Bröllopet

Jag var på bröllop i torsdags. Sjuk var jag, så in i bomben. Det var jag redan innan jag flög hit, nog därför locket för örat är kvar än idag. Hemma proppade jag i mig en massa echinagard och lyckades nog hålla förkylningen på ett behagligt avstånd men när jag väl kom iväg så fick den övertaget, jävla skitförkylning. Har ont överallt…

Men bröllopet ja, det var ju det jag skulle berätta om. Själva middagen tar, på ett polskt bröllop, ungefär ingen tid alls. Det satt en chilenare bredvid mig och jag fick säga åt honom sig att skynda med förrätten, för servitriserna började redan duka av och förbereda för huvudrätten och där satt han och åt i godan ro, noob =) När han sen frågade mig varför man var tvungen att äta så snabbt hade jag inte mycket till svar. ’Därför?’.

För i Polen lägger man inte så stor vikt på maten, pratandet och ätandet. I Polen är det fest och dans som står i fokus och bandet börjar spela 5 min efter att man satt sig ner. Så från klockan 18 till klockan 04 (då bandet spelade sin sista dansbanedans) spelas och dansas det som aldrig förr. ALLA dansar! Och då menar jag verkligen alla. Inte ens gammelfarmor sitter ner.

Till maten serveras det vodka. Och en massa blannevann. Pepsi, 7up, Mirinda och apelsin/äpplejuice. Och inte tycker de vodkan är god, för efter varje hutt står den andra handen redo med ett glas läsk att skölja ner den beska smaken med. Men full blir man! Och kul har man =)
(Det finns vin också men väl undangömt på ett bord bakom kakor och bakelser. 6 flaskor till 100 pers, för ingen vill väl ha vin när det finns vodka?)

Inga långrandiga tal och huvudrätter som blir kalla. Här är det dans hela natten lång och mat serveras lika länge. En gång varannan timme ställs det ut en ny huvudrätt på långborden. Kallskuret står framme hela tiden. Kakbord, korvbord, fiskbord, schmorgosbord.

Jag gick och la mig redan vid två för jag höll på att dö av täppt näsa, halsont och huvudvärk. Ont i fingret hade jag också, men vill man vara fin…

Och vill man ha lockigt hår så får man blåsa på pekfingret, för locktången är tung och man måste vrida den i märkliga vinklar för att komma åt överallt.