tisdag 5 oktober 2010

Jag kryper tillbaka.

Det går långsamt, det är tungt och riktigt riktigt långtråkigt. Jag skulle ju ruvat nu. Allting skulle varit nervöst och spännande. Istället är jag mitt i ingenstans igen där man inte är förmögen att glädjas åt något alls. Jag är grymt avundsjuk på alla er som ruvar eller är mitt uppe i en sprutperiod. Inte ens er kan jag glädjas med, trots att jag vet vilket helvet ni själva tagit er igenom för att vara där ni är nu. Och ingen annan förtjänar det mer.

Men jag är fortfarande arg och ledsen. Kanske har jag inte tillåtit mig att sörja ordentligt. Jag sket lite i att vara jätteledsen och fortsatte att leva som vanligt. Ett litet sammanbrott hade jag i bilen på vägen hem från kliniken och sen ett på jobbet precis innan jag gick hem för dagen. Låste in mig på toa så nu har jag även invigt det här företagets toaletter med tårar.

Det har varit svårt att återgå till bloggandet, känns så jäkla tråkigt att gång på gång upprepa hur trist livet är och hur dåligt jag mår. Jag menar, ni har ju hört den förr. Kanske är jag rädd att ni tröttnar på mig...

Jag har sett att jag fått många blog awards och jag lovar att ta en titt på det i veckan. Ska försöka ta mig samman och fokusera på framtiden igen. Jag har redan lite tankar kring hur jag vill göra och när jag vill göra det. Ska bara höra av mig till de två klinikerna först och stämma av med dem.

Tack för att ni hör av er och visar att ni finns trots att jag bara gjort det motsatta på sistone.

16 kommentarer:

  1. Fan, jag lider med dig och önskar att jag kunde knäppa med fingrarna så du blev gravid. Sluta inte blogga, det är ju i såna här jobbiga stunder du kan få stöd från oss som har gått igenom samma sak. Skickar en styrkekram!

    SvaraRadera
  2. Det är ingen som tröttnar, jag önskar bara det fanns något jag kunde göra för dig fast att jag vet att det inte går. Blir arg och ledsen för att livet är så orättvist, jag tänker på dig och hoppas att du mår minsta lilla bättre snart igen.

    Var rädd om dig, kramar

    SvaraRadera
  3. Jag skickar massa styrkekramar till dig, fast jag vet att det inte hjälper så mycket. Det kommer en fas när man vill tillbaka som man har förlurat, inget annat som räknas. Du vill självklart vill ha ruvningen, vill ha en graviditet, det är det ända som skulle göra dig må bättre.
    En gång fick jag uppleva att jag inte ens kunde ruva för att embryona inte delade sig tillräckligt bra. Jag vet hur fruktansvärt det känns.
    Det är så svårt att säga något klokt i det här läget, men låt dig att sörja i första hand, det är viktigt. Det är okej att vara arg, ledsen och himla avundsjuk. Det är jag med på dem som snart föder sina levande barn, precis som jag var beräknad att göra. Man får avundsjukas, det är helt normalt. Men låt inte hoppet lämna dig, en gång MÅSTE det vara din tur.
    Jag tänker på dig! Ta hand om dig!
    Varma kramar!

    SvaraRadera
  4. Skönt att "höra" ifrån dig igen. Har saknat dig här! Vi vet alla hur du känner och mår, så här behöver du inte låssats att allt är bra. Dina känslor är fullt förståliga.
    Kramar i massor!

    SvaraRadera
  5. Vi tröttnar inte, vi hoppas bara att du mår bättre snart och att det snart är er tur!

    SvaraRadera
  6. Har två gånger varit med om att inte ha fått sätta tillbaks något ägg alls. Det är överjävligt. All tid, allt engagemang, alla känslor manlagt ner på behandlingsproceduren bara kastas i ansiktet och sköljer över en, allt känns meningslöst. Man får vara avundsjuk och missunsam, man måste få vara det, måste få vara arg, ledsen, förtvivlad och förvirrad. Tänker på dig.

    SvaraRadera
  7. Jojo, finns här för dig om du vill prata! Jag känner igen det du skriver i ditt senaste inlägg, jag skriver mest om elände i min blogg oxå...Trorfaktiskt inte jag har såmånga läsare pga, på den där sajten däralla redan är gravidasomdet känns, eller har barn.Känner mig utanför dem.Men för vems skull bloggar man??Om inte sin egen! Vill man läsa skönlitterärt får man gå till biblioteket, det här är riktiga livet, så det så, och det är allt annat än lätt många gånger. Som någon skriver,du måste sörja, jag tror inte du gjort det kanske som du bör, innan du kan gå vidare, du har bara kört på. Kraftten sinar då till slut, även om du är en otroligt stark kvinna, så får du ju dig en törn varje gång,varje nederlag.Lider med dig, å tänker på dig,och ta hand om dig nu. Gråt, skrik om det behövs. Du har all rätt tilll alla dina känslor.

    Stor bamsekram linda

    SvaraRadera
  8. Vi blir aldrig less på dig. Bara ledsna med dig.
    Hoppas du mår bättre snart och kan sätta igång med nytt försök så vi kan hoppas och sedan glädjas med dig istället.

    Skickar många styrkekramar!

    SvaraRadera
  9. Vi tröttnar aldrig på dig, jag förstår att blogga inte är det första man vill göra. Skickar en massa kramar till dig!

    SvaraRadera
  10. vi finns här i med- och motgångar! men samtidigt ska ju du varken känna dig tvungen att upprepa saker eller behöva censurera dig själv för att inte upprepa dig. det är inte vitsen med en blogg, och vi finns här oavsett vad du gör!

    kramar

    SvaraRadera
  11. Sänder över kramar. Och det att inte kunna glädjas för andra är en styrka att våga erkänna. Jag följer din blogg och ser fram emot att du ska skriva igen, du är duktig på det.

    SvaraRadera
  12. Många kramar till dig<3

    SvaraRadera
  13. Fina du. Stora kramar från mig, hoppas du på ngt vis kommer att känna dig gladare snart!

    SvaraRadera
  14. Tröttna, vad är det för struntsnack? Vad är bloggen för om inte att skriva av sig de jobbiga känslorna. Stor kram!

    SvaraRadera
  15. Sörj och gråt kvinna lilla! Tillåt dig själv att vara förkrossad och bedrövad. Solen kommer att lysa igenom molnen igen, och livet är fan inte rättvist,men vi är så många tillsammans i detta elände, och jag hoppas att du känner all den styrka som omger dig. Ge inte upp!! Kram!!

    SvaraRadera
  16. Jag tycker du visar en otrolig vilja och ar stark som fa....Detta ar en omansklig smarta att inte veta om det kommer att fungera....nagonsin.....det ar otroligt laskigt...jag kommer ihag det sjalv och du har gatt igenom flera harda och rejala smallar.....DET FAR TA DEN TID DET TAR att komma upp pa fotter...vi finns har under den jobbiga tiden och vi finns har nar den stora gladjen kommer....var sa saker.....aussie

    SvaraRadera