Dagen då man vann en timme

Jag var uppe halv sju i morse. Visserligen halv åtta i mitt huvud, men inte ens vid den tiden brukar jag masa mig upp på en söndag. Vet inte varför det blev så...kanske för att jag sov 11 timmar natten innan?

Det kändes lite som en TD när jag klev upp. Lite halvljust ute, resten av världen sover och jag själv smyger omkring i huset. Nu är det inte i närheten av att vara TD idag, bara ruvardag 6 idag ju, men den där känslan sitter kvar hos mig.

Det molar och har sig och brösten ömmar ibland. Det är allt. Lite som vanligt kan man säga, varken mer eller mindre. Ruvardag 6...för sjunde gången. Många tankar i huvudet. Vad betyder det här? En sjunde ruvning. Är det vår tur? Är det INTE vår tur? Hur ser framtiden ut?...

Min extratimme idag använde jag i alla fall för att komma ifattt alla era bloggar som jag prioriterat bort de senaste veckorna iom jobb och FET och allmänt kaos i huvudet. Nu är jag ikapp igen och hoppas jag kan fortsätta med det.

Vad använder NI dagens extratimme till? =) Hade varit spännande att höra!

TÄVLING!

Nu så, nu fick jag äntligen tummarna loss! =)

I samarbete med Bodystore lottar jag ut ett DonnaTest som är ett ägglossningstest som visar när man har ägglossning via salivprov.

För en lott: Kommentera på inlägget.
För två lotter: Kommentar + länk till tävlingen på din egen blogg med bilden ovan och texten 'Var med och tävla om ett Donnatest från bodystore hos Plusresan'.
För tre lotter: Kommentar + länk + följ min blogg på bloglovin'

Glöm inte att skriva i kommentaren hur många lotter ni gör anspråk på! =)

Tävlingen avlsutas den 14:e november

Ja fy fasen vad dålig jag är på att uppdatera

Jag skäms. Jag gör verkligen det. Men det har blivit så mycket med jobb och tankar och jobb och hemma och tankar och jobb...

Ruvardag 4 idag, nu borde den lilla ha fäst om den nu behagade att göra det. Det vore på tiden i så fall för SOM jag har väntat! Det molar lite grann och spänner i brösten. Känns ju lovande men kan mycket väl vara vaggisarna som spökar. Jag har i alla fall blivit en expert på att känna efter. När jag nånsin kommer att behöva den expertisen igen vet jag inte...ungefär så jag känner med alla kurser jag läste under studierna =)

Och bara för att tvinga mig själv att uppdatera bloggen minst en gång till idag så avslöjar jag att jag kommer att utlysa en liten tävling här på bloggen. Mer info om den i nästa blogginlägg alltså! Och FY PÅ MIG om jag inte bloggar mer ikväll nu då =)

Fortsätt hålla tummarna!!! =)

Ruvardag 2, IVF8

Det går ju inte riktigt att jämföra med tidigare behandlingar. Ingen överstimulering eftersom jag inte tar några ovitrellesprutor och inga konstiga biverkningar från gonal-f och orgalutran heller. Nu är det 'bara' progesteron, progynon och folacin varje dag som gäller.

Känner inget speciellt alls. Är lugnare än vanligt. Tror det beror mycket på bristen på alla hormoner som jag annars är van vid samt att jag är så jäkla van vid att det aldrig lyckas.

Många dagar kvar fortfarande...

Sjunde gången gillt?

Eller vad tror ni? Det börjar kännas lite tjatigt att plocka fram 'gillt'-uttrycket igen men men, jag tycker det är dags för herr Gillt att dra sitt strå till stacken.

Åttonde IVF-behandlingen, sjunde återsättningen och FET nummer 1. Embryot såg superfint ut, fyra celler, inga fragment, exemplariskt helt enkelt! Känns helsjukt att detta lilla pyre 'tillverkades' för ett och ett halvt år sen... =)

Ni har ju varit riktigt grymma på att hålla tummarna den här vändan så jag vill gärna att ni fortsätter med det!!! Kom igen nu pyret, du måste hjälpa till lite för mamma har gjort allt hon kan nu...en stor uppgift, jag vet. Men jag lockar med glass och godis som du ska få i mängder så fort du blir tillräckligt gammal.

Ring mig inte!!!

Det här är en uppmaning till alla som känner mig och läser bloggen samt till Öresundskliniken. Inte för att de läser bloggen men åndå. Tycker de kan vara schyssta och låta bli att ringa i vilket fall.

Klockan är lite över nio och jag kommer inte känna mig lugn förrän vid 14-tiden tror jag. De sa att de ringer senast innan lunch, eller typ sen lunch. Vad betyder det?! Fullkomligt vagt och svårdefinierat.

Sitter på jobbet och kan inte koncentrera mig på något annat....

Ni håller väl tummarna mina fina vänner och cybervänner?!

Stockholm

Det är där jag är nu. Företagskursen är slut och planet hem går halv fem. Så nu har jag tre timmar att fördriva med min fina vän M. Ska bli sjukt mysigt!!! Klart det kommer bli en del blandade känslor, vi stod ju båda på samma sida av barnlöshetsstrecket för två år sen när vi lärde känna varandra och nu är jag ensam kvar. Men vår vänskap har betytt så oerhört mycket för mig att det här är så värt de lite tuffare känslorna som kommer dyka upp. En vänskap jag verkligen värderar högt!

Måndagen börjar skrämma mig mer och mer och jag är SÅ rädd för ett negativt besked på förmiddagen. Vet inte hur jag kommer att hantera det...inte bra alls gissar jag. Men samtidigt vet jag att jag är en jävel på att låtsas på jobbet, så till fem kanske jag kommer kunna hålla skenet uppe...

MEN! Nu ska vi ju inte gå händelserna i förväg, det ska ju gå hur bra som helst på måndag! Det måste det göra!!! =)

På måndag!

Då mina vänner, då blir det FET om det vill sig väl. Slemhinnan såg fin ut, 11mm!

Så, klockan 16 på måndag ska jag hit igen. Vi har ju bara ett stackars litet embryo så det finns så klart en överhängande risk att det inte blir något. Klarar det inte upptining så ringer de från kliniken innan lunch. Kommer att bli en tuff förmiddag på jobbet...

Tack för alla tummar!!!

Idag ska vi ta oss över första tröskeln!

Undersökning på kliniken halv nio idag, alltså om en timme. Sitter på bussen till Lund för bilen står vid kontoret där jag lämnade den igår. Lite omständligt det här men det tål att sägas igen och igen och igen...vad gör man inte?

Det är alltså tumhållardags idag. Bara en kortis idag men jag tror jag behöver dem ;)Uppdaterar som vanligt så fort jag vet mer!

Jag har förresten en dejt till på lördag!!! Min fina vän M som jag skrivit om vid flera tillfällen här på bloggen ska möta upp mig i huvudstaden. Det var över ett år sen vi sågs och då var vi båda ofrivilligt barnlösa. Nu blir det träff med både M och en liten liten flicka, men det ska nog gå alldeles lysande tror jag =)

Har inte varit nervös för det här försöket alls hittills. Har varken haft tid eller lust. Men nu börjar oron krypa fram. En massa 'tänk om' efter varandra...

Amelia...

Jag har ingen aning! Jag har verkligen inte det!

Tjejerna som intervjuade oss, de frilansande journalisterna som sålde artikeln till Amelia, de har ingen aning. Jag har aldrig varit i kontakt med Amelia angående det här heller så det känns lite konstigt att ringa dit och höra mig för. Men det kanske jag borde göra. Hade varit skoj om artikeln kom ut NÅN gång. Känns så knasigt att gå omkring och vänta på det hela tiden. Vill bara få det gjort. Ut med skiten bara!

Så nu vet ni, nu är ni uppdaterade. Jag vet INGENTING =)

Var tar jag vägen?

Jag vet inte riktigt. Tror jag försvinner lite in i huvudet. Jag underhåller mig själv med en massa aktiviteter, tränar flera gånger i veckan, ser på film, rotar i trädgården, går på AW osv. Har försökt dra fokus från det som är jobbigt och det går faktiskt helt ok.

Pillerätandet går bra. Är uppe i tre progynontabletter, morgon och kväll. Och så en halv folacin om dagen. På onsdag blir det kontroll av slemhinnan, hoppas allt är som det ska.

Hur har ni andra mått av Progynon? Jag tror inte jag har mått så dåligt faktiskt. Känsliga läsare varnas för kommande text dock. Vattniga flytningar, är det något som någon annan FET:are har erfarenhet av? Jag har i alla fall märkt av det ordentligt! Sen har jag varit lite dålig i magen också men det känns osäkert att kunna härleda det till östrogenet.

Vikten känns som att den står stilla för tillfället. Trots att jag tränar rätt så mycket och äter ganska bra så har det knappt hänt något på sistone. Tror jag börjar närma mig de där trivselkilona som är så förbenat svåra att göra sig av med. Har ett mål på att nå under 60 kg och det hoppas jag klara av i år i alla fall. Har fått så himla mycket energi av att träna och mår så himla mycket bättre! Behöver verkligen den. Får se hur mycket träning det blir under ruvningen om det nu blir någon...kommer nog kännas lite tungt att behöva välja bort den igen.

Ni som ruvat, hur gör ni med träning?

En helt vanlig torsdag

Så skulle jag kunna skriva, men inga av mina dagar är vanliga. Jag har huvudet fullt med tankar precis hela tiden. Känner mig vilsen och förvirrad. Åttonde försöket. Visserligen 'bara' frysförsök men ändå. Var får jag energin ifrån? Vad gör vi om embryot inte överlever upptining? Vad gör vi om det inte fäster? Kör vi på igen? Vad är planen?

Jag fortsätter att knapra på mina progynon-tabletter. Undersökning i mitten på nästa vecka och insättning förhoppningsvis veckan därpå. Efter att jag varit i Stockholm på introkurs på företaget. På tal om detta förresten...jag kommer att vara ledig mellan 12 och 15 lördagen den 23e oktober innan planet går. Någon av mina fina vänner från huvudstaden som vill träffa mig? =)

Har en todo-lista för bloggen som innehåller en massa svar på frågor, award-inlägg och lite grejer jag lovat att berätta om och visa bilder på. Den här stackars todo-listan har halkat ner i prio men jag ska försöka knuffa upp den lite.

Glöm inte att rösta. Bara två timmar kvar! Fast man kan visst rösta hur många gånger som helst, lite dumt....

Massor med awards!!!

Hade jag varit lite gladare hade jag bloggat upp dessa mycket tidigare. Nu fick de komma lite så här på efterkälken vilket inte gör dem rättvisa. Men bättre sent än aldrig och nu när jag mår bra igen tyckte jag det var så dags =)

Det är inga mindre än dessa sju som gett mig en award och det känns som vanligt riktigt stort!
Sara
Jenny
När ett plus ett blir tre
Längtarsa
Hurskadetgå?
Luiza
Pi

Jag tycker det kvittar hur många gånger man fått en award tidigare, jag blir alltid lika glad och rörd. TACK ska ni ha allihopa!

Och nu till det som krävs av mig. Här kommer reglerna som jag som vanligt kommer att tumma på lite:

• Som Awardvinnare ska du kopiera in Awardbilden i din blogg, för att visa att du har fått den. - Check!
• Tacka och länka tillbaka till den du fick Awarden av. - Check!
• När man får den så ska man skriva 7 intressanta saker om sig själv. -Kommer nedan!
• Ge awarden till 7 andra bloggare. Skriv till dem att de fått award... - Tråkigt, jag vet, men alla mina läsare är nominerade!!! Jag vill inte välja bara sju. 

Kan ju meddela att jag tycker det är skitsvårt att komma på ytterligare 7 intressanta fakta om mig själv. Har skrivit sammlagt 21 punkter tidigare så det finns en risk att de här punkterna kommer att bli lite torftiga...

1. Jag har dansat mycket swing från och till i 10 år. För drygt två veckor sen började jag igen efter att inte ha dansat på tre år ungefär. Varför jag nånsin slutade vet jag inte eftersom det ju är skitkul!
2. Jag lärde mig att äta oliver på mina tjänsteresor till Italien för tre år sen. Innan dess tyckte jag det var avskyvärt. Nu ångrar jag alla kalamataoliver jag nånsin gett bort från min tallrik.
3. Mitt hår är vansinnigt platt. Det är så platt att varje frisör jag varit hos förundrats över hur platt det är. Föna, locka, volymifiera - nä, det händer ingenting, såvida jag inte har tre kilo produkter i det!
4. Träning är skoj. Jag kan verkligen älska det när jag fått in rytmen. Men att springa är en utmaning utan dess like. Jag har aldrig gillat det och är beredd att satsa ganska mycket på att jag aldrig kommer att komma över den där tröskeln alla pratar om. Finns den verkligen?
5. Hade det varit ok hade jag suttit med vantar och filt på mig på jobbet. Är oerhört frusen av mig. Men jag har förstått att det skulle se konstigt ut. Hur det skulle göra någon skillnad mot hur folk uppfattar mig redan, det vet jag inte =)
6. Jag tycker jättemycket om att baka! Men det är inte riktigt lika skoj att äta, speciellt eftersom det sätter sig på kroppen istället för att försvinna lite snällt i magen. Därför bjuder jag alltid på kakor när folk kommer över. Och på jobbet har jag redan hunnit bjuda på fika tre gånger sen jag började.
7. Jag gick ut Svenska kyrkan förra året. Trodde jag i alla fall. Men när jag fick tillbaka min ansökan stod där att jag aldrig hade varit med =) Shit vilken koll jag har.
   

Men OJ!

Jag har blivit nominerad till Malmös bästa blogg på nightlife.se. Se på fasen säger jag bara, vilken kul överraskning så här på måndagskvällen! Jag har på tok för lite roligt i mitt liv så det här förgyller verkligen min vardag =)

Ni är ju många som läser, riktigt varför har jag nog inte förstått än, det är svårt att greppa att just mitt liv är något andra bryr sig så mycket om och intresserar sig för. Men ni är ju kvar, dag efter dag och inlägg efter inlägg så tycker ni att bloggen är så pass bra att den förtjänar en röst kan ni gå in HÄR och göra slag i saken.

Kanske kommer det inte vara så himla tabu att prata om ofrivillig barnlöshet en dag och kanske kommer folk inte tycka att det är så himla konstigt. Men än så länge är det på tok för hemligt och okänt och det här är ju ett perfekt tillfälle att påverka tycker jag! =)

Nu jävlar är jag tillbaka!

Jag fick ett ryck i lördags. Mitt i några av de värsta menssmärtorna jag nånsin haft missade jag ett samtal från okänt nummer. Kanske inte så svårt att räkna att ut det antingen var Cura eller Öresundskliniken som ringde. Jag ringde Cura, men deras telefontid var redan slut så jag ringde Öresund istället och frågade om de ringt. Det hade de inte. Men eftersom jag redan hade dem på tråden passade jag på att fråga hur de ställer sig till att göra en FET nu på direkten. Efter en kort diskussion med läkare Leif var det bestämt.

Jag skickade iväg A för att hämta upp recept och schema och själv åkte jag på AW med några jobbkompisar. Det gick inte helt smärtfritt för huvudentrén var stängd och A skulle precis sticka därifrån när de ringde mig från Öresundskliniken tio minuter efter stängningsdags och frågade var vi höll hus. Det löste sig till slut, de hittade A och jag fick mina grejer.

Så idag är jag på första behandlingsdagen av vårt första FET! Två progynontabletter morgon och kväll framöver och undersökning om 10 dagar. Kände mig duktigt snuvad på en ruvarperiod under IVF7 för två veckor sen så nu tänker jag fanimej få en utan att behöva ta en massa sprutor. Vi har visserligen bara ett litet ägg i frysen så det är inte säkert att det blir någon insättning om två veckor men med hjälp av ett gäng tummar tror jag vi har en rimlig chans! =)

Nu kör vi igen!!! HEJA HEJA!

Jag har besök...

...av samma gamla jävel som kommer varje månad. Jag trodde jag var safe eftersom jag tog två alvedon vid 9-tiden men de räckte inte längre än till 13. Borde fyllt på med två nya redan vid tolv för just nu känns det som om jag ska dö närsomhelst. Och då pratar jag bara om det rent fysiska. Jag sköljs över med nån slags våg av frossa och får gåshud över hela kroppen. Det gör så in i helvetes ont att det är på väg att svartna framför ögonen på mig ungefär en gång i minuten.

Tog en ipren precis (hittade ingen alvedon men jag har slutat att vara så nojjig över det här eftersom iprenens påverkan på kroppen bara håller i sig i ett dygn eller två) och ber till vem som helst att den ska börja verka snart. Så här kan jag inte må på jobbet. Och det låter helt sjukt men jag kan inte göra mycket annat än att koncentrera mig på att det inte ska göra ont. Kan man tänka bort det onda? Jag vågar inte ens resa på mig...men kanske är det bra att röra lite på sig?

Varför måste jag utöver allt jävla annat ha så förbenat ont också?! Jävla hormoner, de har ju för fan sabbat min kropp fullständigt!!!! Den psykiska aspekten på att mensjäveln dykt upp igen kan inte att mäta sig med den fysiska smärtan just nu...

(Det här inlägget tog för övrigt nästan en halvtimme att skriva.)

Uppdatering 10 min senare: svimmade nästan vid skrivbordet nu tror jag...är man på väg att svimma när man blir akut illamående och det börjar snurra i huvudet?

Dags för AW

Två stycken dessutom!!! Behövde verkligen något sånt här i förra veckan när jag mådde som sämst men fick inte till det, folk är inte så spontana längre... Men ikväll blir det av och imorgon också! Ska bli så jäkla gött =)

Jag har fortfarande inte fått svar från någon av klinikerna och det stör mig lite. Ska det vara så svårt att avsätta lite tid för att maila tillbaka? Oerhört frustrerande. Jag känner att det enda som håller mig tillbaka just nu är de här svaren. Jag behöver som vanligt en plan, ett mål för den närmsta framtiden. Sen är jag fit for fight igen. Jag står nästan upprätt nu, bara några centimeter kvar tills jag har rest mig fullständigt.

Jag har gått ner sammanlagt nästan 4,5 kg nu sen jag började jobba för 6 veckor sen och är tillbaka på den vikt jag hade när vi började med IVF. Jag har alltså jobbat bort ALLA mina hormonkilon! HEJA MIG! Mår mycket bättre, känner mig snyggare och framför allt är jag motiverad till att fortsätta träna. Klart, det blir lite upp och ner iom behandlingarna, men jag ska försöka upprätthålla någon sorts rutin. Två gympa/styrkepass i veckan, ett yogapass eller simning i veckan och två raska promenader på en timme i veckan. Så har det sett ut den senaste tiden och det har jag för avsikt att fortsätta med.

Det är många som inspirerat mig, bland annat Lila som kämpat så hårt med sin viktminskning, Lisa som är på gång precis hela tiden, (jag förundras verkligen över dig tjejen, var får du all din energi ifrån?!) en av mina nya arbetskamrater som själv dragit igång en massa träning och kommer med nyttiga tips och peppningar och så klart min kompis T som alltid inspirerar mig till allt möjligt. Bäst av allt är nog sambon som påminner mig om hur snygg jag är och hur mycket han älskar mig. Det är den finaste livsmotivation man kan få!

Det här är SÅ rätt

Känns extra gott i själen och varmt i hjärtat att läsa om det här. Jag ryser bokstavligt talat i hela kroppen.

Robert Edwards, pionjär inom reproduktionsmedicin vars metoder och forskning ledde till att det första provrörsbarnet föddes i slutet på 70-talet får 2010 års nobelpris i medicin. Det här känns så otroligt viktigt, dels för att vi alla vet att livet hade sett fruktansvärt ut om vi inte haft den här möjligheten, den har ju hjälpt så otroligt många av oss, och dels för att jag tycker det här är ett suveränt sätt att belysa för resten av världen hur viktigt det är. Och hur vanligt det är.

Äntligen kanske det går upp för folk att det här faktiskt är en sjukdom. En relativt vanlig sjukdom som försämrar livskvaliteten för så många och som ändå kostar skjortan för att det ses som ett 'lyxproblem'.

Det känns i alla fall, precis som rubriken lyder, SÅ rätt. Läs artiklarna nedan och njut! Själv lyckades jag inte hålla tårarna inne när jag såg tillkännagivandet på TV4 play.

Artikel i DN

Artikel i SvD

Artikel på SVT

Pressrelease från Barnlängtan

Jag kryper tillbaka.

Det går långsamt, det är tungt och riktigt riktigt långtråkigt. Jag skulle ju ruvat nu. Allting skulle varit nervöst och spännande. Istället är jag mitt i ingenstans igen där man inte är förmögen att glädjas åt något alls. Jag är grymt avundsjuk på alla er som ruvar eller är mitt uppe i en sprutperiod. Inte ens er kan jag glädjas med, trots att jag vet vilket helvet ni själva tagit er igenom för att vara där ni är nu. Och ingen annan förtjänar det mer.

Men jag är fortfarande arg och ledsen. Kanske har jag inte tillåtit mig att sörja ordentligt. Jag sket lite i att vara jätteledsen och fortsatte att leva som vanligt. Ett litet sammanbrott hade jag i bilen på vägen hem från kliniken och sen ett på jobbet precis innan jag gick hem för dagen. Låste in mig på toa så nu har jag även invigt det här företagets toaletter med tårar.

Det har varit svårt att återgå till bloggandet, känns så jäkla tråkigt att gång på gång upprepa hur trist livet är och hur dåligt jag mår. Jag menar, ni har ju hört den förr. Kanske är jag rädd att ni tröttnar på mig...

Jag har sett att jag fått många blog awards och jag lovar att ta en titt på det i veckan. Ska försöka ta mig samman och fokusera på framtiden igen. Jag har redan lite tankar kring hur jag vill göra och när jag vill göra det. Ska bara höra av mig till de två klinikerna först och stämma av med dem.

Tack för att ni hör av er och visar att ni finns trots att jag bara gjort det motsatta på sistone.

Jo, jag lever...

...men jag mår inte så bra. Jag låtsas för fulla muggar, speciellt på jobbet för jag kan ju inte sitta här och vara ett vrak. Jag är jättearg och jätteledsen omvartannat. Jag försöker ta tag i PROBLEMET och planera och fundera ut nästa drag, men det känns lite mer lönlöst än tidigare. Känns som vi trillat längre ner i träsket och att det är ännu svårare att ta sig upp.

20% chans fick vi nu. Läget är ändrat, vår historik påverkar. Efter sju ivf-er står vi fortfarande och stampar på samma ställe.

Är det kört? Ska vi ge upp? Kan vi så klart inte förvänta oss att någon annan än vi själva ska kunna svara på. Men jag är så jäkla frustrerad!! Det var ju inte så här det skulle vara! Mitt liv skulle inte se ut så här!! Jävla skit!

Det gick på sämsta tänkbara sätt... :(

Det hade inte hänt ett skit med äggen sen i måndags. Utvecklingen hade alltså helt avstannat...med största sannolikhet hade de inte kunnat leda till en graviditet om man satt tillbaka dem i måndags så den sorgen slapp jag.

Ja, vad ska man säga...känner mig helt tom. Andra bra ord som passar in på mig just nu är kass, värdelös, trött, besviken, i upplösningstillstånd, ledsen....väldigt väldigt ledsen.

Nu ska jag åka hem och ta en dusch och sen åka till jobbet för jag orkar inte med att sitta hemma och gråta hela dagen.

Och som vanligt kan ni sluta hålla tummarna nu. Det finns säkert andra som behöver dem mer.

Och just det ja, ännu en sak att vara glad över är att vi får hela 13000 kr tillbaka av de 26500 vi betalat. Jippi...

Vilse i pannkakan

Ingenting blir rätt idag. Känns som att jag har glömt hjärnan nånstans...

- Jag ställde mig och kokade glasyr imorse. Till kakan jag gjorde igår. Vem ställer sig och bakar på morgonen, innan de åker till jobbet?!!
- Håret blev inge bra, riktigt dålig hårdag. Uppsatt, nersläppt, en tofs, två tofsar, diadem, klämmor...inget blev bra, såg ut som fan oavsett.
- Kläder ja. Såna måste man ha på sig. Bytte om trettisjutton gånger. Slutresultatet blev dåligt. Ser ut som en gammal tant med klädsmak från 20-talet.
- Gick utanför dörren, höll på att låsa, men kom på att jag hade glömt min telefon. In och hämta. Åkte hemifrån och kom efter en stund på att jag glömt min scarf. Körde tillbaka och hämtade den. Gick utanför dörren
och kom på att jag glömt något annat. Nu har jag glömt vad det var.

- På jobbet har jag hunnit stoppa in kakan jag hade med mig i ugnen två gånger trots att jag märkte att den inte fick plats första gången. Nu står den där och luckan går inte att stänga.
- När jag gick på toa glömde jag låsa dörren.
- När jag kom tillbaka från toa hittade jag inte min tekopp...

- Och nä, kliniken har inte ringt än, men det påverkas jag väl inte så mycket av... =)

Nedräkning...18 timmar

Nu känns det som att det är för sent att ringa idag. Fattar ni hur nervöst det känns? I morgon kommer ju så klart att vara allra värst. Jag kommer ju inte kunna bete mig som folk på jobbet. Åker därifrån halv tolv så det blir ju några timmar som kommer att vara vansinnigt jobbiga...

Blir det ET eller DET kommer jag vara nöjdast i världen, samtidigt som jag så klart fortsätter att vara nervös som en liten tok. Och det kommer att fortsätta kännas jätteknasigt på jobbet. Får försöka att inte ojja mig så mycket över att gå i trappor som jag annars brukar göra. Ja, jag vet. Jag överdriver nåt så oerhört.

På tal om absolut ingenting så kan jag meddela att jag blivit 'arbetsskadad' av den här ofrivilliga barnlösheten. När jag var på föreläsning igår hade killen uppe en text på sin ppt där det stod DET med stora bokstäver. I min värld betyder det bara en sak, men i hans värld betydde det något helt annat. Jag hann ändå tänka tanken att hela föreläsningen var på skämt, ett test för att kolla hur jag skulle reagera.

Idag, när jag pratade med en arbetskamrat på msn skrev han 'ivf' vid ett tillfälle. Shit! Vet han? Hur? När? Sen när jag la ihop ett plus ett så förstod jag att det stod för: 'I varje fall'...

Paranoid? =) Ja, jag skulle nog vilja påstå det...

Fortfarande lugnt?

Minuterna över åtta imorse var tuffa. Skakade som en blöt hund hela vägen till jobbet...men det kom inget samtal. Nu är klockan nästan lunchdags och jag börjar känna mig lite lugnare. Om exakt 24 timmar kommer jag förhoppningsvis vara på väg till kliniken för blasto-instättning och det känns så spännande att det inte är sant!!!

Tack för att ni hjälper mig på vägen allihopa med era fina kommentarer, både här och på mobilen. Och framför allt TACK för era tummar!!!

Morgonen då jag stod på helvetets rand

Det kändes som att jag skulle dö när jag plockade upp telefonen på jobbet imorse och såg att jag hade ett missat samtal från ett hemligt nummer. Jag ringde upp kliniken på direkten men deras telefontid börjar inte förrän klockan 9. Svettfläckarna under armarna blev större. Jag skickade ett mail och fick snabbt ett svar tillbaka att läkaren snart skulle ringa upp mig igen. De längsta minuterna jag varit med om...

Till slut ringde hon och inledde med orden 'Nu är det så här...' Tror ni jag blev mindre nervös då?

Två av äggen är befruktade men med tveksam kvalitet. Skit också tänkte jag direkt, de andra två äggen har säkert åkt i sopen redan. Sen berättade läkaren att de andra två äggen är jättefint befruktade, helt perfekta! Vet ni vad det här betyder?! ALLA fyra äggen är befruktade, 100% befruktningsgrad, rekord och allt! =)

Det är inte helt perfekta omständigheter för att man ska vilja långtidsodla men eftersom alla äggen är befruktade och de två sämre fortfarande kan bli bra så tyckte läkaren att vi skulle vänta till på onsdag med ET/DET. Hon var noga med att förklara att det så klart finns en risk att det inte finns något att sätta tillbaka på onsdag men att hon tyckte att vi skulle chansa. Hon var själv väldigt nyfiken på vad som skulle hända med våra ägg de närmsta två dagarna och det tycker jag känns jättepositivt. Att hon är utredande, utforskande och nyfiken istället för att hela tiden göra samma sak för att 'det ska ju funka'. Kanske får vi några svar av långtisdodlingen, kanske kan vi lära oss något? Det tycker jag är det absolut viktigaste för oss i nuläget eftersom vi har så många misslyckade försök bakom oss. Hon tyckte faktiskt det skulle bli riktigt spännande att se vad som händer med äggen nu eftersom hon verkligen inte kunde förstå hur ett par i vår ålder och med våra förutsättningar fortfarande inte är gravida.

Så nu blir det ytterligare två dagars nervös väntan. På onsdag klockan 12 smäller det! Hoppas jag har alla tummar med mig, tror småttingarna i odlingsskålarna på kliniken behöver all hjälp de kan få =)

Blodprov istället för test

Ja, blir det något ET eller DET imorgon så kommer jag inte att kunna ta ett vanligt gravtest på testdagen utan får åka in till kliniken och ta ett blodprov. Känns helskumt när man är så van vid att stiga upp jäääääättetidigt på morgonen och smyga ner på toaletten på TD. Men pga att jag ska ta så många pregnylinjektioner under ruvningen så kommer resultatet inte vara säkert med en vanlig kissesticka. Och jag vill definitivt inte bli lurad...

Ni som har fått lämna blodprov istället för att ta ett test hemma, vad har ni för erfarenheter? Har det varit lättare eller jobbigare? Och när får man resultatet?

Kvällens spruta

Jag har fått ett sprutschema av Cura. Påminner ganska mycket om schemat jag hade på Öresundskliniken fast här använder jag Pregnyl istället för Ovitrelle, blandar alltså sprutorna själv, jag tar bara vagitorierna de dagar jag inte sprutar och så ska jag spruta under en längre tid. Hmmm, inte så likt alls märker jag.

Här är kvällens dos i alla fall. Hoppas nu bara att allt går bra i morgon så allt det här extra sprutandet är lönt.

Inför ET/DET-status

Igår ringde de inte från kliniken. Idag har de heller inte ringt. Det känns ju onekligen lovande men man vet så klart aldrig. Det enda jag kan gå på är rent teknisk fakta från tidigare försök, och har vi haft X antal befruktade ägg på dag 1 efter ÄP så har vi haft lika många befruktade ägg på dag 2 och 3 också. Så det känns rimligast att anta att det finns befruktade ägg och sen är det bara att hoppas att de är tillräckligt fina att sätta tillbaka.

Jag känner mig lugn. Lite skrämmande, för min egen del, att jag är så här pass lugn faktiskt. Skrev om det för några dagar sen också och vet inte riktigt vad det beror på. Det kan vara akupunkturen och det kan vara de nya hormonerna. Men mest tror jag det är för att jag har accepterat att det är så här det ser ut för oss. Inte att vi kanske aldrig kommer att få barn för det är en tanke som jag med all säkerhet kan säga att jag aldrig kommer att acceptera. Men att det är så in i helvete svårt för oss, det har jag nog accepterat.

Och att det kostar pengar, det har jag också accepterat. Vi får välja bort annat i våra liv som vi annars lagt pengar på, schyssta möbler, häftiga resor, ny bil osv. Vi har det rätt så gott ställt ekonomiskt nu när vi båda har jobb igen. Kanske är det så att jag fick mig en AHA-upplevelse när vi båda var arbetslösa. Det kändes otroligt tungt att förutom att sitta fast i barnlöshetens träsk så kanske vi inte skulle ha en chans att komma upp därifrån. Med pengar har vi i alla fall den där chansen, och den håller mig ganska lugn.

Hoppas nu det här lugnet gör min kropp mer mottaglig för ett litet embryo eller två. Och att jag om 10 dagar när jag är i slutet av ruvningen fortfarande är lugn, för det betvivlar jag verkligen =) Ni vet ju de flesta hur det är...

Fantastiskt bra fråga! (Lite tips och sånt)

Jag är inte själv ofrivilligt barnlös (iaf inte vad jag vet än, har inte börjat försöka än). Ändå lever jag nära inpå det, sambons syster genomgår IVF2 nu och jag vill sötta och hjälpa till. Och då kommer en liten fråga till dig (och andra personer som är ofrivilligt barnlösa) att det skulle vara intressant om ett inlägg handlade om HUR vi runt om kan visa stöd, omtanke och vänskap. Jag vet att alla är olika men lite tips skulle underlätta :) Svara om du vill !
Kram,
Nathalie

Vad glad jag blir när det dimper ner frågor som den här på min blogg. Det är precis därför jag skriver och delar med mig. Ok, nu ljuger jag lite, det är inte BARA därför. Jag gör det för min egen skull först och främst, men i andra hand kommer det faktum att jag vill dela med mig av min erfarenhet, mina upp och nergångar, tips och idéer och annat som kan underlätta för andra i liknande i situationer. Eller som i det här fallet, kunna hjälpa till med tips på hur man hjälper någon som befinner sig mitt uppe i IVF-träsket. Ska försöka komma på lite olika saker utan att det blir alltför luddigt...

1. Det första jag kommer att tänka på att att höra av sig lite då och då. Kanske inte direkt fråga hur det är eller hur man mår eftersom svaret på de frågorna blir sällan något annat än 'Dåligt' och 'Dåligt'. När man är mitt uppe i IVF:andet har man inte alltid ork eller att vårda sina vänskaper. Man orkar inte höra av sig eller sms:a tillbaka. Men ett sms med texten 'Tänker på dig' eller 'Finns här för dig' har jag alltid uppskattat och tagit till mig, och ett sånt sms kräver inget svar. Skönt.

2. Det här är kanske inget man får begära men jag vill nämna det ändå. För jag kan tänka mig att det för många låter fånigt att ett ord eller en mening kan ha så stor betydelse. Men för oss som stundtals mår så dåligt över att vi är ofrivilligt barnlösa kan kommentarer som 'Försök att inte tänka på det' eller klassikern 'Slappna av så ska du se att det kommer funka' göra väldigt ont, även om man säger de i all välmening. Jag föredrar mycket hellre att en vän föreslår en fika/bio/middag/myskväll för att aktivt få mig på andra tankar än att råda mig att inte tänka på det. För det är verkligen omöjligt. Det GÅR INTE! Jag kör ett exempel. Om jag säger så här till er:
- Tänk inte på bananer!
Vad tänker ni på då?

Det är inte alltid man är så sugen på att göra något men även när man skulle kunna tänka sig att faktiskt hitta på något har man inte riktigt energin att styra upp det. Det är en börda vännerna får leva med ett tag, att vara de som håller vänskapen vid liv. Det jobbigaste, kan jag tänka mig, är alla gångerna man får kommentaren 'Tack, men nej tack' tillbaka. Första tanken kanske då blir 'Nähä, men skit i det då'. Förhoppningsvis inser ni till slut ändå att det inte är något personligt utan att fokus hos en person som genomgår IVF är att bara tänka på sig själv för tillfället och må så bra som möjligt. Man har inte riktigt råd att tänka på något annat.

Så var lite extra aktiva, hör av er oftare, föreslå saker att hitta på tillsammans, men försök att inte göra det för påträngande. Jag vet, hårfin linje det där. Men om jag säger så här, hör hellre av er och föreslå saker för ofta än för sällan. Det är mycket trevligare att veta att man fortfarande har vänner som vill träffas än att bli helt isolerad för att ens vänner tycker att man minsann ska höra av sig lika ofta som när man mådde bra, något jag tycker är helt absurt. Min vän E har varit på mig massor med att hitta på saker, och det har betytt hur mycket som helst för mig. Att hon aldrig slutat bry sig.

3. Alla vill inte prata om sin situation. Det finns de som berättar bara för att ha det sagt så att folk inte ska fråga och spekulera i det ena med det tredje, men att det sen får vara nog. Sen finns det de som mår jättebra av att prata av sig om det med alla de känner. Jag tycker det är viktigt att fråga sig för om hur de vill ha det. Vill de prata om det? Vill de inte prata om det? Kan ni komma överens om att det är ok att prata om det men när jag säger 'stopp' så släpper vi det och pratar om något helt annat? Det låter kanske fånigt med regler, men det är en ganska jobbig känsla att ha i magen när man berättat om detta för någon, att inte veta var det kommer att sluta. När tar frågorna slut? När är det färdigpratat om ämnet så att man kan slappna av igen och försöka tänka på annat. Man kanske inte känner att man kan säga stopp eftersom man redan sagt A och så uppnår man inte alls det syftet man hade när man först berättade om sitt livs problem. Så försök att komma överens om vad som känns ok att prata om.

4. Det här med att ge råd är ett återkommande moment märker jag. För de där råden kommer vare sig man vill det eller inte. Jag har slutat lyssna på dem för de ger mig inget. Något som jag däremot uppskattat är uppriktiga frågor från vänner och familj som undrar om allt som har med IVf att göra. Att få berätta om det här som är en så pass stor del av mitt liv för någon som är genuint intresserad har faktiskt fått mig att må mycket bättre. IVF är något jag har blivit expert på (inte ett område som jag ville bli expert på men nu är jag det och då vill ja ju använda det). Ibland kan det ta tid och vara tufft att berätta om allt. Jag märker det speciellt när jag ska berätta för någon ny om hur många IVF-försök vi gjort och att jag fick ett missfall i april. Det är först när jag yttrar orden som de påverkar mig ända in i hjärtat. På en sekund blir det mer verkligt än vad jag kan hantera och då blir det svårt att berätta på ett sakligt sätt. Så det är viktigt att ni är beredda på att det blir en del tårar och att det ibland är tufft att prata om det. Även om man faktiskt vill. Och frågorna blir ännu roligare att svara på om personen som frågar har läst på lite i förväg och frågar lite mer specifikt.

5. En liten fortsättning på förra punkten, nämligen att läsa på. Googla på IVF, googla på barnlöshet, googla på missunsamhet och bitterhet. Det är mycket lättare att prata och diskutera med någon som faktiskt har skaffat sig information och en uppfattning än med någon som bara frågar vad det är för något. För hur intressant det än känns för dig som frågar allmänt 'hur funkar ivf?' så har vi fått samma fråga flera gånger och det kan bli lite tjatigt i längden.

6. När det värsta kan hända händer i slutet av en ruvning, att det skiter sig, blir minus på stickan, mens i trosan och haveri i själen och totalt sammanbrott i själen så har det för mig varit guld värt att ha en vän som min kära T som kommit förbi på kvällen med en kasse smått och gott och lämnat den utanför dörren. När jag mått så dåligt att jag inte velat träffa någon alls, inte ens för en kram, så har den handlingen, att lämna en kasse med mat så att jag slipper gå och handla och se folk i ögonen och bara känna mig kass, varit så befriande och så omtänksam. Visst, det är ett materiellt tips, men tanken och känslorna bakom kassen är de som värmer mest och de värmer precis då när man som mest behöver det.

Mina tips är såklart baserade på hur jag själv känner och vad jag uppskattar, det funkar säkerligen inte för alla men förhoppningsvis för många. Alla ni andra ute i min bloggvärld kan väl också bidra med lite tankar så att vi får lite fart på den här frågan som jag tycker är jätteviktig. Känner stor ödmjukhet till alla som tar sig den här tiden att faktiskt undersöka hur de på bästa sätt kan finnas där för en vän/arbetskamrat/familjemedlem som är ofrivilligt barnlös. Ovärderligt!

Hoppas det här är till nån hjälp.

Resultatet

blev inte alls vad jag hade hoppats på. FYRA ynka ägg, vilket gör att vårt sjunde äggplock är det näst sämsta i vår historia. Ni förstår säkert att jag inte hoppar av glädje...

Det känns lite apa faktiskt! Och JA, jag vet. Det behövs bara ett guldägg för att det ska bli en graviditet av det hela. Men hade verkligen hoppats på en långtidsodling, jag såg fram emot det och det ingav en hel del hopp. Att vi provar något nytt, att vi kanske får lite information om hur våra embryon utvecklas mellan dag 3 och dag 5. Kanske händer det något häpnadsväckande som kan ge oss lite svar...

Läkaren sa att om alla fyra äggen blir befruktade och delar på sig precis som det ska så ska vi långtidsodla, men vad är egentligen oddsen för det? Det är ifall Menopuren har gjort att kvaliteten på äggen blivit ofattbart bra.

Vid tidigare försök har ju bara strax över hälften av äggen blivit befruktade. Sen har visserligen ALLA befruktade ägg fortsatt att dela på sig så just den biten av statistiken har vi på vår sida, men det hjälper ju inte om man bara plockar 4 ägg.

Känner mig förvånansvärt lugn och saklig ändå. Har jag slutligen vant mig? Är jag där nu, i den där sinnesstämningen då jag bara rycker på axlarna och säger 'vi får väl försöka igen'? Jag vet inte, men jag är inte van vid den här känslan alls. Känns oerhört udda med tanke på hur orolig och ledsen jag brukar bli. Är det akupunkturen som påverkat mig måhända?

Så, antagligen odling i tre dagar och ET på måndag. Inte ens säkert om vi får två ägg tillbaka. Kanske blir det inga alls...

Men tummar vet jag att jag har. Så många att jag nog inte kan räkna dem! =)
Tack ska ni ha allihopa!!!

(Sövningen gick förresten jättebra, tänkte berätta mer om den i ett annat inlägg dock!)