Injektionerna - nä, de tar aldrig slut

Igår började en ny sprutperiod. Morgon och kväll, 2 ml progesteron-jordnötsolja i vardera skinka. Så här mycket skräp genereras alltså varje gång.

Jag var lite nervös igår kväll när jag skulle få första injektionen för A hade ju inte tränat på nästan 2 månader. Jag når ju inte att sticka mig själv i rumpan så A får vara ansvarig för den biten. Men det gick jättebra! Kändes inte alls. Det jag däremot inte ser fram emot är "träningsvärksontet" som kommer efteråt. Sprutan från igår kväll ömmar rejält redan och en knuta är på gång. Men hur var det egentligen jag skrev under förra ivf:en. Att det tog ca 4 dagar, sen är smärtan i rumpan konstant. För varje ny spruta jag får så har smärtan från den jag fick för 4 dagar sen lagt sig.

En härlig tid jag har framför mig =) Men jag ska vara sååååå positiv. Den här gången ska jag tro att vi kommer lyckas. VARJE dag! Kom igen nu!

Pyret har fått byta hem

Från provskålen på kliniken till mammas livmoder. Jag ska göra allt för att där ska bli så mysigt som möjligt!

Bara ett av de tre äggen hade befruktats och delats men det räcker ju med ett fint ägg! De utförde AHA på embryot den här gången. Assisted Hatching, som innebär att man skalar bort en del av äggets skal så att det blir tunnare och på så sätt fäster lättare i slemhinnan. Dessutom ska jag ta en halv ovitrelle ikväll och en halv ovitrelle på tisdag för att hjälpa kroppens egna progesteronproduktion.

Det blir progesteroninjektioner den här rundan också. Fast det "diskuterades fram" ikväll när Leif sa att jag skulle ta vagitorierna morgon, middag och kväll och jag frågade om jag inte skulle ta injektionerna. "Jasså, du tog injektioner förra gången? Ja men då tycker jag du ska ta dem den här gången också!" Lite knasigt att de inte hade koll på det faktiskt.

Nu steker jag plättar som A och jag ska äta i soffan medan vi tittar på nån film. Nåt gott får man ju fira med! :)

Om hoppet som kom tillbaka :)

Mindre än en timme kvar

Och det är mitt i natten. Typ. Nu kan de inte ringa från kliniken längre. Det är jag säker på. En dag down, en dag to go.

ET är planerat till klockan 18 så nu gäller det bara att lyckas överleva morgondagen. Fy fan vad nervös jag är....fan fan fan fan fan.....får boka in tusen aktiviteter imorgon. Städa, packa, tvätta, shoppa, läsa en bok, planera julklappar, se en film, läsa tidningen, jobba lite, blogga, maila. Sova lite längre kanske? Fast fy fan...tänk om kliniken ringer och väcker mig och jag inte riktigt vaknat och senare under dagen kommer glömma att de har ringt. Nä, så länge kan jag inte sova.

Sambon är ute och härjar så jag somnar nog på soffan ikväll. Men jag kanske skulle ta och packa lite ändå? Mitt i natten. Det blir man nog trött av och sover gott efter. Flyttlasset går ju om en månad och under ruvartiden, om det blir någon, så tänker jag inte packa ner en strumpa ens.

Saker att prata om när man är drogad

Jag pratade visst en massa strunt när jag var däckad under ÄP igår. Fast jag väntade turligt nog med det tills A och jag var tillbaka på vårt rum. Läkaren hade nog tyckt jag var lite konstig annars...

Det första jag sa var "Choklad och Coca Cola". Bara sådär. A svarade mig och sa att det kan jag få sen när vi kommer hem. Då sa jag istället "Ölparad" och A fick sig ett gott skratt. Jag minns alltså inget av detta och det tog mig en god stund innan jag gick med på att det var sant och att A inte bara drev med mig.

Sen, innan jag somnade gott och sov i en timme, sa jag att "det är tur att jag har den här värmedynan på magen annars hade jag hoppat ut genom fönstret."

Nervositeten och ontet i magen

Magontet kom tillbaka så snart den förra panodildosen slutat verka så det blev verkligen heldagspanodilkur igår. Jag var inte så duktig på att överlappa heller så kroppen fick sig en liten berochdalbaneresa.

Trots att jag ätit massor under dagen så gick det inte att gå på toa heller. Det var ju så ömt i hela magpartiet så det gick verkligen inte att spänna sig i en sekund. Skitjobbigt eftersom jag verkligen verkligen behövde. Så magen mådde verkligen dåligt på många sätt igår. När jag till slut tog mod till mig och bestämde mig för att jag måste bajsa så slutade det med rejäl värk i magen. Kändes som att något hade gått sönder. Men det var visst inget som inte några panodil kunde råda bot på.

Nervositeten vet jag dock inte hur jag ska bota. Den försvinner inte av panodilen i alla fall...sov riktigt dåligt inatt också. Fast jag tror att mitt mitt-på-dagen-sovande igår kan ha påverkat. Lite. Tänk om det inte blir något ET? Tänk om äggen varken befruktats eller delats? Jag HATAR att tänka om. Men ändå så gör jag det...korkade, korkade människa...

De ska ju ringa ifall det inte blir någon ET imorgon. Vilken tid ringer de oftast? Borde inte befruktningen ha skett redan? Borde de inte ha delat på sig minst en gång typ nu? Har försökt googla på det men hittar inga vettiga svar på när det där samtalet brukar komma.

Ska få ett sms imorgon, några timmar innan klockan 18 när det tänkta ET ska göras, om att allt är ok. Kommer vara pissenervös...fast det är jag nästan redan. Helgen kommer att bli sååååååå lång.

Om hoppet som försvann... :(

Knappt att jag orkar skriva men lika bra och få det gjort,, så kan jag gå och dö sen...

Hoppet var på topp när vi åkte in till kliniken, A och jag skojade om en massa saker. Jag började skriva på en lapp till Åsa som jag tänkte lämna i en bok och till slut var det dags för ÄP. Något av det värsta jag varit med om hittills...Det gjorde fruktansvärt ont trots lugnande tablett, droger i venfloner och lokalbedövning. Tårarna bara rann och rann och jag låg och vred mig av smärtan. De fick till slut droga mig så mycket att jag däckade. Sen minns jag ingenting. Minns inte att jag gick ut från operationssalen, minns inte att jag la mig i sängen och minns inte alls allt trams jag sluddrade till sambon  medan jag var nerdrogad. (Det var en massa himla roliga saker som jag kan berätta sen när jag tycker de är roliga igen...)

Och det värsta av allt...De fick bara ut tre ägg! Tre ynka ägg...det där hoppet jag hade igår är som bortblåst. Har ingen aning om hur jag ska överleva dagen. Känner mig orkeslös, hopplös, misslyckad och trött, men samtidigt känns det som att jag stundtals inte känner något alls...

kram...eller nåt...

När man har venflon i armen

ser det ut såhär:

Klockan 9.00 imorgon

ska vi infinna oss på kliniken. Funderar på att lämna en lapp i nån bok i väntrummet till min nyfunna bloggvän Åsa! Så att jag kan lägga tankar och energi på att inte stressa upp mig. Tror det är en bra taktik att ha lite annat att göra, annat att tänka på.

Hade ikväll över en massa vänner på middag och nu är det plötsligt sen kväll och snart dags att sova. Så skönt att inte behöva sitta och ojja sig hela kvällen. Det hanns inte med :)

Magen ser ut som i 12e graviditetsveckan minst! En märkbar bula som spänner och har sig. Ibland så värker det lite extra när jag reser på mig. Bra tecken! Skitbra! Är riktigt förväntansfull inför morgondagen och det ska bli spännande att höra hur många det blev den här gången. Vet ju att det inte är bra med FÖR många men man vill ju ha fler än gången innan. Vid IVF1 punkterades 13 äggblåsor och 7 ägg plockades ut. Vid IVF2 var det visserligen bara 12 äggblåsor men däremot 10 ägg. Så nu håller vi tummarna för MINST 10 fina små ägg!

Om dryga timmen är det fasta som gäller. Ingen mat, ingen dryck, inte ens ett tuggummi får jag stoppa i munnen. Och varje gång jag passerat 24-snåret innan så har jag blivit så fruktansvärt törstig.

Uppdaterar med ny status så fort vi är hemma igen och jag mäktar med att sätta mig vid datorn. Måhända blir det lite vila först :) Efter massa droger är det lätt hänt att man blir lite trött.

Håll nu tummarna extra hårt imorgon allihopa!!!

Dagen D närmar sig...

Imorgon är det alltså dags. Den stora äggplockardagen. Fram tills nu, i en vecka ungefär, har jag tillåtit mig själv att hoppas. Jag har visualiserat det där plusset framför mig, blivit upprymd av glädjen som jag vet att jag kommer att känna ifall vi äntligen lyckas. Drömt mig bort till en verklighet där jag är gravid, och A och jag är ute på stan och fikar och hadlar bebisprylar utan att få nog. Jag har levt i en bra "tänk-om"-bubbla för en gångs skull.

Idag känns det annorlunda. Idag är jag jättenervös. Imorgon är första riktiga steget mot det närmsta en graviditet som vi nånsin kommit, missfallet borträknat. Idag vågar jag inte riktigt glädjas åt något som "kanske" kommer finnas i vår framtid inom kort. Jag vågar inte riktigt satsa på "kanske". Inte ens när jag spelar poker vågar jag ta en rövare, hur skulle jag kunna göra det när det gäller något så stort?

Men just för att jag inte vet, för att ingen riktigt vet, om humöret och inställningen kan ha någon som helst påverkan på det lilla embryot som kommer att sättas tillbaka i mig om några dagar så ska jag kämpa med posivitismen. Jag tänker ge mig själv ett frikort. Ett våga-hoppas-kort som jag ska ha med mig överallt och påminna mig själv med, varje gång jag slutar tro. Ett kort som ger mig möjligheten att tvinga bort all oro och alla tradiga tankar och känslor. De närmsta 2,5 veckorna tänker jag leva i en orosfri zon. För den här gången ska det fantamej gå vägen!

Nu VILL jag ha en bebbe i magen!

Sprutdag 10, IVF3

Det gick jättebra! Och vilken lycka att få ta en ovitrelle istället för orgalutran. Sprutorna ser likadana ut så det är extra viktigt att vara noggrann och verkligen försäkra sig om att det är rätt spruta man tar vid rätt tillfälle. Låste in mig på toan på stället vi gick till efter restaurangen, plockade fram mitt förberedelsekit med alkogel och bomullspads.

Några arga dörrknackningar senare knallade jag nöjt ut från dasset och fortsatte kvällen med att diskutera nördiga datasamtalsämnen och en guitar hero-kamp hemma hos en kompis.

No more sprutor! Subkutant i alla fall...

Spruta på toa igen

Ikväll, alldeles strax faktiskt, ska jag iväg på AW med jobbet. Först bowling och sen mat på restaurang! =) Trevligt, men sprutan ska ju tas klockan 22 så det får bli att ta med den...med orgalutran har jag alltid haft med en extra spruta ifall något skulle vara fel med den första. Men Ovitrelle ska ju ligga i kylskåp så tar jag med en extra och inte använder den så måste den använas inom 30 dagar och det känns ju bortkastat.

Vid IVF1 fick jag ta en halv ovitrelle efter ET men inte vid IVF2. Hmmm, varför tar man lite extra ägglossningshormon efter ET? Någon som vet och kan upplysa mig?
Annars får jag fråga på kliniken imorgon.

Det sa bli riktigt intressant att bowla med den här svullna magen :)

Sprutdag 9, IVF3

Tog sprutorna i all hast i hemmamiljön innan jag och A for iväg till våra vänner på en spelkväll. Det gick jättebra att ta sprutorna idag, inget motstånd i fläsket och inga blödningar. Förstår inte riktigt varför det varierar så mycket från dag till dag. Känns inte som att jag gjorde något annorlunda direkt. De gånger det har gått sämre har jag iofs inte varit hemma...kanske blir jag lite stressad av att behöva skynda med sprutorna på toa?

Nu har jag bara en spruta kvar innan jag får tillbaka ett litet embryo och det är själva äglossningssprutan imorgon. Kan bli lite knivigt eftersom jag ska ut på aw med jobbet. Får ta med mig sprutan och smita undan på toa för att ta den. Men den gör i alla fall inte ont som orgalutranen så det blir nog en kakbit för en så erfaren sprutare som mig själv. Efter embryo transfer, som antagligen blir på söndag, kan jag ana att det blir progesteron i form av dagliga injektioner. Morgon och kväll...

Har varit jättesvullen i magen hela kvällen. Känns lite som att jag är kissnödig utan att faktiskt vara det. Trots det så känns det fantastiskt bra att vara svullen. =) De flesta av äggblåsorna borde vara mellan 15 och 20 mm i diameter nu. Och de är 10-12 stycken så de tar ju en hel del plats...Svårt att sitta normalt på en stol, får se hur det blir imorgon. Kanske får leta upp en soffa att jobba från, på kontoret imorgon. Om laptopen är färdiglagad det vill säga. Lite svårt att knalla omkring på jobb med en jätteburk till dator under armen.

IVF - en stark lösning på ett svagt problem

Dagen då vi fick reda på att IVF var lösningen för oss var en tuff dag för mig. A blev jätteglad att andrologen inte hittade några andra dolda fel hos honom och att det problemet som fanns, bara var att acceptera. Inga frågetecken = skönt?

För mig var det som att få ett slag i magen. "Ni kan fortsätta försöka på naturlig väg, det kan gå" kändes inte så hoppingivande. A gick och log på vägen från andrologen, jag började gråta. Allt  kändes plötsligt så hopplöst.

Sen började tankarna snurra om IVF. Om hur onaturligt det kändes. Hur annorlunda man var (och annorlunda är ju inge bra, det vet ju alla...) Det kändes både pinsamt, tråkigt och tungt. Jag ville inte riktigt acceptera att det var något för oss, det här med IVF. Det var ju inte SÅ jag hade planerat. Provrörsbarn fanns inte riktigt i min framtidsplan och jag var rädd för hela konceptet. Jag ville så gärna lyckas på egen hand och "kan felv" ekade i huvudet varje dag. IVF kändes som ett misslyckande för mig. "Kan man inte själv kan man lika gärna ge upp" intalade jag mig själv. Och även under vår första behandling hade jag inte riktigt fattat vad vi höll på med. Att det där "naturliga" och "kan-själviga" var long gone. Vi hade lämnat den världen för flera månader sen och jag hade inte hängt med. Jag hade tjurigt satt ner foten och sagt att "jag ska minsann inte ha barn med hjälp av nån jävla IVF".
"Never!"

Men nu sitter jag här. Mitt i vårt tredje försök, och känner mig såååå lyckligt lottad. Lycklig över att det faktiskt finns en lösning på vårt problem. Lycklig över att jag accepterat läget. Att jag ser IVF som något positivt istället för något negativt. Lycklig över att jag och A är så starka att vi pallar med allt vad IVF innebär.

För några månader sen tyckte jag att det var ett tecken på svaghet, att behöva genomgå IVF. Idag förstår jag att man måste vara oerhört stark för att klara av det.

Jag behövde inte betala

på undersökningen idag! Känns fett med najs att ha högkostnadsskydd, det må jag säga.

Undersökningen gick strålande, och jag blev inte sur trots att ÄP inte blev förrän på fredag. Det fanns 5-6 ägg på vardera sida, vissa redo att plockas medan vissa fortfarande behövde växa till sig nån dag. Alltså blir det Orgalutran och Gonal-f även ikväll och Ovitrelle imorgon istället.

Det var Leif som undersökte idag och det kändes superbra! Tycker han är så vettig och ordentlig. Han förklarar alltid så noggrannt och berättade idag extra mycket om slemhinnan som jag såg på skärmen. "Det här på skärmen, som ser ut som ett taskigt läppavtryck, är slemhinnan" sa han. Och så förklarade han om storlek och tjocklek och djupet i bilden. Och mina äggblåsor såg så fina ut, som stora och runda köttbullar! (Ibland säger jag fel och säger ägg, men det man ser på skärmen är alltså äggblåsor. Och i dessa finner man oftast ett ägg. Men inte alltid.)

Jag frågade om vilken progesteronmetod vi ska köra med den här gången och det skulle de återkomma med. Ingen av metoderna är något att hurra för, båda är jobbiga fast på olika sätt. Jag frågade också om det inte finns något annat man kan göra åt mina små blödningar som jag alltid får ca 10 dagar efter ÄL. Enda gången det inte har hänt var när jag blev gravid och fick mitt tidiga missfall i våras. Så det tyder ju på att det är typiskt dåligt att börja småblöda på dag 10. Men det skulle barnmorskan också kolla upp. Men antagligen kan man inte göra så mycket annat än att ta progesteronet...

Svullen och spänd i tjejmagen nu! =)

Sabla dator

Den krånglade imorse på jobbet och vägrade hitta något nät. Jag letade efter hårdvarufel och kom fram till att det var dags att formatera om hela skiten. Sparade undan det mesta på usb-minnen och dvd-skivor (måste verkligen köpa mig en extern hårddisk) men sen började skrället funka igen. Jag gav datorn en chans till och nu har den, helt utan förvarning, havererat till den mån att den inte startar windows längre.

Imorgon blir det pånyttfödelse för laptopen. Kanske går allt bra. Antagligen inte. Antagligen kommer jag behöva leta rätt på en massa installationsskivor, allt kommer att paja, datorn får slängas och jag får vänta 2 veckor på en ny...

Sprutdag 8, IVF3

Nu kommer här ett positivt "tänk om"! För tänk om kvällens sprutor var de sista av sin sort och jag bara behöver ta Ovitrelle imorgon?!

Magen börjar kännas spänd och lite svullen och jag är mer prickig av sprutorna under naveln än vad jag varit förr. Man skulle kunna tro att det borde bli färre och färre små blåmärken men det har de alltså inte blivit.

Jag har fått kräka av mig på A och mina vänner angående morgonens epsisod och mår mycket bättre nu. Tack ska ni har för att ni pallar lyssna :) Tänker att det inte är lönt att bry sig längre, att det viktigaste är att slappna av inför ÄP och ET. Och försöka att inte läsa jobbmailen ett tag framöver också. DET kommer att bli svårt...jag suger på att bara lämna allt och gå. Det finns saker som måste bli gjorda och bara jag som kan göra dem. Jag inbillar mig att inget blir gjort om jag inte gör det själv...inte sunt alls. Blev påmind av en vän om mina återkommande magkatarrer förra året. Måste verkligen se till att hålla de borta.

Humöret är bättre, hoppet stiger och jag ligger i soffan och vilar medan mina två favoritkillar spelar fifa på teven.

Jag förlorar kontrollen

Den som jag behöver, den som är det enda jag har att falla tillbaka på, den som gör att jag fortfarande orkar gå igenom det här helvetet. Men det håller på att gå överstyr nu. Jag verkar inte längre bestämma om vem det är som känner till vår situation och vem som inte gör det. Det ligger visst inte längre på mitt bord att avgöra om jag vill berätta för någon eller inte. Den rätten har jag blivit fråntagen. Nu har jag inget. Bara lite hopp att leva på och jag kan säga att hoppet får sig en rejäl smäll när något sånt här händer...

Min nya chef valde att berätta om vår situation för den hr-ansvarige på jobbet. Han berättade utan att kolla med mig först, trots att han vet att jag vill hålla det här för mig själv. Och jag kan ha full förståelse för att någon på hr kanske behöver känna till vad min sjukledighet och annan frånvaro beror på. Men lite heads-up hade varit trevligt. Speciellt som jag fick frågan (på ett mer privat plan) av vår hr-ansvarige en dag innan och valde att inte berätta. Nu vet hon alltså i alla fall. Har ingen aning hur jag ska kunna möta hennes blick. Ärligt talat förstår jag inte hur hon ska kunna se på mig heller. Hoppas hon mår dåligt och inte vågar prata med mig igen. SÅ bitter är jag just nu... Och jag känner mig fullkomligt överkörd...

Det här fick jag reda på imorse, runt 9-tiden, och så här mår jag fortfarande. Trodde det skulle gå över lite mer än vad det gjort. Fan! Jag som behöver lugn och ro.... Tänk om det skiter sig igen?! Tänk om det skiter sig bara för att jag mår dåligt över det här...är så fruktansvärt nere, rädd och ledsen nu...

Sprutdag 7, IVF3

Det gick trögt med sprutorna idag. Det ville sig inte riktigt. Kändes som att fläsket var segare än nånsin. Började som vanligt med Gonal-f, den "lätta" sprutan. Den gick trögt. Det började blöda lite...sen tog jag Orgalutran, det gick ännu trögare än vanligt. Suck.

FAST! En sak som jag kom underfund med, som jag har ett svagt minne av sen förra ivf:en, är att orgalutranen inte gör lika ont om man druckit lite vin :)

Lite konstigt att ta sprutorna hos svärföräldrarna dock. De kom och tittade in lite ibland. "Vad lång tid det tar!" - "Ja, jo, man vill ju vara så noggrann och försiktig som möjligt..." Trodde jag skulle bli stressad, men behöll lugnet och gick och la mig på soffan sen och fick te:et serverat. Precis vad jag behövde.

Det har inte molat på hela dagen men nu börjar det kännas lite mer i äggstocksområdet. Men det känns inte alls lika svullet som det brukar. ÄP är dock inte förrän torsdag eller fredag så äggen har lite tid till att växa. Behöver jag bli orolig? Förra ivf:en blev jag nämligen sjuuuukt svullen. Såg lite minigravid ut...så är det inte nu.

Om svåra möten

Ikväll är det middag hos svärföräldrarna med svågern och hans tjej. De har nyligen också börjat försöka och jag känner mig mer stressad än nånsin. Det är ingen tävling, jag vet. Men jag kommer att bli helt förkrossad om de går och blir gravida nu. Innan oss. De känner till våra problem och ivf-behandlingar och jag förstår att det måste kännas jobbigt för dem också. Att hela tiden ha det i bakhuvudet att vi har det så fruktansvärt jobbigt och att de kanske kommer lyckas innan oss.

Men i slutändan är det ändå vi som står där, barnlösa, glädjelösa och livlösa...

Nä, va fan Joanna! Jag skulle ju vara positivt inställd. Jag skulle ju tro på det här, att vi äntligen kommer att lyckas. Tredje gången gillt. Rensa huvudet, rensa rensa rensa. Shit vad svårt det är. Det enda som poppar upp just nu är glada nyheter från svåger. Trots att hans tjej har varit så snäll och lovat att berätta för mig först ifall de lyckas, så att jag får tid att bearbeta det.

Varför kan jag inte sluta vara så manisk? Kanske borde jag låta bli att träffa andra människor ett tag? Det är då jag mår som bäst i alla fall. När jag inte behöver träffa en massa familj och vänner som jag inbillar mig bara vill träffas för att någon av dem har "glada nyheter" att berätta... Nu när till exempel E har gift sig också så är det inget som står i deras väg för att också gå och bli gravida.

Helvete! Ok, OK! Jag gör ett försök till att bli lite positiv. Går och piffar mig inför middagen. Fint ska det va! Långa och djupa andetag. Slappna av. Ta ett glas vin. Medan jag kan ;)

(Kvällens sprutor tar jag förresten hos svärföräldrarna. Det kommer att bli...ehhh...intressant.)

Frågan om alkohol

Jag frågade på kliniken i fredags om hur det är med alkohol under spruttiden. Har ju varken druckit vin eller öl under den senaste veckan för att inte paja några chanser. Men det visade sig i alla fall att det var helt onödigt, för det gör varken från eller till. Det kvittar fullständigt!

Så fram till äp är det a-ok att dricka alkohol! Så igår kväll blev det en liten öl till maten (en 33:a) och shit vad jag blev berusad. Efter 2 ivf:er och en massa växlande mellan att dricka och att inte dricka har det helt enkelt blivit väldigt lite alkohol på sistone så jag är ju fullkomligt ur form.

Jo, förresten, det är helt ok att äta opastoriserade ostar och annan inte-acceptabel-mat-att-äta-som-gravid under spruttiden!

Sprutdag 6, IVF3

A fixade middag medan jag tog mina sprutor. Kändes som en rättvis fördelning =) Jag hade gärna bytt men det går ju inte...













Men allt gick bra i alla fall. Har två Orgalutran bakom mig nu och om allt går som jag vill så har jag bara två kvar att ta! Alltså halvvägs där. Men jag ska försöka att inte ha för höga förhoppningar på att ha ÄP redan på torsdag. Förra gången jag inriktade mig på en dag och det sköts fram så blev jag så himla besviken. Det tänker jag inte utsätta mig för den här gången.

Det molar inte på samma sätt längre. Känns mer och mer svullet och tungt istället. Är det bra eller dåligt? Ja, det vet jag inte...

Det sög att vara förkyld igår

Drog på mig en snabbis till förkylning igår för den verkar vara borta nu, trots att jag verkligen mådde uselt hela dagen. Tog mig igenom långa 3-timmarsmöten med hjälp av panodil, berocca och echinagard och sen blev det soffa för mig hela kvällen. Missade därför både A's konsert och träffen med gamla polare. Sugigt.

Idag har halva dagen redan gått men den har faktiskt varit lysande hittills. Frukost på stan med A, lite shopping, och nu tillbaka hemma i soffan med te och allmän myskänsla. 3 timmar kvar till kvällens sprutor.

Det var massor med småbarnsfamiljer ute på stan, många bebisvagnar och en hel del gravidmagar. Radarn var på högvarv hela tiden! Reagerade på en störig unge på espresso house och slutade helt att lyssna på vad A höll på att berätta. Vi blev båda lite sura men det gick över när en lurvig hund gick förbi och vi båda blev mysiga igen. Trots all bebisradaraktivitet, så ställde jag mig i kassan på barnavdelningen när jag skulle betala på Lindex. Det tog emot, men det gick. Känner mig lite stolt faktiskt.

Sprutdag 5, IVF3

Det gick bra. Sista dosen på Gonal-f så imorgon blir det ny sprutpenna.

Här är mitt lilla förberedelsekit:

Uttömd

Sitter här och samlar mig inför kvällens sprutOR. Ja, ikväll blir det två. Gonal-f-en kan jag hantera. Även med den större dosen.

Jag kom på mig själv med att börja gråta precis. Idag ska jag nämligen prega in en orgalutran i magen också. Och egentligen är det inte så farligt. Det gör inte JÄTTEont och det svider inte JÄTTEmycket. Men själva tanken får mig att tappa fotfästet. Min kropp är trött...mitt energiförråd är uttömt. Jag känner mig helt slut...

Jag brukar kunna hålla tårarna inne. Gråter aldrig när jag berättar för nya människor om det här. Håller uppe en oförstörbar fasad. Men ibland råder jag inte över mina känslor längre. De kommer ifatt mig. De är det enda jag har kvar ibland känner jag...

Frikort

Nu är jag tillbaka på jobb efter undersökningen! Det såg jättebra ut. Har ju inte hunnit spruta så länge så äggen var fortfarande ganska små. Fick order om att höja dosen på Gonal-f redan idag och hålla den på 225 till på tisdag då det blir undersökning igen.

Detta betyder att schemat blir snarlikt det jag hade för ivf1, förutom att jag börjar med orgalutran en dag senare (idag!). Och vid ivf1 plockade vi äggen på dag 11 vilket är på torsdag nästa vecka. Så jag håller tummarna för att jag får en kort spruttid den här omgången. Ska uppdatera schemat till vänster.

Han fick 'rota' rätt så länge för att hitta äggen, vet inte riktigt varför faktiskt. Kanske var jag lite kissenödig. Eller så är det för att min livmoder är så bakåtlutad. Han verkade inte tycka det var något konstigt i alla fall. Slemhinnan hittade han nästan på direkten och den såg fin ut. Såg ut som en tunn liten amöba på skärmen...

Och just det ja! Som avslutning kan jag knyta an till titeln och berätta att jag äntligen kommit upp i högkostnadsskyddet och fått mig ett litet frikort! Sweet.

Sprutdag 4, IVF3

Åkte hem om efter jobbet och hämtade upp sprutan och mötte sedan upp A på stan. Middagen hade blivit framflyttad en halvtimme så nu hade vi 90 minuter att fördriva. Kul. Alla affärer var mer eller mindre stängda. Det var kallt. Och dött. Vi gick en runda på Triangeln till slut...patetiskt.

Så fort vi kom in till våra vänner sprang jag in på toa. Kan tyckas vara lite märligt för utomstående men det var ju spruttajm. Hade med mig alla verktyg, bomullstussar, alkogelen och så sprutpennnan. Det gick förvånandsvärt bra fast första gången under den här spruttiden som det kom lite blod när jag drog ut nålen. Men jag satt inte så bra där på dasset.

Ingen frågade varför jag var på dass så länge och samtalsämnet "barn" kom inte upp på agendan under kvällen. Något som jag annars är väldigt rädd förr vid sammankomster som denna, som är lite "vuxnare", när det bjuds på mat och vin och efterätt och te. Det är då alla slår om till ett mamma-pappa-barn-läge. Som tur är, är våra närmsta vänner inte alls inne på samma bana som vi och pratar nästan ALDRIG om barnskaffning, husköp eller andra vuxenpoänggivargrejer. Trots det så är jag ändå ALLTID sanslöst orolig att ämnet ska föras på tal och att jag inte vet hur jag kommer att reagera.

Piggheten ja

Redan i måndags började mina sömnproblem. De kommer alltid i samband med hormonbehandlingarna.

Det gick inte att somna på kvällen. Inte alls. Jag var vaknare än nånsin. Jag gjorde listor i huvudet, planerade vad jag skulle GÖRA nästa dag, vad jag skulle HA PÅ MIG, vad jag skulle ÄTA, gick igenom min kalender (det jag kunde minnas att jag skulle göra i veckan), inredde vårt hus i huvudet...somnade till slut omkring 2.00. Inte för att jag var trött utan för att jag var uttråkad.

På tisdagsmorgonen vaknade jag en kvart innan väckarklockan ringde och bokstavligt talat studsade ur sängen. Inte ett endaste tecken på trötthet utan jag vaknade fortare än kroppen hann med på nån vänster...

Sen i tisdags kväll var det samma visa och jag studsade fantamej upp ur sängen igår morse också. Piggare än nånsin. Uppenbarligen var sömn något som jag lätt kunde prioritera bort för de här hormonerna är för mig som amfetamin är för en pundare. Jaja, jag bara tackar och tar emot och skiter i att sova helt enkelt. Lätt som en plätt.

Fast igår kväll var jag JÄÄÄÄÄÄÄTTETRÖTT. Orkade knappt hålla mig vaken på kvällen, behövde ligga i soffan och vila. Ofta. Och imorse kom jag inte ur sängen. Bara sova lite till. Bara lite. Har suttit och jäspat hela dagen dessutom och hade kunnat somna här på skrivbordet rakt upp och ner.

Trött på hormonerna...redan...

Mol och överfikad på samma gång

Fikade med min underbara vän T nu i eftermiddags. Tog en STOR chai latte och en STOR morotskaka och blev jättemätt. Hade precis ätit lunch innan också så det kanske inte var så smart att slå på stort sådär.

Berättade för henne att jag tycker det ska bli skönt med undersökningen imorgon. SKÖNT? Ja, uppenbarligen tycker jag det. Lätt att misstolkas kan jag tänka mig, men det är alltså skönt med betoning på att det är gött att vara igång och skönt att vi redan är på sprutardag 4 idag. Inte skönt i den bemärkelsen att jag tycker det är underbart trevligt när läkaren stoppar upp saker mellan benen på mig.

Skönt för att jag vet att det finns ägg därinne. Det känner jag varje gång det molar, typ hela tiden. Fast jag har svårt att skilja på mättheten och molandet just nu. För tillfället har jag en sammansvetsad mol-och-mätt-värk i magområdet.

Gammal uppdatering

Jag skrev lite dagbok, tyvärr inte elektronisk, även under vår första ivf-behandling. Jag hade tänkt försöka lägga in den informationen i bloggen lite retroaktivt på nåt snitsigt sätt. I så fall kommer ni kunna hitta ännu "äldre" inlägg än de som finns nu. Har lite dagbok (typ...det är mest strötankar som jag skrivit ner lite här och var) från när vi började försöka bli gravida över huvud taget. Kanske borde lägga in det också... Vad tycker ni? Eller är det att "fuska" på något sätt?

Nu när jag faktiskt har en blog känns det lite synd att inte utnyttja den och samla hela vår ivf-och-försöka-få-bli-gravida-historia på ett och samma ställe.