fyllt med mirakel. Jag älskar dig, det vet du. Men just nu är mitt liv rätt så jobbigt och kaoset bland känslorna och tankarna har resulterat i ett kanske överdrivet ärligt inlägg.

Lördag
Mitt uppe i svamplockandet i de mörkaste skogarna i blekinge, strax efter elva på förmiddagen, fick jag ett mms från min gravida vän E. MMS från gravida kan ju bara betyda en sak. Inte så att de vill mms:a om en film de sett på bio, marmelad som de lagat, blommor de planterat eller kläder de har köpt. Den lilla hade anlänt. I fredags. I torsdags lunchade vi och 'planerade' en middag hemma hos oss i veckan. Känns så knasigt att tänka på det nu, såhär i efterhand, att bara ett dygn senare var E inte bara E utan E med bebis. Allt hade gått bra och bebisen visade sig vara en flicka. Att E inte är gravid längre  får mig inte att må bättre på något sätt. Kanske blir det så sen nån gång. Men just nu är det otroligt mycket sämre än för några dagar sen, när E bara var E. Det blir inget mer sånt och en del av mig sörjer att jag blivit av med en nära vän. Det är så klart helt och hållet mitt beslut att 'bli av' med henne, men hur ska jag orka? Hur gör ni andra för att orka träffa folk med små bebisar i famnen utan att börja gråta direkt? Det gör så ont och jag mår så illa av det här att det känns som att bokstavligt talat ska gå sönder.

Jag har säkert nån gång skrivit att det är värre med gravida än med småbarn. Och på ett plan stämmer det så klart. Framför allt med människor man inte känner. Men inte med så här nära vänner. Eller med familj. Jag har ju haft ett halvår på mig att vänja mig vid tanken att hon är gravid. Det har inte varit smärtfritt men jag har kämpat på och det har helt klart varit drägligt. Hellre gravid E än ingen E alls. Men jag har aldrig riktigt tänkt förbi graviditeten. Jag har haft alldeles för fullt upp att tänka på E som gravid att jag inte ens kommit i närheten av att E ska bli mamma. ÄR mamma. Kan tänka mig att det är svårt för de flesta att förstå hur jag inte kunde vara förberedd på det här, det är ju alldeles uppenbart att en person som är gravid med största sannolikhet kommer att bli mamma. Men nä, jag har inte tänkt på det. Och nu när jag fick det svart på vitt är jag i shocktillstånd. Känner mig helt golvad.

Och avundsjuk. Så in helvete. Det här är en av mina bästa vänner och jag önskar att det var jag som varit gravid och blivit mamma och inte hon. Jag unnar henne allt i hela världen men det finns inget annat jag hellre vill ha. Det var ju jag som skulle bli gravid. Det var ju jag som skulle bli mamma. Suck, dessa meningslösa jämförelser. Mina chanser minskar ju så klart inte för det här.  Däremot blir det så uppenbart att hon är mamma och jag inte. Innan var vi intemammor båda två, eller rättare sagt, vi var stämpelfria. Nu är det dock väldigt VÄLDIGT tydligt vad hon är och vad jag INTE är.

Blir med ens påmind om hur länge och intensivt vi har försökt. Orättvist. Gör det svårare att vara glad för andra. Med den här takten antar jag att det bara kommer att kännas värre...

Och någon middag lär det inte bli på ett tag.