onsdag 17 mars 2010

Dumhet

För hur kan man annars förklara det jag tänker berätta för er nu? Jag tänkte nämligen att börja kräka av mig av den värsta biten. Den andra grejen är bara en petitess och mer av en frågeställning som jag hoppas att ni kan hjälpa mig igenom lite senare.

Men det här alltså...håll i hatten tjejer. Vet i ärlighetens namn inte om det bara rör sig om dumhet. För om hon så mycket som anade att hon skulle såra mig, så var det bara taskigt. Jag vill verkligen tro att det bara rör sig om ren taktlöshet, men jag är både arg och besviken och vet varken ut eller in. Jag har så svårt att tänka mig att någon kan vara SÅ klantig.

Nu ska jag inte hålla er på halster längre, så här kommer hela historien:

På semestern, med tre härliga dagar kvar fullspäckade med utflykter, ringer A's brors tjej, dvs min svågers tjej. Hon har vetat sen förra sommaren och vårt då andra ivf-försök hur situationen ser ut för oss. Hur mycket vi kämpar och lider och hur vansinnigt det tär på krafterna. Hon har också visat en hel del intresse, ställt frågor om behandlingarna, frågat hur jag mår och har helt enkelt verkat bry sig.

Hon ringde i alla fall, och jag började omedelbart berätta att jag till slut hade hittat de där byxorna som hon ville att jag skulle köpa till henne och jag var så stolt för jag hade letat i över 50 butiker. Trodde det var därför hon ringde, för att påminna mig om byxorna....

ISTÄLLET, så ringde hon, under min semester på andra sidan jorden, för att berätta att hon är GRAVID!!! ( de har 'försökt' i 6 månader ungefär, inte speciellt aktivt utan med mentaliteten blir det nåt så blir det, och nu senaste månaden första gången med äl-stickor. Lätt som en plätt var det för dem alltså...)

Men är det normalt? Kan någon snälla förklara för mig hur man ens kan komma att tänka tanken att göra som hon gjorde?!

Jag sa till henne direkt att jag inte förstod varför hon kände sig tvungen att ringa och berätta det för mig när jag är på semester i Thailand. Hon svarade att vi ju hade kommit överens om att hon skulle berätta tidigt för mig ifall hon blev gravid. Och visst, det ville jag fortfarande att hon skulle göra, men vad trodde hon egentligen? Att jag skulle hålla det emot henne att hon väntade några dagar med att berätta så att jag fick ha min semester i fred? Varför skulle jag vilja få de nyheterna just då?! Hur tänkte hon egentligen? Vem gör något sånt?!

Så där sitter jag, på min semester i Thailand, och har ingenstans att ta vägen! Jag vill inte berätta för mamma och förstöra hennes semester också för då hade de sista dagarna bara handlat om hur dåligt jag mår. Jag hade ingen att prata med. Sms:ade visserligen frenetiskt med några nära vänner (utan dem hade jag nog gått sönder), men i en sån situation behöver man träffas, kräka av sig ordentligt och få minst 100 kramar. Jag ville inte ringa A och förstöra hans kommande semester också. Inte för att han hade brytt sig hälften så mycket som jag att svägerskan är gravid, men jag vet att han hade blivit jätteledsen att höra om hur dåligt jag mår och hur illa hon betett sig mot mig.

Jag var inte hemma, i min trygga miljö, där jag hade kunnat krypa ner i sängen och gråta lite. Mysa ner mig i soffan och se en film. Träffa någon kompis och få det stödet jag behövde.

Jag var på en snordyr semester, med min mamma, och vi båda behövde den för att slappna av, ta det lugnt, samla krafterna. För mig var det framför allt ett tillfälle att slippa behöva tänka på ivf:er, barn och graviditeter. Ett ställe där det bara handlade om att njuta och ta hand om sig själv.

Istället fick jag under de sista dagarna lägga på ett fett smile och låtsas att allt var bra. Mamma och jag umgicks med några tjejer vi lärt känna på hotellet och då kunde jag ju inte gräva ner mig i sanden varje kväll. Jag fick helt enkelt låtsas och det tärde nåt så oerhört på krafterna...när vi var ute och åt middag på restauranger fick jag smita iväg på toa för att få en stund för mig själv och gråta ut lite. Samma kväll jag fick de glada nyheterna låste jag in mig på badrummet medan mamma gått över till tjejernas hotellrum. Där i badrummet storgrät jag. Jag kände mig så fruktansvärt ensam och visste inte var jag skulle ta vägen. Jag visste inte vad jag skulle göra med informationen jag precis fått, hur jag skulle hantera den. För första gången i mitt liv satt jag på ett kallt toagolv och hyperventilerade och jag var flera hundra kilometer hemifrån...

Det kanske låter överdrivet, det kanske låter fånigt, men för mig var det stort och tufft. Dels att få reda på det under de här omständigheterna och dels att samtidigt behöva acceptera att vi inte kommer att vara först med att ge A's föräldrar ett barnbarn. Något som vi drömt om så länge.

Så nu kämpar jag med att ge semestern den plats den förtjänade och den bild jag behöver att den har för mig. Inte bilden av 'semestern då svågerns tjej bestämde sig för att berätta för mig att hon är gravid', utan istället ' semestern då jag hade det supermysigt med mamma, tog hand om mig själv och fyllde på energireserverna'. Jag förtjänar den senare...jag gör verkligen det. Och jag tänker fan inte låta henne ta det ifrån mig. Dumma människa...

32 kommentarer:

  1. Hej! Jag har följt din blogg ett tag och tycker om den! Men jag tycker att det är jättetråkigt att du känner så stark ovilja mot din svågers flickvän, även om det va mycket dumt av henne att ringa på din semester.
    Hur vore det att glädjas för deras skull? Du vill väl inte att dom ska genomlida samma sak? (jag kan tillägga att jag igentligen inte vet vad jag pratar om, för jag har inte varit i din sitution.) Men den dagen du blir gravid då vill du väl att alla ska glädjas för din skull? Och du kommer att ropa ut din glädje. Och det får mig att undra, ÄR det mer okey för dig att vara mer lycklig över din graviditet bara för att du har kämpat mer? Jag har verkligen lidit med dig men när jag läser det här inlägget blir jag ledsen, det här är själviskt.
    Mvh Alexandra

    SvaraRadera
  2. Men herregegud säger jag bara, hur kan hon vara så fruktansvärt korkad så hon ringer dig på din semester i Thailand för att berätta att hon är gravid. Nu får hon väl ändå ge sig. Jag skulle bli skogstokig. Hon kan inte alls fatta vad ni går igenom.
    Förstår att det är jätte jobbigt för dig nu, så jag skickar en massa kramar och önskar att jag kunde krama dig irl istället!

    SvaraRadera
  3. Tycker så synd om dig! Och vad ska man säga om tjejen, ja, det är väl bara så att har man inte varit med om det själv så har tyvärr folk ingen aning om vad som sårar och inte sårar - men visst, lite sunt bondförnuft finns ju hos de flesta människor, så hon borde väl fattat att det var jäkligt tveksamt om hon skulle berätta eller inte!!

    Kramar i tusen till dig!

    SvaraRadera
  4. Kära Joanna! Jag väljer att tro att sådant enbart är ren dumhet och tanklöshet (fast man mår ju inte bättre för det). Jag har en liknande historia som jag ska ge dig på mailen någon dag.

    Kram Catrin

    SvaraRadera
  5. Hoppas verkligen att du lyckas behålla den senare känslan ang semester och jag håller med om att hon hade kunnat vänta med att berätta tills du var hemma.
    Stor kram till dig!

    SvaraRadera
  6. Fan vad taskigt av henne!!!! Känner hon inte dig överhuvudtaget??

    Det fattar väl alla att man inte lämnar sådana besked när någon äntligen är iväg och försöker koppla bort den ständiga längtan!?

    Grrrr

    SvaraRadera
  7. Jag är en av de tjejer som hade dött av sånhär information !! Fy fan för att göra så ! Förstår att det måste varit fruktansvärt, speciellt eftersom det förstör så mycket.... nu va du somsagt på ett ställe där du försökte läka dina sår och vips så va de upprivna igen ;(
    Ingen som inte varit i denna sitsen kan förstå, så ta inte åt dig om någon kallar dig självisk!
    När min lillasyster blev gravid rasade min värld, jag grät i flera dagar och kunde inte förstå hur hon kunde gå förbi mig och ge det första barnbarnet när det va VI som kämpat i flera år längre... den känslan är obeskrivlig och just då går jorden under ! Och det handlar ju inte om att man inte kan glädjas med dom utan man ser ju sitt eget liv rinna iväg ! Man ser bara orättvisan !
    För orättvist ÄR det !!
    Denna resan hade varit mycket mycket enklare om man fick genomgå den själv... utan andras gravid besked ! Åhhh tänk att bara slippa fler gravid besked !!
    Kram M
    http://ledsenihemlighet.blogg.se

    SvaraRadera
  8. Det är ju inte lätt att vara i den här svängen! Förstår att det måste ha känts väldigt jobbigt att få de nyheterna på semestern. Jag tror också det handlar om ren tanklöshet - när man inte varit med om ofrivillig barnlöshet vet man inte hur det är. Man förstår inte de tankar som barnlösa måste fajtas med varenda dag!

    När jag och min syster var gravida - vi blev det ungefär samtidigt - men vårt första klarade sig ju inte så vi fick barn 6 månader efter så sa nästan alla " Jaså, lillasyster kom först" Då ville man bara tala om att jaaa -vi kan inte få barn på vanlig väg och dessutom så dog första barnet i magen.

    Jag förstår känslan av att ni ville vara först - men ibland är livet orättvist tyvärr :/

    SvaraRadera
  9. Ja, vad säger man, du vet vad jag tyckte... Bara att ta med sig det goda av semestern och skippa det negativa.
    Måtte djävulen ta alla fertila kvinnor! ;-)

    SvaraRadera
  10. Svar till alexandraek:
    Vilken tråkig bild du fick av mig nu :( För jag är faktiskt inte det minsta självisk. Jag ger och ger och ger och väntar mig aldrig något tillbaka.

    Och jag skulle aldrig vilja att min svåger och hans tjej ska genomlida samma sak, det önskar jag INGEN. Och självklart ska de få vara lyckliga, de har jag inte heller nekat dem.

    Det enda jag hade önskat, var att hon inte delade med sig av sin glädje just då, när jag var så utsatt och ensam, utan väntade några dagar. Kanske är det just det som du tycker är själviskt, att jag tyckte att hon borde ha anpassat sig efter vår situation lite grann? Men det står jag för. Jag tycker att man ska anpassa sig och välja sina ord beroende på situationen för att inte såra någon i onödan. För det är precis så det här kändes, så himla onödigt.

    Och oviljan stämmer inte den heller. Vi har alltid trivts i varandras sällskap, åkt på flera semestrar tillsammans (två till Thailand faktiskt), vi funkar bra ihop och jag trodde att vi förstod varandra. Därför blev jag så förvånad och ledsen när hon gjorde som hon gjorde eftersom det tydde på att hon inte förstår mig eller situationen jag befinner mig i alls. Och eftersom hon är en person som jag träffar ofta och som en del av familjen så reagerade jag därför ganska starkt också. Jag tycker ju mycket om henne.

    Men nu har hon precis berättat för mig att hon är gravid och jag har inte alls hunnit smälta det. Större delen av 'smältandet' gör jag här på bloggen, för det är här jag får stöd och pepp och ork att acceptera att fler och fler blir gravida och att jag snart står ensam kvar. För det är otroligt ensamt att vara på den här sidan av strecket.

    Du frågar mig också om det är mer ok för mig att vara mer lycklig bara för att jag har kämpat längre?
    Blir jag nånsin gravid så kommer jag definitivt att vara väldigt försiktig med att 'ropa' ut min glädje till personer jag vet har svårt att bli gravida.


    Det är precis som M skrev här ovan, att det handlar inte om att inte kunna glädjas med dem utan det handlar om att man blir så väldigt påmind om vad man själv inte har och det går upp för en att man kanske aldrig kommer att bli mamma.

    Jag VILL glädjas med dem, och jag hoppas att det är något som jag kommer ha lätt att känna efter ett tag. Men så här i början är det lite tufft...

    Hoppas att mitt svar gör det lite lättare för dig att förstå hur jag tänker och hur tufft det ibland är att höra om andras graviditeter när man själv är ofrivilligt barnlös. Och att jag inget hellre vill än att glädjas med de som väntar barn i min närhet.

    SvaraRadera
  11. Ååå, vad jag önskar att du ska få riktigt FROSSA i egen graviditetsglädje en dag. Utan några skuggor och sorger i bakgrunden. Jag förstår din reaktion, du är ju så mitt inne i kampen. Det kommer kanske att smärta flera gånger ännu, just för att hon hör "till familjen" så jag kan bara önska dig styrka och hopp och allt det stöd som du behöver, från både henne och andra runtom dig!!!! KRam!

    SvaraRadera
  12. ÅÅÅÅ vad jag känner igen detta! Min barndomsvän gjorde en liknande sak. Vi hade inte hörts på kanske ett år tills hon började ringa mig helt frenetiskt förra sommaren. Jag var aldrig hemma då hon ringde och orkade inte svara i mobilen, fick ett missfall efter IVF så jag mådde ganska dåligt... Men en dag fick hon tag på mig, och då hade vi inte pratat på ett år, och det första hon säger när jag svarat är JAG ÄR GRAVID!. Hon babblar på om hur lycklig hon är och att det känns så fantastiskt. Till saken hör att hon vet om att vi har kämpat med barnbiten länge och jag har pratat med henne om hur jobbigt det är.
    Jag tycker man är helt jävla skadad när man gör så. Total brist på empati.
    Nu har vi äntligen lyckats bli gravida och ska bli föräldrar om två månader och vi har varit väldigt försiktiga med att basunera ut det. Vissa har skämatat och sagt att " ni är så hemliga av er", men det handlar om att vi inte vill snacka vitt och brett om hur lyckliga vi är. Man vet aldrig vem som sitter i samma rum och mår skit för att man inte kan få barn. Dessutom räcker det med att man själv är glad, man behöver inte tvinga på det på andra.

    Alexandra: Nej, du vet uppenbarligen inte vad det handlar om. Jag kan berätta om hur det känns när man får reda på att en efter en i ens bekantskapskrets blir gravida på löpande band. Man går sönder inombords, gång på gång på gång. Och nej, man kan inte alltid känna glädje för andra. Ibland är det omöjligt när man själv står där utan.

    Tack Joanna för en fin blogg. Nu är det banne mig eran tur!

    SvaraRadera
  13. Fy fan vad folk är tröga ibland alltså. Det känns ju som hon måste vara riktigt elak för att göra en sådan här grej, även om jag förstår att hon förmodligen är en go tjej som inte tänkte till ordentligt innan hon gjorde detta bara..

    Jag gissar på att hon nästan har dåligt samvete för att bli gravid innan dig och ville då verkligen se till att göra som ni "bestämt"..

    Men ja, vad säger man.. mycket får man stå ut med som "ofrivilligt barnlös"..

    Jag tänker på dig och hoppas att det hela lägger sig lite med tiden så att den här semestern kan vara någonting du tänker tillbaks på med glädje!!

    KRAMAR

    SvaraRadera
  14. Väldigt tanklöst av din svägerska. Du har all rätt i världen att tycka att det var skitjobbigt. De som inte har gått igenom samma sak har ingen aning om hur det känns. Jag hade verkligen ingen aning alls om hur svårt och tungt det var innan vi hamnade i den här situationen. Det är jättejobbigt att höra om andras graviditeter och det handlar inte alls om hurvida man unnar någon annan det. Det handlar om att hantera sin egen sorg, ibland reagerar men eller agerar på sätt man inte är stolt över, men man måste fått ut sina känslor på ett eller annat sätt annars går man under.Man kan inte styra över sina känslor helt enkelt!

    SvaraRadera
  15. Den här berättelsen visar också att tyvärr många har inte något som heter empati. Jag förstår att det var mycket jobbigt för dig att få den här informationen precis under din semester.
    Och sedan det syns också att hur mycket som helst berättar man till ngn om barnlöshet och känslorna som följer med, kan de som aldrig har upplevt detta inte förstå hur det verkligen känns. De har ingen aning om den smärtan, hopplösheten, den hemska väntan, de "själv-nedvärderande-känslorna" som vi upplever. Vi blir bara de gnälliga och själviska människor som inte kan vara glada för andras glädje. Tyvärr.

    P.S. Du är definitivt inte självisk!!!

    SvaraRadera
  16. Tack alla goa och fina tjejer för era stöttande kommentarer! =)

    Jag har sagt det flera gånger förr, att ibland så snöar man in sig själv i sorg och ilska och tror att man blivit knäpp och kanske inte 'borde' reagera som man gör. Då känns det så otroligt skönt att få höra från er att mina reaktioner är befogade och att jag inte är konstig och dum.

    Och nu när jag har kräkt av mig lite grann så känns det mycket bättre. Kanske rentav så bra att jag orkar träffa svägerskan under påsken och till och med kan svänga ihop ett leende =)

    Tack för att ni hjälper mig tjejer! Utan er vet jag inte vad jag hade gjort...

    SvaraRadera
  17. Jag tror ingen kan sätta sig in i situationen (som inte varit där själv) hur flertalet misslyckade IVF påverkar ens psyke! Alla dessa hormoner som man proppar kroppen full med och känslorna som ständigt åker jojo!
    Alexandra verkar vara ett typ exempel på att inte "förstå".
    Man unnar hela världen barn... inte tu tal om annat, men mitt i sitt egna misslyckande kan det stundtals vara otroligt svårt att glädjas åt andras graviditeter... Vissa personer klara inte av det över huvudtaget.
    Dessa människor är inga sämre personer för det!

    Jag hade en vän som jag hade som stöd under ett flertal IVF försök. Hon hade just träffat en ny man i sitt liv och med 2 barn i bagaget så skulle hon absolut inte skaffa några fler barn...
    Men så plötsligt, mitt under nmitt IVF försök nr 2, blev jag informerad om att hon ändrat sig och att det skulle skaffas barn, helst omgående...

    Mycket riktigt, det tog henne drygt 2 månader så var hon gravid och jag inne på mitt 3dje IVF försök när hon informerade mig om "läget". Samtidigt erbjöd hon mig att närvara vid hennes förlossning...

    Som sagt... Döm ingen om du inte suttit i samma båt på öppet hav och utan åror...

    Jag tycker svägerskans sätt var oerhört okänsligt!

    Varmt lycka till!
    /G

    SvaraRadera
  18. Jag tycker definitivt du inte ska ha dåligt samvete för dina tankar och känslor kring detta, och hatar kommentarer som din första, folk som har blivit gravida fort och som sedan inte varit med om missfall och andra otrevligheter, som ska dömma ut andra som själviska. Framförallt det där om att glädjas åt andra, ett sånt löjligt snusförnuftigt råd. Visst så går man inte och hatar folk som får det man vill ha, men bittert känns det förståss och inte kan man då hjälpa att känslan av att glädjas för deras skull inte infinner sig riktigt. För att återgå till inlägget, ja, det var dumt och jag kan tom gå så långt att tänka att det är lite människans natur ändå. Hon blev så glad över sin graviditet och någonstans innerst inne kännde hon säkert behovet av att stoltsera över denna så det gick ut över dig. Jag ska inte säga för mycket men har själv sett förut hos andra nån slags konstig självgodhet i att dom blev gravida och måste slänga det i ansiktet på andra, inlindat i en kommentar om att "det tar sig för er med snart, se på mig, vi tänkte på annat bara" eller "jag ville berätta för dig först för jag vet hur svåååårt ni haft det".. Ja, jag vet inte vart jag vill komma med det här men det är iallafall så typiskt. Har sett och läst om det förr.

    Iallafall, följer många bloggar och svårigheter upp och ner och skänk en stund åt att besöka denna blogg tex http://finest.se/userBlog/?uid=27391 det ger mig lite perspektiv på saker när det känns tufft för egen del. Alla har svårigheter, att bli gravid är bara en del.
    Så orättvist livet är. Som 10 barns mamman i familjen annorlunda som berättade att hon aldrig haft missfall imellan dessa 10 barn, men däremot gjort ett par aborter..
    Underligt hur livet ter sig.
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  19. Jag kan på ett vis förstå.

    När vi kämpade som mest i ivf-karusellen så blev min svägerska gravid med sitt tredje barn. Oplanerat. Jag såg hennes vånda när hon skulle berätta för oss och då gjorde jag ett personligt beslut. Att tänka så här: Det är ett barn som ska komma till världen. Det är fantastiskt. Det barnet vill jag ska leva i kärlek och glädje. Det är mitt blivande barns kusin. Jag vill att mitt blivande barn ska ha en fantastisk relation till min bror och hans familj, med alla tre barn.

    De tankarna hjälpte mig mycket. Att fokusera på barnen.

    Hoppas att du känner att du hittar ett sätt att lösa detta på ett fint sätt.

    Lycka till och många kramar.

    SvaraRadera
  20. Du är allt annat än självisk. Tvärtom tycker jag du verkar vara sällsynt tålig och snudd på FÖR förstående och snäll.
    Din svågers tjej betedde sig svinaktigt och obetänksamt, helt fullständigt oacceptabelt. Att du blev förtvivlad är fullständigt naturligt, hade du inte blivit det hade du nog varit känslomässigt avtrubbad. När jag mådde som sämst hade jag nog brutit ihop totalt av ett sådant besked på en resa dit man åkt för att lappa ihop sin själ.
    Du är inte skyldig Alexzandraek eller någon annan än förklaring. Helt tydligt har de inte snappat upp så väldigt mycket av det du skrivit i din blogg om de inte förstår din reaktion.
    Jättekram.

    SvaraRadera
  21. Jag förstår verkligen din känsla, och din sorg. Men blir ju så uppenbart påmind om hur barnlös man själv är. Jag fick också precis besked om att min svägerska är gravid, och jag blev ledsen för VÅR skull. Det har egentligen inget med hennes graviditet och lycka att göra. Jag missunnar inte dem ett barn. Men jag grät för att VI inte kan få barn lika lätt som de kan, för orättvisan i världen att vissa ska ha det svårare.

    Jag tror det är detta Alexzandraek inte riktigt förstår. Vilket också gör mig ledsen. Men det har ju både du, Joanna, och M redan påpekat.

    Väldigt tanklöst av din svägerska att berätta på din semester. Några dagar hit eller dit har väl ingen betydelse, så hon kunde ju väntat tills du kom hem åtminstone. En vacker dag tycker jag att du ska berätta för henne hur besviken du blev på hennes agerande. Kan vara nyttigt för henne.

    Varm kram

    SvaraRadera
  22. Hej!

    Jag heter Anneli och är reporter på Metro och jag vill komma i kontakt med ett par som snart ska göra ett ivf och som kan tänka sig att dela med sig av detta i text och bild i tidningen. Kan du tänka dig det eller känner du någon som kanske vill?

    Maila mig i så fall på anneli.wikstrom@metro.se så berättar jag mer.

    Mvh Anneli

    SvaraRadera
  23. Gud vilken osmart svägerska. Det som skulle störa mig mest är att ha trott att hon förstod och sen när hon väl var i situationen att hon kan visa sin empati då finns den inte där.

    Jag kan inte låta bli att undra varför folk med så dåligt med empati ska ha så lätt att bli med barn för? Det är ju de som skulle behöva känna hur det är på "andra sidan"

    SvaraRadera
  24. Jag tror och hoppas att hon berättade det för dig utan att tänka sig för. Ni hade pratat om att du skulle få veta tidigt, och hon tog dig verkligen på orden, utan att förstå hur det skulle påverka dig. Tanklöst, men inte elakt, tror jag. Jag vet att det som störde mig mest när det var som jobbigast var just att det var så få som kunde förstå, eller ens ville förstå hur jobbigt det faktiskt var. Och det irriterar mig fortfarande, att alla nu tror att den jobbiga tiden vi hade är som glömd. Så är det inte. Den har satt sina spår.

    Jag kan också förstå din besvikelse över att inte få vara först att komma med besked om barnbarn. Vi hade turen att bli gravida (efter 4 års tid) ca två månader före min mans bror och hans tjej. Och jag är evigt glad att det blev så! Men det är det ingen annan som tycks förstå, att det kan vara viktigt. Att de sedan berättade att de tyckte att det skulle vara roligt om vi fick barn samtidigt, så de satte igång och "försökte" samtidigt som vi skulle göra vår ivf, späder bara på irritationen över att de verkligen inte förstod!

    Jag hoppas att du ändå hade en skön semester och fick lite ny energi till kommande försök! Kramar!

    SvaraRadera
  25. Jag tror nog såhär, bara med tankte på det du skrivit att hon brytt sig om hur det har gått i er behandling mm och att du ville att hon skulle berätta så fort som möjligt när hon blev gravid. Hon gjorde det och jag tror ärligt inte att hon ens tänkte så långt att du var på din semester och kanske ville vänta med att få höra nyheten. Vi som är inne denna barnlösa press är otroligt känsliga och nån som inte varit i samma situation kan förstå. Jag tror faktiskt att hon kanske blev lite stressad själv och ville nog bara berätta så fort som möjligt utan nån som helst tanke på att tiden kanske var illa vald.

    Jag förstår dig, jag gör verkligen det men ibland måste vi kanske försöka se det från andra hållet också, och bara försöka se det med andra ögon.

    SvaraRadera
  26. Jag läser din blogg ibland eftersom jag varit i samma situation som du. Vi har gett upp nu, det blir inga barn.. Men jag känner verkligen inte igen mig i din reaktion när någon är gravid eller har en bebis. Ärligt talat tycker jag det verkar helgalet och själviskt att reagera som du gör. Ska världen stanna upp och ingen vara lycklig för att ni kämpar med att få barn? Är inte din svägerska värd att få en bebis?
    Den stackars bebisen har väl inte gjort något ont? Lär dig bearbeta sorgen och lev ett fullvärdigt liv och gläds åt dina medmänniskor! Bitterhet smakar illa.

    SvaraRadera
  27. Till anonym:
    Egentligen vet jag inte varför jag fortsätter försöka förklara, men jag blir arg när jag får kommentarer där folk påstår en massa saker om mig som de inte har belägg för.

    Jag missunnar INGEN annan att varken ha barn eller vara gravid eller vara lycklig för den delen. Jag kräver INTE att världen stannar upp. Jag gör INGET som sårar någon annans bebis. PUNKT.

    Det jag önskar är att folk som haft det lite lättare att bli gravida visar lite empati för oss som har det lite svårare.

    Och så säger du 'Lär dig bearbeta sorgen'. Som om det inte är något jag kämpar med varje dag. Dessutom är det inte något som man bara lär sig rakt upp och ner. Man vaknar inte en morgon och inser att man lärt sig bearbeta all sorg. Jag gör inte det i alla fall, men för dig kanske det funkade så och då är jag för evigt avundsjuk och förstummad. Det låter otroligt!

    Egentligen hade jag velat att säga åt dig att slänga dig i väggen, men jag vill inte sänka mig till din otrevliga och ignoranta nivå.

    SvaraRadera
  28. Hon kunde ju ha väntat tills du var hemma igen, det kan jag absolut tycka. Men hon tog dig nog ordagrant när ni hade pratat om att du skulle få veta tidigt och kanske därmed först av alla? Näe, några dagar hade hon nog kunnat avvakta, iaf hade jag nog gjort det och berättat öga mot öga istället om jag hade varit hon.

    Fast det där om att ge första barnbarnet, det är väl inte så farligt att missa den grejen? ELler? Jag var sist att få barn av mina syskon (varav den fjärde av oss inte kan få barn). Min lillasyster som är 6 år yngre än mig fick barn 7 år före mig :-) Alla barnbarnen är lika älskade av morföräldrarna, även om den som är yngst i gänget blir mest ompysslad..dvs min lillkille.

    SvaraRadera
  29. F-n vad jag diggar dig Joanna!!! Det du skriver har jag full försåelse för. De som inte är/har varit i vår situation kan ALDRIG någonsin förstå. Hoppas dessa slutar att ge dig dumma påpekningar och råd.

    Go girl! Kram Kix

    SvaraRadera
  30. Infertilitet är en sjukdom precis som vilken annan sjukdom som helst.Tex. cancer, en vidrig sjukdom som jag hoppas ingen ska behöva drabbas av likaså infertilitet, det önskar jag inte ens min värsta fiende. Låt oss säga att jag hade cancer och min bästa vän hade det inte, lika lycklig som jag vore för hennes skull, att hon slapp alla cellgifter osv. så kan jag vara ledsen över att jag behöver gå igenom hela processen. Och lika som jag är glad över att mina vänner slipper hela IVFköret så är jag ledsen över att jag var den som fick ta rollen som den barnlösa.

    SvaraRadera
  31. Det som är fullständigt klart är ju att alla, även vi som är/har varit i ivf-träsket, har olika känslor och syn på det hela. Jag tror inte alls att din svägerska var obestänksam. Jag tror hon tog dig på orden när du sagt att du ville veta med en gång. Därför tror hon säkert att hon gjorde dig en tjänst. Men tänk så fel det kan bli. Detsamma hände mig med en nära vän på semestern förra sommaren. Det förstörde semestern några dagar men jag blev aldrig besviken på henne, bara ledsen för vår skull. Jag vet efter att ha diskuterat mycket både med ofrivilligt barnlösa vänner och sådana som blivit gravida att det från båda sidor är otroligt svårt att hantera situationer som denna, att vi är i ett känsligt skede av livet runt 30 när mycket händer i allas liv. Och det är klart att man inte förstår om man inte varit där själv. Samtidigt kan alla slänga ur sig klantiga saker (jag gör det nog själv ibland även om det inte gäller barn nuförtiden).

    Vad det gäller att basunera ut att man är gravid är vi ju också alla olika. Jag kände att jag ville göra det till våra vänner när vi kämpat som vi gjort! Om jag fick missfall skulle vi ju behövt deras stöd. Ska bli kul att se hur ni väljer att göra!

    Slutsatsen är väl att alla är så olika och självklart ska man tänka efter men det är också så lätt att trampa fel även om man menar väl.

    Sköt om dig och lycka till med det här ivf-försöket!

    SvaraRadera
  32. Hej lilla du och åååå va jag förstår dig, du är inte ego, självisk eller ngt. Jag hade reagerat precis likadant.
    Jag håller tummarna röda för er nästa Ivf. Jag ska själv starta med Ivf 4 ikväll och ta min första menopur spruta.
    Stor kram till dig Jenny

    SvaraRadera