Vinnaren!

När vinnare har dragits i tävlingar jag sett på andra bloggar så är det oftast förberett med en stor skål med namnlappar på alla som är med och tävlar och sen dras vinnaren. Så blir det inte hos mig. Visserligen kan jag vara VÄLDIGT pysslig när det vill sig, men jag har andra sidor. En av dem heter nörden så idag drogs vinnaren av en slumpgenerator. 24 lotter var det som var med i dragningen och random.org drog nummer 15 som alltså blev kvällens vinnare.

Personen med nummer 15, som kunde utläsas ur det fina excelarket jag gjort på alla deltagare, var....trumvirvel....................Längtan!

STORT GRATTIS!!!!
Hör av dig till mig på mailen med namn och adress så skickas ditt pris omedelbums.

Och tack till alla andra som ville vara med att tävla! =) KUL!

Favorit i repris med bloggvän

Jag kunde ju inte annat än passa på att träffa Sara även på lördagskvällen. Tillfällen som dessa får man verkligen ta tillvara på. Tårarna höll sig på avstånd den här gången och fasen vad roligt vi hade det!

Första ölen intogs på Ariman i Lund, ett sunkigt studentbetonat hak, med väldigt speciell (läs alternativ) stil och känsla. Bilden säger visserligen inte så mycket om stället men hallå! vilka snygga tjejer det är på bilden!!! =)

Kvällen fortsatte på Herkules bar, samma ställe vi var på kvällen innan, där jag dessutom råkade glömma min gympa-ryggsäck. Bartendern gjorde sig lustig genom att komma invalsande bakom bardisken med ryggsäcken på ryggen och frågade ut mig vilket märke det är på skorna. Ingen jävla aning sa jag men jag kan säga vad jag har för schampo och balsam. Tur han inte frågade för det visade sig senare att jag inte hade nån koll alls när jag stolt skulle demonstrera för Sara vilka produkter som gömde sig i mittenfacket.

Ovanstående foto är tredje i ordningen på Saras och min fotosession i soffan på Herkules. Jag försökte skrämmas lite och sa till Sara innan vi skiljdes åt att ALLA fotona kommer att bloggas, och vi skrattade fullt och förnöjt båda två. Jag ångrade mig givetvis idag när jag såg hur vansinnigt kasst vi såg ut. Kan alkoholen haft något med det att göra måntro? =) Sjukt god Mojito oavsett!

Tack för en fin helg vännen, den betydde mycket för mig! Och är det någon av mina andra bloggvänner som är på besök i Lund med omnejd nån gång, hör av er så bokar vi in nåt mysigt! =)

Glöm inte att tävla!!!

Jag la ju upp en tävling för ett tag sen där man kan vinna en spännande ny typ av ägglossningstest som håller koll på ÄL via saliven. Personligen tycker jag det verkar riktigt häftigt och skönt att slippa allt meck med urinprov =)

Så in och tävla med er, det räcker med en kommentar på inlägget. Sista dagen är imorgon!

TILL TÄVLINGEN

Minibloggträff med Sara

Sara är i Lund över helgen och det hade ju varit heldumt att inte passa på att träffas. Så efter jobbet och träningen begav jag mig ner på stan för att möta upp min fina vän. Just den här veckan har inte varit en av mina favoriter och jag kände mig extra känslig igår...vilket blev rätt så uppenbart eftersom jag började gråta så fort jag såg Sara. Svårt att förklara men den här känslan av att någon annan faktiskt förstår precis hur det känns och hur jävla dåligt man mår gjorde att allt bara släppte och att jag inte längre behövde hålla uppe min alltingärsåbraså-fasad. På ett sätt var det lite befriande även om det gjorde ont att inse hur ledsen jag är.

Jag lugnade i alla fall ner mig väldigt snart och vi hade en jättemysig kväll och satt och pratade om allt möjligt från behandlingar till andra bloggare till resor till mat till jobb och till öl. Bildbevis finns självklart och kommer här:

På vägen hem kände jag inte längre att jag behövde hålla ihop mig själv tårarna började rinna när jag steg av bussen och när jag satte nyckeln i låset blev det totalsammanbrott. Grät hysteriskt och länge, tills det inte fanns några tårar kvar. Var helt slut och somnade i soffan med huvudvärk och vätskebrist. Idag känns det lite bättre men det har inte lossnat helt det här... blir nog minst ett litet sammanbrott till nån dag.

Missfall...igen...

Det ville sig inte. Tog ett test igår som knappt visade något alls och imorse blev det inget test för det kändes inte så lönt. Blödningarna tilltog i tisdags, den där vanliga menssmärtan som ni säkert känner igen dök upp och allt har hållt i sig till idag. Imorse kom dessutom 'klumpen', den lilla hinnsäcken som pyret skulle utvecklats i om det hade bestämt sig för att stanna hos mig.

Det känns tungt nu. Jag visste ju redan igår att det var kört så jag gick på fest och bestämde mig ganska tidigt att jag skulle se till att bli full, fullare, fullast. Jag mår som jag förtjänar idag och jag tror det dövar missfallssmärtorna. Både de psykiska och de fysiska. Det värker i tjejmagen, som om jag hade ett stort hål där. Psykiskt så har jag inte tagit det till mig än. Just nu är jag bakis på jobbet och fokuserar på att vakna till liv så jag kan gå och ställa mig på företagsmässan som vi är med på och vara trevlig mot en massa studenter.

Det blir verkligen en sjuk kontrast, att stå på en mässa och prata med bananskalsstudenter som inte har några som helst bekymmer i livet (klart att de kan ha, men det är svårt att föreställa sig dem idag...) medan jag själv har ett missfall som pågår i magen och åtta ivf-behandlingar i ryggen. Så sjukt att det på något sätt blir absurt.

Vill återigen tacka er alla som skriver, stöttar, hoppas och kämpar tillsammans med mig. Att ni finns där för och med mig betyder oerhört mycket. Det här hjärtat är till er.

Vet inte var jag ska börja...

...så jag börjar från början.

Igår hade jag storslagna planer. Igår skulle jag överraska er alla. Igår skulle vara en bra dag, kanske en av de bästa. Mina planer började dock att krossas så fort jag vaknade och höll på så under resten av dagen med lite extra skit inkastat också.

Det är nämligen så här att 'skaffa familj' och 'skaffa barn' är ett lyxproblem. Det är såååå vansinnigt lyxigt att det är alldeles för bra att bara misslyckas med ett försök. Ett åttonde ivf-försök. Nej nej, fullt så bra ska man inte ha det...

Igår tänkte jag visa er det här testet som jag tog i lördags:

och det här:

och det här...

Igår tänkte jag även visa er måndagstestet. Det gjorde jag inte. Resultatet var inte alls vad jag hade hoppats på...istället för att vara dubbelt så starkt så var det svagare...fan.

Sen kom mensvärken. Tilltagande blödningar. Fortfarande inget rött blod men ändå. Blödningar + ont brukar vara ett säkert tecken på att något inte står rätt till. Hoppet började försvinna och dagen började kännas riktigt jävlig faktiskt. Men jag satte igång att jobba och bocka av mina att-göra-listor. Det hjälpte.

Sen blev det lunch. Med E och bebis. Jag bokade bord på Brogatan på Lundia, mysigt och lite lyxigt. Nästan för lyxigt uppenbarligen, för när jag kom dit fick jag en hård (men säkert rättvis) utskällning av servitören för att jag inte hade tänkt på att be om ett bord med extra plats eftersom E hade barnvagn med sig. 'Det får du faktiskt se till att tänka på till nästa gång'. Minns inte vad jag svarade...

På eftermiddagen kom det färskt blod. Inte mycket, men tillräckligt för att krossa det där sista ynkliga hoppet jag gick och bar på. Jag gick och tränade efter jobbet. Det hjälpte att ta ut sig lite. Att ta tillbaka kontrollen över kroppen och säga åt den att fortsätta springa trots att den inte ville mer.

Hemma somnade jag i soffan efter en varma koppen och en knäckemacka. Sen renoverade vi, sambon och jag. Satte upp tyg i taket i filmrummet. Var helst slut i armarna efter träningen men kämpade på. Ungefär samtidigt kom den sista skiten, den som fick hela dagen att bli som ett skämt, något absurt som jag inte visste om jag borde skratta eller gråta åt.

Fick inte ett, utan TVÅ mms av svärmor. 'Du har blivit faster'. En lysande avslutning på min alldeles för lyxiga dag. Dagen då svågern med fru blev föräldrar är dagen då jag fick missfall för tredje gången på två år.Om det nu är missfall det här. Vågar vi hoppas på ett utomkved? Det om något borde ju vara raka motsatsen till lyx...

Jag kanske kan starta en liten omröstning här på bloggen. Vad tror ni, är det missfall eller utomkved? Jag kan lotta ut ett pris bland er som gissar rätt...Eller är det för makabert? Har lite svårt att avgöra det just nu...och då mår jag ruskigt mycket bättre idag än vad jag gjorde igår. Igår var en jävla skitdag.

Om mensvärk

För andra dagen i rad har jag vaknat upp runt 5-tiden med vansinnessmärtor i magen. Såna där som man måste ta massor med panodil för. Försöker somna om och hoppas att allt är borta nästa gång jag vaknar. Det blöder inte så mycket än...mest brunt och rosa. Ibland lite röda prickar. Jag tar ju fortfarande progesteron och progynon så kanske är det därför det blivit lite uppfuckat. Får ju göra det till testdagen i alla fall så att jag kan intala mig själv att jag gjort allt jag kunnat.

Idag var jag på Louisiana. Det som ligger i Danmark alltså =) Tittade på konst och kände mig vuxen. Där är verkligen sjukt fint och det första vi alltid gör när vi kommer dit är faktiskt att gå och fika och njuta av den fina utsikten:

Ikväll blir det middag hos mamma. Det har hon lyckats klämma in mellan alla sina resor så man känner sig ändå lite utvald och viktig. =)

Vad gör ni en lördagskväll som denna?

I tisdags

pratade jag med mamma på telefon. Hon är ute och reser mycket med jobbet så vi får ses i luren allt som oftast. Tror det är sen i tisdags min energi har fått sig en rejäl skjuts. Det är jobbigt att berätta för mamma att ett försök gått åt pipan. Att vi misslyckats återigen. Att hon inte blir mormor den här gången heller...

Jag bävar alltid för den stunden jag måste berätta för henne. Att berätta för mamma är minst lika jobbigt, om inte värre, som ångesten inför ett test, sorgen efter ett minus eller känslan jag får i magen när det kommer rosa på pappret.

Har skrivit om det förr, om hur jobbigt det måste vara att vara förälder till någon som har så svårt att få barn som jag har. Hur maktlöst det måste kännas och hur jäkla ont det måste göra att se sitt barn lida på det här sättet...det blir en gemensam kamp, även om den ofta känns väldigt mycket bara min, så har jag en hel armé människor bakom mig, som inte bara hoppas åt mig utan som kämpar med mig. Som hjälper mig att komma på fötter igen. Sambon, mamma, vänner, svärföräldrar och bloggläsare.

I alla fall, att berätta för mamma kräver extremt mycket energi och just i den stunden är det jag som måste stå på mig och säga att allt kommer att bli bra och att vi kämpar vidare. Det är inte alltid det känns så men jag vet att mamma behöver höra det. Och då får sig hoppet, drivet och självkänslan en enorm boost och den lever jag fortfarande på idag faktiskt. (Och ja, mamma läser bloggen. Hej mamma!)

För övrigt är det fortfarande rosa. Ibland brunt. Som jäkla pissevanligt alltså...

(Tack förresten för alla nya awards mina fina bloggvänner. Lovar att kommentera dem SNART! =))

Ni är så fina allihopa!

30 kommentarer på mitt förra inlägg, det har verkligen hjälpt mig att hålla ihop sen i måndags!

Och måndagen var tuff, riktigt tuff. Svårt att sitta på jobbet och låtsas som att allt är ok. Samtidigt hade jag väldigt mycket att göra och det underlättade. Bara att ta på jobbansiktet och bita ihop. Men jäklar vad det gick i vågor. Ena stunden kunde jag vara superfokuserad på en uppgift och andra stunden satt jag med tårar i ögonen.

Det inträffade igår också, när jag satte på lite musik i lurarna. Tog 20 sekunder sen insåg jag att jag inte kunde sitta kvar vid min plats längre. Ögonen blev tårfyllda på bara några sekunder så jag tog min passerbricka och lämnade kontoret med raska steg. Sprang ner i källaren, låste in mig på toaletten och grät ut en stund. Varvade ner, samlade lite kraft och sen var det bara att masa tillbaka sig till kontoret igen.

Idag känns det betydligt lättare. Idag har jag en massa energi som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån. Speciellt inte eftersom jag sov så jäkla illa inatt...kunde först inte somna och sen vaknade jag säkert en fyra-fem gånger och bara låg och vred på mig. Steg sen upp en halvtimme tidigare än vanligt och grovstädade badrummet...ibland förvånar jag mig själv...

Tycker det känns så himla härligt att ni fortfarande hoppas för mig! Efter så många försök jag har bakom mig så har jag inte mycket hopp kvar, speciellt när jag vet att det måste till ett mirakel för att det faktiskt ska vara något efter tidiga rosa blödningar. Jag fortsätter med pillerna så klart, för en promille hopp har jag kanske ändå. Fast det är ni som håller det uppe. Utan er hade jag gett upp för länge sen.

Så KRAM på er alla!!!

Då så mina vänner

Vad säger ni om en favorit i repris från IVF4 med lite rosa på pappret redan på ruvardag 7? Och så slänger vi på en måndag och en massa måsten på jobbet, vi gör det. Någon som har lite skit ni vill bli av med? Min dag har redan börjat så lagom bra så det är bara att skicka vidare. Hit me! I can take it...

Och nä, slemhinnorna är inte ömma av vaggisarna eftersom jag fortsatt att ta dem där bak så det är tyvärr inte en förklaring...

Dagen då man vann en timme

Jag var uppe halv sju i morse. Visserligen halv åtta i mitt huvud, men inte ens vid den tiden brukar jag masa mig upp på en söndag. Vet inte varför det blev så...kanske för att jag sov 11 timmar natten innan?

Det kändes lite som en TD när jag klev upp. Lite halvljust ute, resten av världen sover och jag själv smyger omkring i huset. Nu är det inte i närheten av att vara TD idag, bara ruvardag 6 idag ju, men den där känslan sitter kvar hos mig.

Det molar och har sig och brösten ömmar ibland. Det är allt. Lite som vanligt kan man säga, varken mer eller mindre. Ruvardag 6...för sjunde gången. Många tankar i huvudet. Vad betyder det här? En sjunde ruvning. Är det vår tur? Är det INTE vår tur? Hur ser framtiden ut?...

Min extratimme idag använde jag i alla fall för att komma ifattt alla era bloggar som jag prioriterat bort de senaste veckorna iom jobb och FET och allmänt kaos i huvudet. Nu är jag ikapp igen och hoppas jag kan fortsätta med det.

Vad använder NI dagens extratimme till? =) Hade varit spännande att höra!

TÄVLING!

Nu så, nu fick jag äntligen tummarna loss! =)

I samarbete med Bodystore lottar jag ut ett DonnaTest som är ett ägglossningstest som visar när man har ägglossning via salivprov.

För en lott: Kommentera på inlägget.
För två lotter: Kommentar + länk till tävlingen på din egen blogg med bilden ovan och texten 'Var med och tävla om ett Donnatest från bodystore hos Plusresan'.
För tre lotter: Kommentar + länk + följ min blogg på bloglovin'

Glöm inte att skriva i kommentaren hur många lotter ni gör anspråk på! =)

Tävlingen avlsutas den 14:e november

Ja fy fasen vad dålig jag är på att uppdatera

Jag skäms. Jag gör verkligen det. Men det har blivit så mycket med jobb och tankar och jobb och hemma och tankar och jobb...

Ruvardag 4 idag, nu borde den lilla ha fäst om den nu behagade att göra det. Det vore på tiden i så fall för SOM jag har väntat! Det molar lite grann och spänner i brösten. Känns ju lovande men kan mycket väl vara vaggisarna som spökar. Jag har i alla fall blivit en expert på att känna efter. När jag nånsin kommer att behöva den expertisen igen vet jag inte...ungefär så jag känner med alla kurser jag läste under studierna =)

Och bara för att tvinga mig själv att uppdatera bloggen minst en gång till idag så avslöjar jag att jag kommer att utlysa en liten tävling här på bloggen. Mer info om den i nästa blogginlägg alltså! Och FY PÅ MIG om jag inte bloggar mer ikväll nu då =)

Fortsätt hålla tummarna!!! =)

Ruvardag 2, IVF8

Det går ju inte riktigt att jämföra med tidigare behandlingar. Ingen överstimulering eftersom jag inte tar några ovitrellesprutor och inga konstiga biverkningar från gonal-f och orgalutran heller. Nu är det 'bara' progesteron, progynon och folacin varje dag som gäller.

Känner inget speciellt alls. Är lugnare än vanligt. Tror det beror mycket på bristen på alla hormoner som jag annars är van vid samt att jag är så jäkla van vid att det aldrig lyckas.

Många dagar kvar fortfarande...

Sjunde gången gillt?

Eller vad tror ni? Det börjar kännas lite tjatigt att plocka fram 'gillt'-uttrycket igen men men, jag tycker det är dags för herr Gillt att dra sitt strå till stacken.

Åttonde IVF-behandlingen, sjunde återsättningen och FET nummer 1. Embryot såg superfint ut, fyra celler, inga fragment, exemplariskt helt enkelt! Känns helsjukt att detta lilla pyre 'tillverkades' för ett och ett halvt år sen... =)

Ni har ju varit riktigt grymma på att hålla tummarna den här vändan så jag vill gärna att ni fortsätter med det!!! Kom igen nu pyret, du måste hjälpa till lite för mamma har gjort allt hon kan nu...en stor uppgift, jag vet. Men jag lockar med glass och godis som du ska få i mängder så fort du blir tillräckligt gammal.

Ring mig inte!!!

Det här är en uppmaning till alla som känner mig och läser bloggen samt till Öresundskliniken. Inte för att de läser bloggen men åndå. Tycker de kan vara schyssta och låta bli att ringa i vilket fall.

Klockan är lite över nio och jag kommer inte känna mig lugn förrän vid 14-tiden tror jag. De sa att de ringer senast innan lunch, eller typ sen lunch. Vad betyder det?! Fullkomligt vagt och svårdefinierat.

Sitter på jobbet och kan inte koncentrera mig på något annat....

Ni håller väl tummarna mina fina vänner och cybervänner?!

Stockholm

Det är där jag är nu. Företagskursen är slut och planet hem går halv fem. Så nu har jag tre timmar att fördriva med min fina vän M. Ska bli sjukt mysigt!!! Klart det kommer bli en del blandade känslor, vi stod ju båda på samma sida av barnlöshetsstrecket för två år sen när vi lärde känna varandra och nu är jag ensam kvar. Men vår vänskap har betytt så oerhört mycket för mig att det här är så värt de lite tuffare känslorna som kommer dyka upp. En vänskap jag verkligen värderar högt!

Måndagen börjar skrämma mig mer och mer och jag är SÅ rädd för ett negativt besked på förmiddagen. Vet inte hur jag kommer att hantera det...inte bra alls gissar jag. Men samtidigt vet jag att jag är en jävel på att låtsas på jobbet, så till fem kanske jag kommer kunna hålla skenet uppe...

MEN! Nu ska vi ju inte gå händelserna i förväg, det ska ju gå hur bra som helst på måndag! Det måste det göra!!! =)

På måndag!

Då mina vänner, då blir det FET om det vill sig väl. Slemhinnan såg fin ut, 11mm!

Så, klockan 16 på måndag ska jag hit igen. Vi har ju bara ett stackars litet embryo så det finns så klart en överhängande risk att det inte blir något. Klarar det inte upptining så ringer de från kliniken innan lunch. Kommer att bli en tuff förmiddag på jobbet...

Tack för alla tummar!!!

Idag ska vi ta oss över första tröskeln!

Undersökning på kliniken halv nio idag, alltså om en timme. Sitter på bussen till Lund för bilen står vid kontoret där jag lämnade den igår. Lite omständligt det här men det tål att sägas igen och igen och igen...vad gör man inte?

Det är alltså tumhållardags idag. Bara en kortis idag men jag tror jag behöver dem ;)Uppdaterar som vanligt så fort jag vet mer!

Jag har förresten en dejt till på lördag!!! Min fina vän M som jag skrivit om vid flera tillfällen här på bloggen ska möta upp mig i huvudstaden. Det var över ett år sen vi sågs och då var vi båda ofrivilligt barnlösa. Nu blir det träff med både M och en liten liten flicka, men det ska nog gå alldeles lysande tror jag =)

Har inte varit nervös för det här försöket alls hittills. Har varken haft tid eller lust. Men nu börjar oron krypa fram. En massa 'tänk om' efter varandra...

Amelia...

Jag har ingen aning! Jag har verkligen inte det!

Tjejerna som intervjuade oss, de frilansande journalisterna som sålde artikeln till Amelia, de har ingen aning. Jag har aldrig varit i kontakt med Amelia angående det här heller så det känns lite konstigt att ringa dit och höra mig för. Men det kanske jag borde göra. Hade varit skoj om artikeln kom ut NÅN gång. Känns så knasigt att gå omkring och vänta på det hela tiden. Vill bara få det gjort. Ut med skiten bara!

Så nu vet ni, nu är ni uppdaterade. Jag vet INGENTING =)

Var tar jag vägen?

Jag vet inte riktigt. Tror jag försvinner lite in i huvudet. Jag underhåller mig själv med en massa aktiviteter, tränar flera gånger i veckan, ser på film, rotar i trädgården, går på AW osv. Har försökt dra fokus från det som är jobbigt och det går faktiskt helt ok.

Pillerätandet går bra. Är uppe i tre progynontabletter, morgon och kväll. Och så en halv folacin om dagen. På onsdag blir det kontroll av slemhinnan, hoppas allt är som det ska.

Hur har ni andra mått av Progynon? Jag tror inte jag har mått så dåligt faktiskt. Känsliga läsare varnas för kommande text dock. Vattniga flytningar, är det något som någon annan FET:are har erfarenhet av? Jag har i alla fall märkt av det ordentligt! Sen har jag varit lite dålig i magen också men det känns osäkert att kunna härleda det till östrogenet.

Vikten känns som att den står stilla för tillfället. Trots att jag tränar rätt så mycket och äter ganska bra så har det knappt hänt något på sistone. Tror jag börjar närma mig de där trivselkilona som är så förbenat svåra att göra sig av med. Har ett mål på att nå under 60 kg och det hoppas jag klara av i år i alla fall. Har fått så himla mycket energi av att träna och mår så himla mycket bättre! Behöver verkligen den. Får se hur mycket träning det blir under ruvningen om det nu blir någon...kommer nog kännas lite tungt att behöva välja bort den igen.

Ni som ruvat, hur gör ni med träning?

En helt vanlig torsdag

Så skulle jag kunna skriva, men inga av mina dagar är vanliga. Jag har huvudet fullt med tankar precis hela tiden. Känner mig vilsen och förvirrad. Åttonde försöket. Visserligen 'bara' frysförsök men ändå. Var får jag energin ifrån? Vad gör vi om embryot inte överlever upptining? Vad gör vi om det inte fäster? Kör vi på igen? Vad är planen?

Jag fortsätter att knapra på mina progynon-tabletter. Undersökning i mitten på nästa vecka och insättning förhoppningsvis veckan därpå. Efter att jag varit i Stockholm på introkurs på företaget. På tal om detta förresten...jag kommer att vara ledig mellan 12 och 15 lördagen den 23e oktober innan planet går. Någon av mina fina vänner från huvudstaden som vill träffa mig? =)

Har en todo-lista för bloggen som innehåller en massa svar på frågor, award-inlägg och lite grejer jag lovat att berätta om och visa bilder på. Den här stackars todo-listan har halkat ner i prio men jag ska försöka knuffa upp den lite.

Glöm inte att rösta. Bara två timmar kvar! Fast man kan visst rösta hur många gånger som helst, lite dumt....

Massor med awards!!!

Hade jag varit lite gladare hade jag bloggat upp dessa mycket tidigare. Nu fick de komma lite så här på efterkälken vilket inte gör dem rättvisa. Men bättre sent än aldrig och nu när jag mår bra igen tyckte jag det var så dags =)

Det är inga mindre än dessa sju som gett mig en award och det känns som vanligt riktigt stort!
Sara
Jenny
När ett plus ett blir tre
Längtarsa
Hurskadetgå?
Luiza
Pi

Jag tycker det kvittar hur många gånger man fått en award tidigare, jag blir alltid lika glad och rörd. TACK ska ni ha allihopa!

Och nu till det som krävs av mig. Här kommer reglerna som jag som vanligt kommer att tumma på lite:

• Som Awardvinnare ska du kopiera in Awardbilden i din blogg, för att visa att du har fått den. - Check!
• Tacka och länka tillbaka till den du fick Awarden av. - Check!
• När man får den så ska man skriva 7 intressanta saker om sig själv. -Kommer nedan!
• Ge awarden till 7 andra bloggare. Skriv till dem att de fått award... - Tråkigt, jag vet, men alla mina läsare är nominerade!!! Jag vill inte välja bara sju. 

Kan ju meddela att jag tycker det är skitsvårt att komma på ytterligare 7 intressanta fakta om mig själv. Har skrivit sammlagt 21 punkter tidigare så det finns en risk att de här punkterna kommer att bli lite torftiga...

1. Jag har dansat mycket swing från och till i 10 år. För drygt två veckor sen började jag igen efter att inte ha dansat på tre år ungefär. Varför jag nånsin slutade vet jag inte eftersom det ju är skitkul!
2. Jag lärde mig att äta oliver på mina tjänsteresor till Italien för tre år sen. Innan dess tyckte jag det var avskyvärt. Nu ångrar jag alla kalamataoliver jag nånsin gett bort från min tallrik.
3. Mitt hår är vansinnigt platt. Det är så platt att varje frisör jag varit hos förundrats över hur platt det är. Föna, locka, volymifiera - nä, det händer ingenting, såvida jag inte har tre kilo produkter i det!
4. Träning är skoj. Jag kan verkligen älska det när jag fått in rytmen. Men att springa är en utmaning utan dess like. Jag har aldrig gillat det och är beredd att satsa ganska mycket på att jag aldrig kommer att komma över den där tröskeln alla pratar om. Finns den verkligen?
5. Hade det varit ok hade jag suttit med vantar och filt på mig på jobbet. Är oerhört frusen av mig. Men jag har förstått att det skulle se konstigt ut. Hur det skulle göra någon skillnad mot hur folk uppfattar mig redan, det vet jag inte =)
6. Jag tycker jättemycket om att baka! Men det är inte riktigt lika skoj att äta, speciellt eftersom det sätter sig på kroppen istället för att försvinna lite snällt i magen. Därför bjuder jag alltid på kakor när folk kommer över. Och på jobbet har jag redan hunnit bjuda på fika tre gånger sen jag började.
7. Jag gick ut Svenska kyrkan förra året. Trodde jag i alla fall. Men när jag fick tillbaka min ansökan stod där att jag aldrig hade varit med =) Shit vilken koll jag har.
   

Men OJ!

Jag har blivit nominerad till Malmös bästa blogg på nightlife.se. Se på fasen säger jag bara, vilken kul överraskning så här på måndagskvällen! Jag har på tok för lite roligt i mitt liv så det här förgyller verkligen min vardag =)

Ni är ju många som läser, riktigt varför har jag nog inte förstått än, det är svårt att greppa att just mitt liv är något andra bryr sig så mycket om och intresserar sig för. Men ni är ju kvar, dag efter dag och inlägg efter inlägg så tycker ni att bloggen är så pass bra att den förtjänar en röst kan ni gå in HÄR och göra slag i saken.

Kanske kommer det inte vara så himla tabu att prata om ofrivillig barnlöshet en dag och kanske kommer folk inte tycka att det är så himla konstigt. Men än så länge är det på tok för hemligt och okänt och det här är ju ett perfekt tillfälle att påverka tycker jag! =)

Nu jävlar är jag tillbaka!

Jag fick ett ryck i lördags. Mitt i några av de värsta menssmärtorna jag nånsin haft missade jag ett samtal från okänt nummer. Kanske inte så svårt att räkna att ut det antingen var Cura eller Öresundskliniken som ringde. Jag ringde Cura, men deras telefontid var redan slut så jag ringde Öresund istället och frågade om de ringt. Det hade de inte. Men eftersom jag redan hade dem på tråden passade jag på att fråga hur de ställer sig till att göra en FET nu på direkten. Efter en kort diskussion med läkare Leif var det bestämt.

Jag skickade iväg A för att hämta upp recept och schema och själv åkte jag på AW med några jobbkompisar. Det gick inte helt smärtfritt för huvudentrén var stängd och A skulle precis sticka därifrån när de ringde mig från Öresundskliniken tio minuter efter stängningsdags och frågade var vi höll hus. Det löste sig till slut, de hittade A och jag fick mina grejer.

Så idag är jag på första behandlingsdagen av vårt första FET! Två progynontabletter morgon och kväll framöver och undersökning om 10 dagar. Kände mig duktigt snuvad på en ruvarperiod under IVF7 för två veckor sen så nu tänker jag fanimej få en utan att behöva ta en massa sprutor. Vi har visserligen bara ett litet ägg i frysen så det är inte säkert att det blir någon insättning om två veckor men med hjälp av ett gäng tummar tror jag vi har en rimlig chans! =)

Nu kör vi igen!!! HEJA HEJA!

Jag har besök...

...av samma gamla jävel som kommer varje månad. Jag trodde jag var safe eftersom jag tog två alvedon vid 9-tiden men de räckte inte längre än till 13. Borde fyllt på med två nya redan vid tolv för just nu känns det som om jag ska dö närsomhelst. Och då pratar jag bara om det rent fysiska. Jag sköljs över med nån slags våg av frossa och får gåshud över hela kroppen. Det gör så in i helvetes ont att det är på väg att svartna framför ögonen på mig ungefär en gång i minuten.

Tog en ipren precis (hittade ingen alvedon men jag har slutat att vara så nojjig över det här eftersom iprenens påverkan på kroppen bara håller i sig i ett dygn eller två) och ber till vem som helst att den ska börja verka snart. Så här kan jag inte må på jobbet. Och det låter helt sjukt men jag kan inte göra mycket annat än att koncentrera mig på att det inte ska göra ont. Kan man tänka bort det onda? Jag vågar inte ens resa på mig...men kanske är det bra att röra lite på sig?

Varför måste jag utöver allt jävla annat ha så förbenat ont också?! Jävla hormoner, de har ju för fan sabbat min kropp fullständigt!!!! Den psykiska aspekten på att mensjäveln dykt upp igen kan inte att mäta sig med den fysiska smärtan just nu...

(Det här inlägget tog för övrigt nästan en halvtimme att skriva.)

Uppdatering 10 min senare: svimmade nästan vid skrivbordet nu tror jag...är man på väg att svimma när man blir akut illamående och det börjar snurra i huvudet?

Dags för AW

Två stycken dessutom!!! Behövde verkligen något sånt här i förra veckan när jag mådde som sämst men fick inte till det, folk är inte så spontana längre... Men ikväll blir det av och imorgon också! Ska bli så jäkla gött =)

Jag har fortfarande inte fått svar från någon av klinikerna och det stör mig lite. Ska det vara så svårt att avsätta lite tid för att maila tillbaka? Oerhört frustrerande. Jag känner att det enda som håller mig tillbaka just nu är de här svaren. Jag behöver som vanligt en plan, ett mål för den närmsta framtiden. Sen är jag fit for fight igen. Jag står nästan upprätt nu, bara några centimeter kvar tills jag har rest mig fullständigt.

Jag har gått ner sammanlagt nästan 4,5 kg nu sen jag började jobba för 6 veckor sen och är tillbaka på den vikt jag hade när vi började med IVF. Jag har alltså jobbat bort ALLA mina hormonkilon! HEJA MIG! Mår mycket bättre, känner mig snyggare och framför allt är jag motiverad till att fortsätta träna. Klart, det blir lite upp och ner iom behandlingarna, men jag ska försöka upprätthålla någon sorts rutin. Två gympa/styrkepass i veckan, ett yogapass eller simning i veckan och två raska promenader på en timme i veckan. Så har det sett ut den senaste tiden och det har jag för avsikt att fortsätta med.

Det är många som inspirerat mig, bland annat Lila som kämpat så hårt med sin viktminskning, Lisa som är på gång precis hela tiden, (jag förundras verkligen över dig tjejen, var får du all din energi ifrån?!) en av mina nya arbetskamrater som själv dragit igång en massa träning och kommer med nyttiga tips och peppningar och så klart min kompis T som alltid inspirerar mig till allt möjligt. Bäst av allt är nog sambon som påminner mig om hur snygg jag är och hur mycket han älskar mig. Det är den finaste livsmotivation man kan få!

Det här är SÅ rätt

Känns extra gott i själen och varmt i hjärtat att läsa om det här. Jag ryser bokstavligt talat i hela kroppen.

Robert Edwards, pionjär inom reproduktionsmedicin vars metoder och forskning ledde till att det första provrörsbarnet föddes i slutet på 70-talet får 2010 års nobelpris i medicin. Det här känns så otroligt viktigt, dels för att vi alla vet att livet hade sett fruktansvärt ut om vi inte haft den här möjligheten, den har ju hjälpt så otroligt många av oss, och dels för att jag tycker det här är ett suveränt sätt att belysa för resten av världen hur viktigt det är. Och hur vanligt det är.

Äntligen kanske det går upp för folk att det här faktiskt är en sjukdom. En relativt vanlig sjukdom som försämrar livskvaliteten för så många och som ändå kostar skjortan för att det ses som ett 'lyxproblem'.

Det känns i alla fall, precis som rubriken lyder, SÅ rätt. Läs artiklarna nedan och njut! Själv lyckades jag inte hålla tårarna inne när jag såg tillkännagivandet på TV4 play.

Artikel i DN

Artikel i SvD

Artikel på SVT

Pressrelease från Barnlängtan

Jag kryper tillbaka.

Det går långsamt, det är tungt och riktigt riktigt långtråkigt. Jag skulle ju ruvat nu. Allting skulle varit nervöst och spännande. Istället är jag mitt i ingenstans igen där man inte är förmögen att glädjas åt något alls. Jag är grymt avundsjuk på alla er som ruvar eller är mitt uppe i en sprutperiod. Inte ens er kan jag glädjas med, trots att jag vet vilket helvet ni själva tagit er igenom för att vara där ni är nu. Och ingen annan förtjänar det mer.

Men jag är fortfarande arg och ledsen. Kanske har jag inte tillåtit mig att sörja ordentligt. Jag sket lite i att vara jätteledsen och fortsatte att leva som vanligt. Ett litet sammanbrott hade jag i bilen på vägen hem från kliniken och sen ett på jobbet precis innan jag gick hem för dagen. Låste in mig på toa så nu har jag även invigt det här företagets toaletter med tårar.

Det har varit svårt att återgå till bloggandet, känns så jäkla tråkigt att gång på gång upprepa hur trist livet är och hur dåligt jag mår. Jag menar, ni har ju hört den förr. Kanske är jag rädd att ni tröttnar på mig...

Jag har sett att jag fått många blog awards och jag lovar att ta en titt på det i veckan. Ska försöka ta mig samman och fokusera på framtiden igen. Jag har redan lite tankar kring hur jag vill göra och när jag vill göra det. Ska bara höra av mig till de två klinikerna först och stämma av med dem.

Tack för att ni hör av er och visar att ni finns trots att jag bara gjort det motsatta på sistone.

Jo, jag lever...

...men jag mår inte så bra. Jag låtsas för fulla muggar, speciellt på jobbet för jag kan ju inte sitta här och vara ett vrak. Jag är jättearg och jätteledsen omvartannat. Jag försöker ta tag i PROBLEMET och planera och fundera ut nästa drag, men det känns lite mer lönlöst än tidigare. Känns som vi trillat längre ner i träsket och att det är ännu svårare att ta sig upp.

20% chans fick vi nu. Läget är ändrat, vår historik påverkar. Efter sju ivf-er står vi fortfarande och stampar på samma ställe.

Är det kört? Ska vi ge upp? Kan vi så klart inte förvänta oss att någon annan än vi själva ska kunna svara på. Men jag är så jäkla frustrerad!! Det var ju inte så här det skulle vara! Mitt liv skulle inte se ut så här!! Jävla skit!