Fantastiskt bra fråga! (Lite tips och sånt)

Jag är inte själv ofrivilligt barnlös (iaf inte vad jag vet än, har inte börjat försöka än). Ändå lever jag nära inpå det, sambons syster genomgår IVF2 nu och jag vill sötta och hjälpa till. Och då kommer en liten fråga till dig (och andra personer som är ofrivilligt barnlösa) att det skulle vara intressant om ett inlägg handlade om HUR vi runt om kan visa stöd, omtanke och vänskap. Jag vet att alla är olika men lite tips skulle underlätta :) Svara om du vill !
Kram,
Nathalie

Vad glad jag blir när det dimper ner frågor som den här på min blogg. Det är precis därför jag skriver och delar med mig. Ok, nu ljuger jag lite, det är inte BARA därför. Jag gör det för min egen skull först och främst, men i andra hand kommer det faktum att jag vill dela med mig av min erfarenhet, mina upp och nergångar, tips och idéer och annat som kan underlätta för andra i liknande i situationer. Eller som i det här fallet, kunna hjälpa till med tips på hur man hjälper någon som befinner sig mitt uppe i IVF-träsket. Ska försöka komma på lite olika saker utan att det blir alltför luddigt...

1. Det första jag kommer att tänka på att att höra av sig lite då och då. Kanske inte direkt fråga hur det är eller hur man mår eftersom svaret på de frågorna blir sällan något annat än 'Dåligt' och 'Dåligt'. När man är mitt uppe i IVF:andet har man inte alltid ork eller att vårda sina vänskaper. Man orkar inte höra av sig eller sms:a tillbaka. Men ett sms med texten 'Tänker på dig' eller 'Finns här för dig' har jag alltid uppskattat och tagit till mig, och ett sånt sms kräver inget svar. Skönt.

2. Det här är kanske inget man får begära men jag vill nämna det ändå. För jag kan tänka mig att det för många låter fånigt att ett ord eller en mening kan ha så stor betydelse. Men för oss som stundtals mår så dåligt över att vi är ofrivilligt barnlösa kan kommentarer som 'Försök att inte tänka på det' eller klassikern 'Slappna av så ska du se att det kommer funka' göra väldigt ont, även om man säger de i all välmening. Jag föredrar mycket hellre att en vän föreslår en fika/bio/middag/myskväll för att aktivt få mig på andra tankar än att råda mig att inte tänka på det. För det är verkligen omöjligt. Det GÅR INTE! Jag kör ett exempel. Om jag säger så här till er:
- Tänk inte på bananer!
Vad tänker ni på då?

Det är inte alltid man är så sugen på att göra något men även när man skulle kunna tänka sig att faktiskt hitta på något har man inte riktigt energin att styra upp det. Det är en börda vännerna får leva med ett tag, att vara de som håller vänskapen vid liv. Det jobbigaste, kan jag tänka mig, är alla gångerna man får kommentaren 'Tack, men nej tack' tillbaka. Första tanken kanske då blir 'Nähä, men skit i det då'. Förhoppningsvis inser ni till slut ändå att det inte är något personligt utan att fokus hos en person som genomgår IVF är att bara tänka på sig själv för tillfället och må så bra som möjligt. Man har inte riktigt råd att tänka på något annat.

Så var lite extra aktiva, hör av er oftare, föreslå saker att hitta på tillsammans, men försök att inte göra det för påträngande. Jag vet, hårfin linje det där. Men om jag säger så här, hör hellre av er och föreslå saker för ofta än för sällan. Det är mycket trevligare att veta att man fortfarande har vänner som vill träffas än att bli helt isolerad för att ens vänner tycker att man minsann ska höra av sig lika ofta som när man mådde bra, något jag tycker är helt absurt. Min vän E har varit på mig massor med att hitta på saker, och det har betytt hur mycket som helst för mig. Att hon aldrig slutat bry sig.

3. Alla vill inte prata om sin situation. Det finns de som berättar bara för att ha det sagt så att folk inte ska fråga och spekulera i det ena med det tredje, men att det sen får vara nog. Sen finns det de som mår jättebra av att prata av sig om det med alla de känner. Jag tycker det är viktigt att fråga sig för om hur de vill ha det. Vill de prata om det? Vill de inte prata om det? Kan ni komma överens om att det är ok att prata om det men när jag säger 'stopp' så släpper vi det och pratar om något helt annat? Det låter kanske fånigt med regler, men det är en ganska jobbig känsla att ha i magen när man berättat om detta för någon, att inte veta var det kommer att sluta. När tar frågorna slut? När är det färdigpratat om ämnet så att man kan slappna av igen och försöka tänka på annat. Man kanske inte känner att man kan säga stopp eftersom man redan sagt A och så uppnår man inte alls det syftet man hade när man först berättade om sitt livs problem. Så försök att komma överens om vad som känns ok att prata om.

4. Det här med att ge råd är ett återkommande moment märker jag. För de där råden kommer vare sig man vill det eller inte. Jag har slutat lyssna på dem för de ger mig inget. Något som jag däremot uppskattat är uppriktiga frågor från vänner och familj som undrar om allt som har med IVf att göra. Att få berätta om det här som är en så pass stor del av mitt liv för någon som är genuint intresserad har faktiskt fått mig att må mycket bättre. IVF är något jag har blivit expert på (inte ett område som jag ville bli expert på men nu är jag det och då vill ja ju använda det). Ibland kan det ta tid och vara tufft att berätta om allt. Jag märker det speciellt när jag ska berätta för någon ny om hur många IVF-försök vi gjort och att jag fick ett missfall i april. Det är först när jag yttrar orden som de påverkar mig ända in i hjärtat. På en sekund blir det mer verkligt än vad jag kan hantera och då blir det svårt att berätta på ett sakligt sätt. Så det är viktigt att ni är beredda på att det blir en del tårar och att det ibland är tufft att prata om det. Även om man faktiskt vill. Och frågorna blir ännu roligare att svara på om personen som frågar har läst på lite i förväg och frågar lite mer specifikt.

5. En liten fortsättning på förra punkten, nämligen att läsa på. Googla på IVF, googla på barnlöshet, googla på missunsamhet och bitterhet. Det är mycket lättare att prata och diskutera med någon som faktiskt har skaffat sig information och en uppfattning än med någon som bara frågar vad det är för något. För hur intressant det än känns för dig som frågar allmänt 'hur funkar ivf?' så har vi fått samma fråga flera gånger och det kan bli lite tjatigt i längden.

6. När det värsta kan hända händer i slutet av en ruvning, att det skiter sig, blir minus på stickan, mens i trosan och haveri i själen och totalt sammanbrott i själen så har det för mig varit guld värt att ha en vän som min kära T som kommit förbi på kvällen med en kasse smått och gott och lämnat den utanför dörren. När jag mått så dåligt att jag inte velat träffa någon alls, inte ens för en kram, så har den handlingen, att lämna en kasse med mat så att jag slipper gå och handla och se folk i ögonen och bara känna mig kass, varit så befriande och så omtänksam. Visst, det är ett materiellt tips, men tanken och känslorna bakom kassen är de som värmer mest och de värmer precis då när man som mest behöver det.

Mina tips är såklart baserade på hur jag själv känner och vad jag uppskattar, det funkar säkerligen inte för alla men förhoppningsvis för många. Alla ni andra ute i min bloggvärld kan väl också bidra med lite tankar så att vi får lite fart på den här frågan som jag tycker är jätteviktig. Känner stor ödmjukhet till alla som tar sig den här tiden att faktiskt undersöka hur de på bästa sätt kan finnas där för en vän/arbetskamrat/familjemedlem som är ofrivilligt barnlös. Ovärderligt!

Hoppas det här är till nån hjälp.