Psykologen, del 2

Jag var där i torsdags, för andra gången. Det var skönt att prata av sig, men det var tidigt på morgonen och då brukar det mesta kännas lite bättre. Tror jag får ut mer av det att gå dit på eftermiddagen när jag hunnit arbeta upp lite bitterhet och ilska. Fick med mig en övning hem som jag kan försöka jobba på.

Och nu tänkte jag berätta att det här med att gå till psykolog är fan inte lätt och jag tror inte jag insåg hur jäkla jobbigt det är och hur mycket som krävs av mig. Jag måste JOBBA för att må bättre och för att tänka annorlunda. Behöver jag nämna att jag redan tycker att allt är jävligt orättvist? Och nu måste jag dessutom lägga ner tonvis med energi för att klara av att hantera jobbiga situationer bättre, för att göra livet i framtiden lite lättare, eller förhoppningsvis mycket. Varför är det jag, som förutom allt annat, måste kämpa så mycket för att må bättre med mig själv?! En quickfix hade varit najs, men de existerar visst inte...

Det hade helt klart varit lättare att bara stanna kvar i bitterträsket. Inte i det långa loppet, men just nu, i den här stunden, hade det suttit skönt med lite träsk mellan tårna.

Människor ogillar det här med att gå till psykolog av helt fel anledningar. 'Mesigt' my ass...skitjobbigt är det! Kanske därför folk låtsas att det är lite 'dåligt' att gå till psykolog, för att det vet att de inte har vad som krävs.