Bläääääää...

Nej, nej, nej!!! Inte igen.....

Ännu en bebis på kontoret. Jag tror jag går under. Och så det där söta lilla baby-gnället som bara får mig att smälta...rättning: "fick mig attt smälta förr" skär i mitt hjärta just nu. Jag står inte ut. Jag börjar hyperventilera lite halvt, trevar efter telefonen för att komma på någon som jag måste ringa just nu, vem som helst. Vad ska jag göra? Sak jag gömma mig under skrivbordet? Låsa in mig på toaletten? Men tänk om jag springer på den glada föräldern då? Tänk om jag får ett nervöst sammanbrott rakt upp och ner på kontoret?

Åh, snälla snälla snälla kom inte hit med ungen....jag vill inte...

Jag VILL kräkas!

Det är sant! Jag vill verkligen det! Jag vill vara gravid NU och jag vill att det ska kännas!!!

Det kanske låter helsjukt för de flesta, men jag ser verkligen fram emot den dagen jag kan stå dubbelvikt över dasset och kräkas av allt jag ser, smakar eller luktar på.

Jag VILL må illa, kräkas, vara trött, ha huvudvärk, ont i tuttarna, ont i fötterna, ont i ryggen, ja ont överallt! Jag vill så gärna bli gravid och jag vill få uppleva ALLT!!!

Visst, jag kommer säkert gnälla. Påpeka hur jobbigt det är, hur trött jag blir osv osv. Men jag kommer att göra det med ett leende på läpparna. För det finns inget symptom som inte är värt det. Som inte rättfärdigar den där känslan i kroppen som jag vet att jag kommer ha när jag äntligen får ett plus på pinnen. En känsla som kommer att förgylla vardagen för både sambon och mig så mycket att alla andra problem blir som små rosa, rosdoftande och fluffiga moln.

Precis så kommer det att bli. När jag blir gravid.

Konsten att unvika allt vad barn heter

För några år sen, när VI inte hade börjat fundera på det här med barn än (jag har funderat så länge jag kan minnas...typ) så var bebisar runtom bara mysigt. Man tittade efter dem och log när man såg de små knyttena. En kompis blev gravid och det var bara roligt och väldigt spännande. Bebisen kom och man räknade dagarna mellan gångerna man fick träffa dem igem och hålla den lilla sötnosen i famnen.

Så vill jag gärna känna igen tack! Att få njuta av allas graviditeter och barn. Istället är jag bitter och vill varken se eller höra. Så fort en gravidmage eller bebis kommer i närheten så håller jag för öronen, blundar och skriker "la-la-la-la-la" (inombords i alla fall...)

Men så kan man inte riktigt göra på riktigt för då kommer folk att märka att jag inte är riktigt klok. Så hur göra?!

Man pratar aldrig om något som har med barn eller bebisar att göra. Många i min närhet är nyblivna föräldrar som jag vet gärna vill prata om sina små gullepluttar men jag ger dem aldrig chansen. Och verkar det som att de är på väg att bebis eller något liknande snart så avslutar jag samtalet lite snabbt och går iväg.

Ibland tar de med sina ungar till jobb och vill komma förbi och prata. Då låtsas jag prata i telefon så att de snabbt går förbi och lämnar mig i fred.

Folk som inte har barn och börjar prata om det är lite svårare att hantera. Då är jag inte riktigt beredd, inte på helspänn som med småbarnsföräldrar som man direkt ser på att de ska börja bubbla bebisprat när som helst. Så börjas det mot förmodan snackas bebisar och gravidmagar mellan "vanliga" människor så leder jag snabbt och oftast smärtfritt in samtalet på något helt annat. Dammsugarfilter, giftiga svampar, ångvältar you name it!

Ibland funkar det att helt enkelt sluta lyssna. Lite taskigt iofs, men det funkar. Och det är inte för att vara taskig utan av ren självbevarlelsedrift. Och till fördel för den som pratar också. För om jag får höra ett ord till om någons gravida mage så kommer jag gå bärsärkagång på kontoret!!!

Ont i magen

I vänstra sidan dessutom. Fast högre upp. Tror jag. Det gör ganska ont. Väldigt lokalt.

Det kan väl inte bero på gårdagens aktivitet? Eller? Kanske bara ägglossningen som gör sig påmind. Fast vad jag vill minnas (detta har jag ju upplevt oerhört många gånger och är så gott som expert på det. Jag borde inte behöva minnas. Jag borde veta...men men) så molar det mest vi äl. I livmodertrakten. Och så lite till höger eller vänster beroende på vilken äggstock det gäller.

Kanske har jag ätit för lite idag? För lite havrefras till frukost och för lite soppa till lunch (som jag inte åt upp för den var apstark!!! Sen när är potatis & purjolöksoppa kryddad med curry och vansinnigt stark?). Tog faktiskt en fralla i eftermiddags också så jag borde inte vara så hungrig att jag får ont. Inte sådär på ena sidan i varje fall.

Och nu blir det ingen yoga heller som jag tänkte vara duktig med idag. Har gett upp det här med träning mellan ivf:erna eftersom det är så jobbigt att få upp träningsmotivationen (som oftast tar ett par veckor...) för att behöva sluta tvärt med den igen under en tillräckligt lång period för att tränings inte ska verka så himlans kul längre. Det enda som jag kommit fram till är ok att träna lite grann är Yoga. Lagom...inte så mycket fokus på tunga stånglyft och höga grodhopp, och lugnande för sinnet också.

Mat-och-sov-klocka?

Dra på trissor nu tjejer för det blev fanimej bonka igår! Och det bjöds till som aldrig förr. Från höger från vänster, ja och uppochner, why not!

Och det var gött, det säger jag er! Att ta igen flera veckors missat bonk på en natt. Det var riktigt jäkla underbart tills det gjorde ont i vänster sida…

“Det var ju själva faaaaaan”. Jag tror inte det är sant! Här trodde jag att vi bonkade för att det djuriska i oss plötsligt tog över, för att vi inte kunde titta på varandra utan bli kåta av upphetsning. För att vi faktiskt och verkligen behövde bonka järnet! Men nä nä. Tror väl fasen att äl-testet ger megautslag på toa sen.

Det är som att jag har nån jäkla mat-och-sov-klocke-variant som skalman prackat på mig. En äl-och-bonk-klocka! Det är precis vad det är. En undermedveten jäkla bonkförstörande klockjävel.

Linda pratar bonka

Och det är ju så jäkla sant. Bonka = Big no no. Bonka x antal dagar innan ÄP så att kvaliten hålls på topp. Sen inget bonk minst en vecka efter ET, infektionsrisk och smärta och sånt. Andra veckan då? Näääää, då VÅGAR jag inte bonka. Vadå våga? "NÄ! JAG VÅGAR INTE!" Snoppen ska inte få peta bort pyret. Pyret vill inte åka karusell. Pyret vill ha det lugnt och skönt.

Sen blir det ju alltid skit och helvete en vecka senare. Alltid ett stor fett minus på kissepinnen. Och det betyder mens. Inget bonkabonka då heller.

Sen går all energi åt till att orka bonka överhuvudtaget igen. Vill man faktiskt bonka, precis då man ska bonka enligt schemat, är det en fet bonus.

Om bonka...

Om att Joanna behöver bonka...

Grinig över parallell

Hela kvällen flöt förbi smärtfritt. Inga jobbiga samtalsämnen, inga dumma frågor, inga korkade påpekanden och framför allt, inga idiotiska vadslagningar. Allt var bara jättemysigt och jättehärligt och det kändes lite som att vi förflyttade oss tio år tillbaka i tiden då problemen var färre och framför allt mindre.

Kände mig extra ung och piffig när bartendern tyckte att jag skulle visa leg. "Bra jobbat " sa han iofs när han fick reda på hur gammal jag var vilket lät lite slemmigt, men allt som allt var det en trevlig komplimang.

På vägen hem dock, då slog det slint. Det är precis som att jag måste bryta ihop lite varje dag. Jag har ett litet hål som blir större och större för varje minut som går och jag måste se till att fylla det under dagen för att inte gå sönder av minsta lilla. Men inatt gick jag sönder igen. Lite grann. Av det mest minsta lilla i världshistorien.

Håll i hatten nu för det här är riktigt otäckt! Jag blev knäckt -
- för att någon tog just den taxin jag ville ha, framför ögonen på mig! Herre gud!!!!
Det var ju VI som skulle ha en taxi, och vi skulle ha just DEN taxin, men någon annan gick och tog den. Och han brydde sig säkert inte om vilken taxi det blev och ärligt talat tror jag inte han ville ha den så mycket som jag....

Förstår ni parallellen? Ser ni den? För den blev i alla fall väldigt uppenbar för mig inatt...så uppenbar att jag var arg och ledsen hela vägen hem, fick ett utbrott på sambon för att han inte tyckte det var något att bli upprörd över, och somnade sen på soffan för att jag var på tok för arg för att gå och lägga mig i sängen.

Klockan tre vaknade jag i soffan och då låg sambon och sov brevid mig, ihopkurad under en halv filt. Den andra halvan hade jag fått. Då var jag, helt plöstligt, inte arg längre...

Frukost på sängen!

Ja, det är sant! Det innebär precis just det som titeln antyder. En underbar, överraskande, härlig, uppskattad och romantisk frukost på sängen.

Sambon pussade mig på kinden och frågade om jag inte ville ha en kopp te. Jag tittade på klockan, kvart i nio. Söndag. Kom hem klockan två. Somnade i soffan. Bytte sovplats klockan tre. Är lite trött, men te. Ja, te är ju gott.

"Är det redan dags att stiga upp?" sa jag och vände mig samtidigt om. Och där satt han i sängen med en bricka i famnen. Små snittar, varsin kopp te och ett litet ljus i en röd ittalaljusstake. Och så hade han tagit med våra laptops så vi kunde lyssna på lite musik också. Min underbara A! Det blev den mysigaste morgonen i mannaminne och vi låg kvar och mös i sängen hur länge som helst! Puss puss puss på nosen!

Är ännu mer lyrisk när jag tänker på det nu, eftersom jag verkligen inte förtjänade det här idag, så grinig som jag blev igår kväll...

Det rinner!

Okej, det här är inget för känsliga läsare, varning varning!

Jag minns inte hur det var efter förra ivf-försöket men det här är ju inte klokt. Oavsett om jag sitter eller står, ligger eller går så kommer det som en liten överraskning, ungefär en gång i timmen. Jag utbrast till och med högt på jobbet igår "Amen va fan!". Det rinner liksom till mellan benen, blir jättevått. Så brukar jag INTE ha det. Är det hormoner som fortfarande sitter i eller är det alla hormonkurer som påverkat kroppen så pass mycket att den löper amok nu?!

ÄL börjar närma sig iofs men då vet ju ni flesta att det blir helt andra parametrar att prata om. Då är det inte så här blött och definitivt inte så här ofta. Hmmm, på tal om äl, så funderar jag på att lägga upp en liten kalender på bloggen för att ha ännu ett ställe där jag kan ha stenkoll på mitt schema. Fan vilket planeringsfreak jag är....suck. Jag säger åt hjärnan att lägga ner, men den lyssnar inte...

Jag har googlat, tro mig för fy fan vad jag har googlat om allt detta blöta! Men jag hittar alltså ingenting på världens vidaste nät...

Ångestårsdag

För exakt ett år sen, på dagen, fick jag megaångest då hela kompisgänget gick till puben. Det började bra med massor av öl och roliga historier men övergick snabbt till jobbig och förbehållslös frågestund. Det var precis ett sånt tillfälle då alla pratar om allt och då folk tar tillfället i akt och frågar om de lite "större" sakerna i ens liv som de aldrig vågat fråga mer privat. Sabla fegisar...

Barn. Det började pratas om barn. Då hade vi inte försökt så himla länge (eller det kändes ju skitlänge då, men i jämförelse med idag så kan jag nästan skratta åt hur dum jag var som trodde att det omöjligtvis kunde bli ÄNNU längre).

Killarna, så jävla dumma som killar uppenbarligen måste vara ibland, utlyste en tävling om vem som skulle bli farsa först. Sambon och jag har ju varit tillsammans skitlänge och längst av alla i hela umgängeskretsen, i vilken vissa redan gått och blivit gravida. Rättvist? Nä, inte det minsta. Så allas blickar for ju raka vägen till våra nunor, som blev röda på momangen. Sambon ljög ihop något om att det inte var något vi tänkte på för tillfället och att vi ju fortfarande letade hus, så barn kommer det nog inte bli förrän om några år. Och nu förstår jag att det han drog till med var en nu i efterhand ganska sanningsenlig lögn.

Ingen i kompisgänget kände i alla fall till våra försök, inte ens E, som några dagar senare konfronterade mig om det som det hade pratats om under kvällen eftersom hon ändå visste att jag var fantastiskt sugen på att "skaffa barn" snart och inte om några år.

Strålkastarljuseet på oss försvann i alla fall lite grann, men diskussionerna fortsatte, ett par sa att de "skulle ha" tvillingar. Men först ett barn, sen tvillingarna och sen ett barn till. Jag ville både skratta och gråta samtidigt och sen skrika lite på dem "Hur fan kan ni vara så jävla dumma i huvudet att ni tror att ni har rätt att planera sånt?!! I helvete heller". Men det sa jag inte...

Idag, ikväll, är det dags för samma utgång till puben igen. Inte samma hoppas jag ju, för det hade varit skönt att kunna lägga in mitt veto mot ett visst samtalsämne. Hade det bara varit rätt vänner med under kvällen hade jag övervägt att berätta för dem. Äntligen. Förklara varför jag blivit asocial, varför varannan dag är en pissedag och varför jag inte är så glad som jag brukar. Men varje kompiskrets har ett bihang, en förort av andra vänner som upprymt klamrar sig fast varje gång det är nåt som händer.

Idag händer det "något" och för det har jag ångest...

Beklagande

Kliniken ringde äntligen tillbaka! Och barnmorskan var lika tillmötesgående som de brukar vara där på kliniken. Nästan så man får dåligt samvete för att man är arg och irriterad när de är så himla trevliga.

Mitt "rätta" schema ser i alla fall ut såhär (och det var tur att jag ringde för jag gissade ju helt fel på vissa av felskrivningarna...)

- Jag ska ta Gonal-f och inte Puregon (läkaren hade kryssat i fel ruta)
- Jag kör fortfarande på kort behandling, dvs ingen sprayning (läkaren hade glömt stryka över)
- Jag ska börja på mensdag 2 (ingen dag alls var ifylld så helt omöjligt att veta)
- Och sist men inte minst...jag ska ta dosen 225 som innan (och inte dos 200 IE som ju inte finns i pennan).

Mellan varje frågetecken som vi redde ut tillsammans ursäktade sig barnmoskan och beklagade. Det var så att jag verkligen hörde besväret i hennes röst och att hon tyckte det var pinsamt. Hon skämdes. Jäkligt orättvist att hon ska behöva skämmas för att läkaren är slarvig.

Oavsett, så är det väldigt skönt att jag varit med förr och vet när jag ska reagera på att något ser konstigt ut. Tänk om det här hade varit vår första behandling?!!! Nä, shit, såna här grejer ska man inte behöva oroa sig för...

Klinikkritik

Ringde kliniken i förmiddags för att reda ut alla frågetecken i mitt förpestade schema. Fanns bara en sekreterare tillgänglig och hon kunde inte svaret på ett enda. De skulle ringa tillbaka. Det har de inte gjort...

Sen varför jag sitter och stör mig över det nu, när det är tre veckor tills jag börjar spruta...ja, det vet jag inte.

Genvägar

Trodde jag var hemlig. Trodde jag var safe. Trodde jag var en nål i en höstack som ingen skulle hitta.

Men datanörderiet till trots, så missade jag en genväg! En futtig liten skitgenväg från någon annas blogkommentar och poff man går från min "vanliga" blogg till min "hemliga" blogg. För jag, mitt ärkepucko, har båda bloggarna på samma konto. Fastän jag inte vill att någon som läser den ena ska läsa den andra. Framför allt inte åt det ena hållet! Pucko!

Vet inte hur många som hittade lönndörren till mitt liv, till mina hemligaste hemligheter. Men ok. Jag får lära mig att leva med vetskapen att vissa vet utan att jag vet att de vet. Nu är det i alla fall fixat. Genvägen är förseglad, problemet ur världen. Sluta älta för fan!

Planerade graviditeter

Såna finns det ett par omkring mig nu. Skitjobbigt! Och inte bara alla-går-om-mig-och-jag-blir-ensam-kvar-känslan utan hur skrattretande det är att så många tror att det bara är att planera att få ett barn. "Först ska vi gifta oss på våren och ha ett brakbröllop, sen åker vi på en jorden-runt-resa och sen blir vi gravida på sensommaren precis när vi kommit hem så att vi kan få vår lilla bebis i maj och kan ha en mysig föräldrarledighet tillsammans i värmen."

Visst, jag får väl erkänna att jag var lika korkad förr. Och ja, jag får skylla mig själv att alla andra fortsätter vara just så korkade eftersom ingen berättar för dem att det inte är så lätt som man alltid har trott. JAG berättar inte. Bara för vissa, men långt ifrån alla.

Det är så jäkla frustrerande när jag hör att det bebisplaneras till höger och vänster. Jag vill väcka dem från deras puttenuttiga fantasivärld och redogöra hur jävla svårt det är ibland och att de kanske borde ha en gnutta verklighetsuppfattning så de inte blir så chockade och förkrossade som jag blev i början.

Jag vill ju berätta! Jag vill dela med mig av mina erfarenheter. Ett steg är väl att ha den här bloggen och det får jag ge mig en klapp på axeln för. Även om det är ett fjuttesteg i jämförelse. För så värst officiell är den inte. Jag är fortfarande überhemlig. Hur berättar man? Hur kommer alla att reagera? Och är det en risk som är värd att ta? Tänk om, tänk om, tänk om...

Det är ingen myt

att läkare skriver som krattor. Det är inget lustigt skämt och det är ingen fördom. Det är sant.

Fick det nya schemat hemskickat idag. Det andra skiljde sig från det första och detta skiljer sig från båda föregångarna. Dessutom är det många frågetecken. För att inte nämna att jag ser ut som ett själv just nu.

- Börjar nog på mensdag 1 (tror jag, är svårt att utläsa)
- Ska inte spraya (det har jag inte gjort förr men på det här schemat var det inte överstruket. Fast jag har ju inte fått några recept eller instruktioner om nån sprayning...)
- Antar att jag fortsätter med Gonal-f som vanligt (trots att det var Puregon som var ikryssat. Har bara recept för Gonal-f)
- Börjar med 150 IE som vanligt men håller dosen låg en dag längre, dvs i 5 dagar. Dag 6 ska jag höja dosen, men bara till 200 IE och inte 225 som innan.

Helvete! Det finns väl inte dos 200 i sprutpennan?! Finns det 150 och 50? Ska jag behöva sticka mig TVÅ gånger i magen? Och sen TRE när jag börjar med Orgalutran? Springer ut och kollar på mina sprutpenns-left overs (som jag ska lämna på apoteket när jag får tid nån gång...). 150 finns, men inte 50. Jaha. Fattar ingenting. Har läkaren skrivit fel? Menar han 225? Eller ska jag höfta och dra ur sprutan när det känns som 200??!

Tänkte inte ringa först för de översta grejerna tycker jag att jag har listat ut ändå. Men det här är ju bara fel. Mitt alldeles nya och fina schema är fyllt med kråkfötter. Nån som kan läsa fågel?!

Hemska jävla tanke

Fy fan!

FY FAN vad jag mår dåligt efter att ha läst den här artikeln. Jag vill aldrig, aldrig, ALDRIG att detta händer mig!!!!

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5832928.ab

Om att vara uppskattad

Stressen, migränen, allt det må-dåliga. Okej. Håll i hatten nu för här kommer domen... "-Det var värt det!"

Jo, det tyckte jag visserligen innan också, men hade svårt att motivera det ibland när sinnet åkte karusell. Men i helgen blev jag uppskattad. Officiellt!!! Och det kändes så jäkla bra!

Brudparet höll tal under middagen och tackade alla som skulle tackas. Listan var lång. Jag hade redan nämnts, som möhippefixare och som brudtärna. Men det var visst inte alls. För jag fick en egen plats, min alldeles privata lilla nisch! En helt och hållet egen meningsföljd som avslut på hela talet. Som handlade bara om mig. Det var den finaste presenten jag kunde få och jag gick omkring som på moln resten av kvällen.

Det märks visst att jag är glad

Överlevde helgen. Migränen gick över hos frisören som jag gissar fördelade huvudvärken över hela skallen med allt slitande i tovorna.

Bröllopet var underbart, vädret var underbart, sambon var underbar, vännerna var underbara, fotografen var underbar, maten var undebar, stämningen var underbar...ja, så skulle jag kunna hålla på hur länge som helst. Efter migränepisoden mådde jag underbart. Jag var glad. Jag är glad. Fortfarande! Och det är en härlig känsla. En känsla som jag trodde jag tappat bort. För alltid. Men i helgen hittade jag den igen. Och passade samtidigt på att förlägga mitt dystra jag.

När vi var hemma igen, sambon och jag, så tittade han på mig och log. Vi satt i soffan. "Vet du vad det bästa med hela den här helgen har varit?" "Att se dig så glad igen".

Pussade på honom. Länge.

Diagnos

Jag kommer inte överleva dagen. Kan knappt stå på benen. Sov hela natten, vaknade, kändes bra. Men så fort jag rest mig upp kom det tillbaka. Som en våg som sköljde över mig med rasande fart. Det gör ont i huvudet. Halva huvudet. Precis bakom högra ögat. Det är bara där det gör ont. Och jag mår pyton. Vill kräkas. När som helst kräks jag.

Har femtielva unga läkare omkring mig som jag ber att bli diagnosticerad av. Berättar om den lokala huvudvärken. "- Det låter som migrän." Berättar om illamåendet. "- Jo, det är säkerligen migrän." Får blanda värktabletter. Det trodde jag var förbjudet. Det står ju så på förpackningen. Inte blanda! Aja baja. Nu viftas det bara bart som något jag säger för att jag är lite tokig. Nä, nu ska här blandas piller. Och för all del. Bara jag slipper må såhär uselt.

Bara lite stress till

Tog bussen med E tio i åtta imorse. Ut på landet för att förbereda inför ett bröllop. Berättade om mitt nervösa sammanbrott från gårdagen men det gick inte riktigt att återge. Ingen beskrivning verkade göra det rättvisa.

Vi höll på med förberedelserna hela dagen och redan vid lunchtid började jag bli kass. Tror det var energin som svek mig igen men den här gången var det kroppen som fick ta stryk. Den hängde inte med riktigt och febern gick igång som en jäkla kittel samtidigt som något slog mig i huvudet inifrån.

Jag tvingade mig själv att vila i ett par timmar men var sen igång igen. Bara lite till. "Jag ska bara..."

Träsket

Idag behövde vi bestämma oss om vi säljer till den enda som bjudit på vår lägenhet.

Idag behövde jag bli klar med alla förberedelserna inför bröllopet.

Idag hade jag många saker på min lista. Men det gick inte.

Idag gick jag sönder.

Energin var som bortblåst och jag kände mig som ett tomt skal. Sambon kom hem och jag bara låg där i soffan. Han frågade hur det var och jag bara skakade på huvudet. Fick inte fram några ord. Det var så mörkt.

Vi kramades. Länge. Tårarna rann. Kudden blev fläckig av min svarta mascaragråt. Jag skakade. Sambon tröstade. Det kändes som att allt var förstört. Ingen mening med något längre, inget som ville gå bra. Inget som var roligt.

Ingen bebis, ingen budgivning och tänk om vi inte gillar vårt hus egentligen. Dumma jävla skitlägenhet som inte är värd mer än ett bud. Och så lurad jag lät mig bli av mäklarna som värderade den till höger och vänster. Jag hade hoppats på mer...jag hoppas alltid på mer. Varför kan jag inte nöja mig med ok eller bra. Varför måste jag ha jättebra eller bäst?!

Skitbud. Vi säljer lägenheten för ett skitbud sa jag till sambon och skakade vidare, fuktig i hela ansiktet och med igenklibbade ögon.

"Det är inte lägenheten du är ledsen över, eller hur?" sa han, lite som en fråga men mest som ett påstående. Och då brast det fullständigt. Då kom det där som väntat i flera dagar på att få släppas ut. Jag hade gått på överlevnadsreserver hela veckan ända tills även de äntligen tog slut och jag kunde tillåta mig själv att vara annat än arg, bitter och förbannad. Jag kom äntligen på att jag var fruktansvärt ledsen.

Vid det här laget hade jag snackat så mycket skit om lägenheten och det dåliga budet att jag lyckats dra ner sambon i träsket också. Han blev helt apatisk. Det har jag aldrig lyckats med förr och det skrämde mig att jag påverkar honom på det sättet. Han som annars är expert på att göra mig glad, trösta mig när jag som mest behöver det och övertala mig om att det kommer lösa sig för oss. Nu satt han och mådde ännu sämre än vad jag gjorde.

På något sätt fick detta mig att rycka upp mig själv från helveteshålet och försöka lappa ihop allt jag ställt till med. Efter ett tag började vi långsamt hitta tillbaka till verkligheten igen. Sambon sa att han mår jättedåligt av att jag är så ledsen hela tiden. Jag vill ju inte att han ska vara ledsen, men det är inget jag tänker på direkt när jag går in i mitt själviska depp-mode. Ska försöka tänka mer på honom i framtiden. Det är det minsta han förtjänar efter allt han måste stå ut med med mig.

Vi ringde mäklaren och tackade ja till pissebudet så nu är lägenheten nästan såld och vi kan lägga energi på framtiden istället.

Jag hoppas vi slipper resa till träsket på ett tag.

Jag tror inte jag vill stressa mer...

Är lite trött nu faktiskt. Förstår inte var jag får energin ifrån. Har långa listor över allt jag behöver göra varje dag.
- Städa lägenheten inför nästa visning
- Vika blommor (fast de är jag äntligen klar med.)
- Göra klart fotoalbumet
- Fixa klänning till bröllop (för den jag skulle sy blev skitful när jag i förra veckan försökte sy ihop alla delarna. Kan väl avslöja att jag hade fokus på annat just då...)
- Träna in sång till bröllop
- Komma på vad jag ska ha med i brudtärnetalet
- Städa micron (den luktar så jävla illa nu efter att ha legat i bilen i värmen, för gud förbjude att den står framme på visningen)
- Blogga

Kanske försöker jag se till att ha så mycket att göra hela tiden så jag slipper bry mig om mig själv. Ganska skönt för stunden men jag är rädd att det är rätt så dåligt i slutändan. Vill inte gå sönder...

Pissemensvärk!!!

Fan, piss och helvete så ont det gör!!!! Drömmer mig tillbaka till tiden då jag hade p-stav inopererad i armen och helt hade glömt vad menssmärta är. Men det sabla progesteronet förvärrar ju saken hundrafalt.

Har tagit två alvedon för det sitter i ryggmärgen nu att inte ta någon ipren. Men jag vet ju att den hjälper bättre så det här är ju bara korkat. Så varför, varför tar jag ingen ipren?!

Nu har den kommit i alla fall, bara att vänta ut den, hålla ut i fyra veckor tills det är dags att börja igen åka karusell igen. Kanske orkar vi med ett naturligt försök däremellan. Eller så skiter vi i det och bara försöker leva lite istället...

Idag kan jag i alla fall börja räkna ner. Igen.

Lite ensam igen

Ska på min bästa väns bröllop till helgen. Det ska bli jätteroligt. Så jag försöker att inte bry mig så mycket. Att alla andra brudtärnorna får sitta med bruden medan jag får sitta nån annanstans. Jag försöker verkligen. Går sådär iofs. Är lite ledsen. Känns lite ensamt att inte få vara med de andra. Att hamna lite utanför.

Jag tänker att det inte gick att lösa på något annat sätt. Att det här var bästa lösningen för min vän och för de flesta. Och det vet jag att det var. För det här handlar inte om mig, det är inte min dag. Och då får jag lära mig att hålla käften. Även om det gör lite ont.

Första budet

På utgånspris dessutom. Det känns bra. Det känns himla bra faktiskt! Men vi hoppas på mer och har minst en visning till i veckan. Antagligen imorgon.

En nalle

Idag fick jag ett litet paket. I paketet låg en liten nalle. Nallen höll i ett litet kort med stora ord som jag verkligen behövde höra. Ord som gjorde mig gladare än vad jag varit på länge.

Nallen fick mig att inse att M och jag nog behöver varandra ändå. Trots att vi inde delar misären med varandra längre. Kanske kan vi gå ifrån misärfokus och koncentrera oss på "vanlig" vänskap istället. Det kommer att bli svårt men idag käner jag mig lite hoppfull i alla fall.

Tack för nallen M. Tror han kommer trivas bra hos oss.

Plan

Ringde kliniken igår för att berätta om misslyckandet. Fick prata med en sekreterare som beklagade sig å det vänligaste och som sa att en sjuksköterska eller läkare skulle ringa upp mig senare samma dag så att vi kunde prata om vad som händer sen.

Ingen ringde.

Och idag, precis under min välförtjänta halvtimmesmassage, DÅ ringer de. Och jag kan inte svara. De ringer sambon istället och säger att det har blivit lite kommunikationsmissar på sistone och att jag kan ringa tillbaka. Fick ringa efter 13 eftersom de hade lunchstängt innan.

De kunde inte föklara varför det inte gått, mest beklaga sig. Vi har båda gångerna haft stora chanser på över 40% sannolikhet att lyckas. Det känns ju bra annars men inte efter två misslyckade försök direkt. Då känns det bara för jävligt.

Planen är i alla fall att vi sätter igång igen vid nästa mens. Förhoppningsvis blir det inte flytt precis då utan vi får reda på innan flytten om det tagit sig eller inte. Hoppas på en kul flytt. Så kul att jag slipper bära något alls utan bara kan njuta av ett pyre i magen. Annars tror jag flytten löper stor risk att bli rätt så miserabel.

Väntar på ett hemskickat schema för försök nr3.

Väntan på den så kallade tanten

Menshelvetet alltså...sprutorna är det finito med för den här gången och nu är det bara att vänta ut fanskapet. Riktigt jävla trist att vänta på den nu när man vet att den är på väg. Bajs också.

Inget hopp whatsoever. Mensen borde komma ett par dagar efter att man slutat med sprutorna. Vi slutade i fredags, gick inte alls att motivera att ta dem fredag kväll och lördag morgon också när allt redan var ganska uppenbart kaputt.

Av alla "väntor" jag varit med om så är den här den överlägset tråkigaste av dem alla...

Tredje gången gillt?

Ja...just de orden upprepade jag för mig själv nån gång i augusti förra året. Men det slutade inte riktig så lyckligt.

Jag hade ju blivit riktigt jäkla skitglad om vi lyckades på det här tredje konstgjorda försöket. Det sista som vi får betalt av landstinget. Annars blir det till att pröjsa själv sen. Och det är inte lite pengar man ska behöva punga ut med.

En hel ivf-behandling kostar på vår klinik 28.000:-
Efterföljande behandlingar kostar 24.000:-

Vi har ju ett embryo i frysen vilket är himla positivt faktiskt. För återinsättning av ett nedfruset embryo (FET) kostar "bara" 11.000:-

Vågar inte tänka på hur mycket det här skulle kunna landa på. När vi väl blir gravida vet jag att det helt klart kommer att vara värt pengarna. Det jag är mest rädd för är att ifall vi kommer att lägga ut massor med pengar på det här men ändå aldrig bli gravida. Den tanken känns så in i helvetes jobbig....

Utelåsta

Mäklaren fick våra extranycklar (plural alltså) trots att vi själva alltid bara använder den ena nyckeln. Givetvis låser han sjutillhållarslåset och nyckeln som vi har till just det låset vägrade fungera. Piss också. Ringde mäklaren och frågade om han inte möjligtvis bor i Lund. Inte så sannolikt nä, det trodde jag inte heller. Varför skulle sannolikheten plötsligt vara på vår sida igen?! Mäklaren var redan framme i Malmö.

Men han fick alltså snällt köra tillbaka och lämna tillbaka en av nycklarna så att vi kunde komma in. Så snabbt ville vi inte bli av med lägenheten.

Ett par som var intresserade. Jag hade hoppats på många fler än ett par. Är det så här segt att sälja lägenhet?! Verkligen?! Fan i så fall.

Och för att dra en passande parallell så kan jag säga att när vi stod där utanför vår lägenhet, helt handfallna utan en chans att att komma in utan någon annans hjälp så kändes det lite som hela vår ivf-historia. Det var verkligen ett läbbigt ögonblick när jag tänkte på det, men det kändes just precis så. Det är ju vår lägenhet och den borde vi ha nyckel till men den enda som hade en nyckel var en helt utomstående. Och vi visste inte om han hade tid att komma just nu.

Vi har tappat bort nyckeln till våra egna liv, till vår chans att bli med barn och de enda som kan hjälpa oss att hitta den igen, eller i vårt fall dyrka upp låset, är en klinik i Malmö. Det känns för jävligt att bli fråntagen kontrollen på det här sättet...