pratade jag med mamma på telefon. Hon är ute och reser mycket med jobbet så vi får ses i luren allt som oftast. Tror det är sen i tisdags min energi har fått sig en rejäl skjuts. Det är jobbigt att berätta för mamma att ett försök gått åt pipan. Att vi misslyckats återigen. Att hon inte blir mormor den här gången heller...
Jag bävar alltid för den stunden jag måste berätta för henne. Att berätta för mamma är minst lika jobbigt, om inte värre, som ångesten inför ett test, sorgen efter ett minus eller känslan jag får i magen när det kommer rosa på pappret.
Har skrivit om det förr, om hur jobbigt det måste vara att vara förälder till någon som har så svårt att få barn som jag har. Hur maktlöst det måste kännas och hur jäkla ont det måste göra att se sitt barn lida på det här sättet...det blir en gemensam kamp, även om den ofta känns väldigt mycket bara min, så har jag en hel armé människor bakom mig, som inte bara hoppas åt mig utan som kämpar med mig. Som hjälper mig att komma på fötter igen. Sambon, mamma, vänner, svärföräldrar och bloggläsare.
I alla fall, att berätta för mamma kräver extremt mycket energi och just i den stunden är det jag som måste stå på mig och säga att allt kommer att bli bra och att vi kämpar vidare. Det är inte alltid det känns så men jag vet att mamma behöver höra det. Och då får sig hoppet, drivet och självkänslan en enorm boost och den lever jag fortfarande på idag faktiskt. (Och ja, mamma läser bloggen. Hej mamma!)
För övrigt är det fortfarande rosa. Ibland brunt. Som jäkla pissevanligt alltså...
(Tack förresten för alla nya awards mina fina bloggvänner. Lovar att kommentera dem SNART! =))
torsdag 4 november 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
förstår att det måste vara jobbigt att berätta för din mamma.
SvaraRaderaMin mamma tog det jättehårt att vi inte kunde få barn. Nu är det bättre, men det var såklart en stor sorgeprocess för henne oxå. Hon bearbetade saker långt efter, som vi då redan hade bearbetat, men det var ju bara att förstå att det var en stor sorg för henne också.
Kan förstå att det är jobbigt...ni har ju fått göra det alldeles för många gånger också. Jag tycker att det är så orättvist, det MÅSTE vara er tur nu! Hoppas verkligen och håller alla tummar och tår att det kommer att gå bra denna gång.
SvaraRaderajag håller då i alla fall fortfarande tummarna för dig!
SvaraRaderaJag håller tummarna för dig! Jag hoppas att blödningen är ett tecken på något positivt. Men en positiv sak vill jag att du ska veta: Linda (förr på bloggen "Innan du fanns", nu på bloggen "Nu när du finns") länkar till din blogg med hopp om att ni ska lyckas och få hamna på den sida hon är, med ett barn i er famn. Jag hoppas det ger dig lite glädje i vardagen! Ett stort lycka till! Och som sagt: jag håller tummarna!
SvaraRaderaFöljt din blogg sedan du plusade och så tragiskt fick missfall!
SvaraRaderaHar hållit tummarna så dom blivit blåa och öppnar varje dag din blogg med en förväntan på posetiva besked!
Då du gjorde dit FET den 25/10 var jag säker på att ni skulle lyckas att plusa och bära barnet hela vägen i "mål"
Den 25/10 var nämligen min 30 års dag och din testdag är min mammas 50 års dag...
Så jag hoppas för eran skull fortfarande, hoppas på ett plus på stickan den 11/11!
Åhh, vad jag känner igen mig. Det är tungt att berätta om sina misslyckanden för mamma, man vet hur ledsna de blir och att de är precis lika maktlösa som vi i denna "cirkus". Kram till dig!
SvaraRaderaVad fint du skriver. Lycka till på er resa. Det kommer hända. Ni verkar förtjäna det så mycket.
SvaraRaderaSkickar en massa styrkekramar!
SvaraRadera