Skitråd.

Alla vill väl, jag vet, men det blir så lätt fel ändå. Det är svårt att ta det till sig eftersom det oftast är helt fel råd man får. Det är svårt att lyssna och det är svårt att bry sig. Men det är lätt att avfärda och lätt att att bli arg på sina snälla vänner som bara vill vara, just snälla.

Men det finns så mycket som jag bara inte vill höra. Som bara får mig att må sämre...
- Ska ni inte skaffa barn snart?
- Om ni bara slappnar av så kommer det att lösa sig.
- Tänk inte på det.
- Min kompis kompis skulle också göra ivf och de blev oväntat gravida när de stod i kö till behandlingen. Det var säkert för att de slappnade av.
- Ni är ju så unga och har hela livet framför er.
- Du behöver sluta stressa.
- Du måste lära dig att tänka på annat.
- Det hjälper ingen att du blir förtvivlad varje gång det går dåligt. Då gör du bara det sämre.
- Är du säker på att du inte är gravid?

Ja, det ryser allvarligt talat i hela kroppen av att läsa de här kommentarerna. Jag mår ännu värre av de uppenbara förklaringarna som många inte förstår...som jag ska behöva förklara. Och att jag ska behöva ha dåligt samvete för att jag behöver säga ifrån när det är något som får mig att må riktigt jävla skitdåligt. Som om jag inte mår dåligt nog...

Vi behöver inga råd, tro mig, vi är så pålästa man bara kan bli. Det vi behöver är stöd. Vänner som lyssnar, som visar intresse, som ställer frågor och försöker förstå. Som inte dömer oss för vårt humör som på sistone är ett oerhört nedstämt sinnestillstånd som den här cirkusen försatt oss i. Vår attityd, men snarare min för sambon är den coolaste person jag känner, kan säkert misstolkas mycket lätt och det har jag full förståelse för. Men fråga istället för att anta....det är så mycket ni inte vet. Kanske vågar vi inte berätta för att vi är rädda för alla råd som vi kommer att bli överösta med. Tänk om vi skrämmer bort våra vänner för att de tycker att "såna här privata saker kan man ju inte prata om". Tänk om de kommer tycka synd om oss. Tänk om de kommer att må dåligt för att vi inte berättat något innan. Tänk om de blir arga...

Ruvardag 12, IVF2

Pisseonsdag

Ensam...

Jag ska vara glad. Jag SKA vara glad. Jag ska VARA GLAD. Jag är inte glad. Inte det minsta. Jag försöker intala mig att jag är glad, och nånstans inom mig vet jag att jag är glad. Inte för mig, ingenting för mig. Men för M. Jag är glad för M. Det är jag. Nånstans. Men jag hittar inte det. För allt i världen så kan jag inte hitta det där stället där glädjen sitter. Förlåt M. Den finns där, jag lovar. Jag SKA hitta den. Jag SKA bli glad. Du förtjänar inget mindre.

Men just nu går det inte. Just nu är jag bara ledsen. Så in i helvetes ledsen. Vet inte vad jag ska ta mig till, vet inte hur jag ska överleva dagen.

Den bästa dagen i M's liv blir den sämsta i mitt på länge. Jag är hemsk. Jag är en hemsk person som ingen borde vara vän med. Varför skulle M vilja ha kvar mig som vän? Det behöver hon inte längre. Hon behöver inte MIG längre. Hon har annat att tänka på nu.

Idag mår jag uruselt. Idag var jag tvungen att gå hem från jobbet för att jag inte kunde sluta gråta. Idag känner jag mig ensammare än nånsin.

Idag är M gravid...

Blöt säng - IGEN!

Men va fan?!

Inatt svettades jag så mycket att jag vid fyratiden imorse fick gå och lägga mig i gästsängen istället. Bredvid sambon lämnade jag en stor och fuktig fläck som fortfarande inte gått tillbaka till normal torrhet klockan sju på morgonen.

Man känner sig ju som värsta sängvätaren...

Ruvardag 11, IVF2

- Mer brunt.
- Mer mensvärk
- Mindre hugg i livmodern
- Mindre ömma bröst

Och förkylning. Det har jag lyckats dra på mig också. Hade jag inte varit ifrån jobbet i 1,5 veckor hade jag stannat hemma idag. Men mitt samvete tillåter det inte. Fan. Jag har inte bett om att få det här samvetet! Jag vill inte ha det. Var kan man lämna tillbaka det?

Så här sjuk har jag varit

I huvudet alltså.

Efter ett par månaders av försökande tyckte jag det började kännas oroligt. Jag var precis i toppen av mitt googlande och hade faktiskt blivit en riktig mästare i det. "Vad kan man göra själv?" var frågan jag ställde. "Hur kan man påverka?"

Jag hittade otaliga trådar på ett dussin olika forum angående olika naturläkemedel. Det som det skrevs mest om var glandin25. Jag gick och köpte det (asdyrt) och knaprade på i en månad. Hjälpte inte...

Då sa det knäpp i mitt huvud och jag letade upp ALLA naturläkemedel som skulle kunna hjälpa.
Efamol
Rosenrot
Bidrottninggele
Bisolvon
Borago Jamsrot
Apiforce

Tror de alla var olika sorter och jag har säkert missat någon nu. Vissa skulle man ta innan ÄL andra skulle man ta efter ÄL. Vissa skulle man stoppa i sig gärna flera månader i rad. Så jag knaprade. Jag knaprade flera gånger om dagen. Ett stort berg med piller. Och till det fortsatte jag att käka Glandin25 samt mina vitaminpiller med folsyra. Märke inte någon skillnad tyvärr. Förutom att jag mådde lite skumt. Men gravid blev jag inte. Så jag slutade efter ett par månader. Det blev dyrt och ärligt talat vet jag inte om jag inte sabbade något i min kropp med min medicinmani...

Sprutorna fortsätter

Har jag fortfarande lite hopp i så fall? Jag vet inte. Men vi fortsätter. Till testdagen. Vill inte riskera något bara för att jag är en bitter pessimist.

Sen tror jag inte rumpan kan bli mycket blåprickigare. Jag har lärt mig att uthärda stickandet och numera gör vi det på ren rutin. Ligga på mage, ner med brallan, andas djupt och fram med bomullspad när det är över för att torka några droppar som kommer ut igen. Och blodet. För det blöder alltid lite grann.

Helt normalt...livet vi lever.

Vattensäng?!

Jag fick stå ut med svettningarna inatt igen trots att jag inte är gravid eftersom vi går emot min icke-gravida magkänsla och ändå sprutar progesteron.

Svårt att sova när det känns som att man ligger i en vattensäng som gått sönder.

Ruvardag 10, IVF2

Men är det lönt att fortsätta skriva ner tankar och symptom egentligen? Ja, jag vet inte. Alla säger åt mig att inte utgå från att det är kört bara för det där lilla...för det kan även vara ett positivt tecken. Jag nickar och låter dem hållas...fast jag känner ju min kropp. Jag vet ju att det är åt helvete alltihopa. Men jag låtsas. Jag låtsas för mina vänner och jag låtsas för sambon. De kan få hoppas lite till, om det gör dem gladare. Men jag har gett upp den här gången i alla fall. Har jag fel får jag mig i värsta fall en glad överraskning. Men det har jag inte.

Nåväl...
- Brösten ömmar mindre. (Typiskt dåligt...)
- Huggen i underlivet verkar ha övergått till en mol/mensvärk (också dåligt)
- Bruna flytningar (dåligt, dåligt, DÅLIGT!)

Inte ensam

Ja, jag har min sambo. Det vet jag. Och det är så skönt att vi är två. Men jag vet också hur skönt han tycker att det är att jag har M. Vilket oerhört stort stöd vi är för varandra. Han får en avlastning och jag kan prata om precis vad som helst. Om allt från bitterhet, rädsla och tårar till de allra äckligaste av äckliga slemdetaljer. De är sambon glad att han slipper.

M och jag har lovat varandra att ta oss igenom det här tillsammans. Och det gör mig trygg. Och väldigt väldigt glad. M är min lilla stöttepelare och är superduktig på att lyckas vända på allt det negativa. M är inte rädd för att säga till mig på skarpen när jag är för deppig och hon får mig alltid att tänka positivt. Utan M hade livet varit svårare.

Skönt man inte är ensam på den här resan.

Helvetespisshelvete

Nu är det kört...den här månaden kom beskedet ännu en dag tidigare. Trots sprutorna...

Inget färskt blod, aboslut inte rött eller så. Lite ljusbrunt bara. Men det är så mensen alltid börjar hos mig. Då vet jag att det snart är dags. Så sprutorna kanske inte tar bort de tidiga tecknena utan bara själva mensen? Vilket ju borde betyda att det är kört.

M säger åt mig att inte måla fan på väggen. Jag försöker...eller, nä. I helvete heller. Jag försöker inte alls för just nu mår jag bara så jävla dåligt. Jag är arg. Jag är så fruktansvärt arg! Och mår illa i magen. Känner nån sorts avsmak för att orka vara idag.

Och idag kunde jag inte vara hemma från jobbet längre. Pissestart på veckan...

Ruvardag 9, IVF2

- Idag har jag fått oerhört synliga ådror på tuttarna! Blåa och långa är de och jag är riktigt nöjd. Ännu ett tecken att lägga till progesteron-eller-gravid-symptom-listan.
- Fortsatt illamående (kan dock bero på all kaka jag har stoppat i mig...men den är ju så goooooood!)
- Konstig aptit idag igen. Först jättehungrig, sen inte hungrig alls, sen jättehungrig igen. Utan att faktiskt äta något däremellan.
- Kroppsvärmen verkar vilja apa efter aptiten för ena stunden är jag jättevarm och sen plötsligt kall. För att en liten stund senare, jo, det stämmer, bli apvarm igen!
- Det hugger i min stackars livmoder. Ofta. Och jag vet att det är ett positivt tecken men känslan tyder på allt annat än positivism. Något som känns så här obehagligt kan väl inte vara bra?!

Pysseleftermiddag och kakbak

Idag hade vi pysselstuga! Vek uppemot 60 pappersblommor till min vän E's bröllop om två veckor. Jag har ju ruvat nu i 9 dagar. Satt och kände mig småmysig under hela pysslet. Nu känner E till vår lilla hemlighet men det kändes ändå sådär barnsligt lurigt och härligt. Och med allt pysslet kände jag mig verkligen redo att bli mamma. Vi kommer att pyssla massor, mina barn och jag. Julpyssel, påskpyssel, vårpyssel, ja pyssel för alla årstider!

Inför pysslet bakade jag en kaka från senaste buffétidningen. Supergod! Fast jag gjorde en glasyr till den också. Eller glasyr och glasyr, snarare gräddkräm. Vispade upp 3 dl grädde och blandade i massor med lemon curd. En halv burk ungefär. Det gick verkligen hem. Jag har alltid älskat att baka och jag antar att det får mig att verka lite mammig. Det känns lite som att det är en förväntning många har på mig. Att bli mamma. Är så himla rädd för den dagen då folk kommer börja påpeka det. Ingen har gjort det än tack och lov. Eller jo, nån har frågat och då har jag sagt som det är. Jag pallar inte ljuga längre. Men jag tänker inte gå ut med det heller, rakt upp och ner mitt i afterwork-ölen eller under lunchdejten. "Ja, förresten, nu när vi ändå pratar om vädret. Vi är mitt uppe i vår andra provrörsbefruktningskarusell för det är visst jävligt svårt att bli gravid och sånt. Och dom bitarna. Du vet. Ja. Nä, men kul. Kul att träffas och så."

Rätt ägg till rätt person

Vid vår första ivf tänkte jag i början bara på att det var jobbigt att behöva gå igenom något sånt. Vi läste på båda två, min sambo och jag och började förstå att ivf inte alls var så enkelt som det verkade. För det kanske till exempel inte blir några ägg alls. "Herre gud!" "Kan det bli så? Att det inte blir några ägg? Måste man göra om allt då?!" Uppenbarligen så måste man det, ja. Fan.

Men det slutar inte där. Äggen kan låta bli att bli befruktade. De kan vägra att dela på sig också. Men den värsta tanken av dem alla var ändå när de på kliniken började babbla om säkerhetspapper vi behövde skriva på, godkännande av befruktning, leg vi behövde visa osv osv. "Herre gud igen!" "Tänk om vi får tillbaka någon annas ägg?!!!" Hemska, hemska, hemska tanke. Jag vil ha tillbaka mina egna ägg.

Det är så mycket som verkar kunna gå snett att man efter en stunds läsande tappar förståndet fullständigt. Det här går inte ens att ojja sig över längre. Det är lite som när man ska köpa sig ett hus för flera miljoner. Det är så mycket pengar det rör sig om, att när man är uppe i såna summor så försvinner verkligheten från situationen. Allt blir lite på låtsas och man börjar skoja om det istället. "Äsch, en miljon hit eller dit" "Vi kommer ändå aldrig kunna betala tillbaka pengarna"

Nu vågar jag nog inte riktigt skoja om att jag skulle bli gravid med någon annans barn, nä det går inte. Men jag begriper det inte heller...för det är så sjukt.

Ruvardag 8, IVF2

Lite huvudvärk men massor med hugg. Det är dagens status, varken mer eller mindre.

Känns lite fattigt för att vara ärlig. Jag vill ha fler tecken!!! FLER tecken på att jag är megagravid!

ICSI

ICSI, även kallat mikroinjektion, är en förkortning av intracytoplasmatisk spermieinjektion. Det är den metoden de använt på oss vid båda ivf-försöken. Det innebär att spermierna är av sån kvalite at de inte riktigt orkar simma till ägget på egen hand och att de är för få för att tillsammans kunna bryta ner skalet runt ägget. Då väljer de på kliniken ut den bästa spermien av dem alla och injicerar den direkt i ägget med en liten liten nål.

Känns rätt så besynnerligt att någon faktiskt väljer ut spermien som ska befrukta mitt ägg. Inget naturligt här inte...hade jag fått välja hade jag ju velat att vi fick köra en vanlig ivf, där spermierna läggs tillsammans med ägget i en provbehållare och urvalet sker lika naturligt som det hade gjort i min äggledare. Nja, fast hade jag fått välja hade jag valt att bli gravid helt och hållet på naturlig väg men det är inte så naturligt för oss i alla fall...

Komplett i svett

Kunde inte sova ordentligt inatt. Fy fan vad jag svettades. Har redan googlat upp det. Bieffekt av hormonförändringar i kroppen. Hela min sida av sängen var blöt. Sambon ville kramas. "Tro mig, du vill inte kramas med mig just nu..."

Men är det då en bieffekt av progesteronet som min kropp producerar för att jag faktiskt är gravid nu eller är det pga progesteronet som jag pumpas med varje dag?

Oavsett svar så var det inte behagligt.

Ruvardag 7, IVF2

- Huvudvärk. Hade det förra ivf:en också. Inte jättejobbig huvudvärk, men ihållande. Är där när jag vaknar och är där när jag går och lägger mig. Drar mig för att ta alvedon eftersom jag borde hålla mig från läkemedel helt och hållet under väntetiden...
- Illamåendet sitter kvar. Det känns jättestarkt idag. Den där konstiga aptiten har haft försvunnit för jag har verkligen inte velat äta något idag.
- Det hugger till i livmodern för jämnan...
- Går och lägger mig nu för huvudvärken ihopa med illamåendet är inte najs...

Folsyra, zink och andra braiga vitaminer

Måste stoppa i mig två vitamintabletter varje dag också. För folsyra ska man uppenbarligen bunkra upp med i förväg. Har bunkrat nu i ett och ett halvt år. "Mitt val kvinna" heter vitaminpillerna...inte direkt mitt val att stoppa i mig ytterligare ämnen. Känner mig inte direkt som en kvinna heller när jag inte blir gravid...

Folsyran är i alla fall viktig eftersom det under graviditeten ingår i uppbyggnaden och formandet av fostrets nervsystem.Och egentligen ska man börja ta folsyra 2 månader innan man "planerar bli gravid". Haha, är alla som blir spontant gravida körda då eller? Betyder det att jag faktiskt har lite av en fördel här? Eftersom jag kan preppa i flera år i förväg?! Äsch, försökte pigga upp mig av tanken, men så jäkla fördelaktigt känns det faktiskt inte...

Järn och zink ska visst också vara bra men det pratas det inte lika mycket om. Och det pratas inte heller så mycket om att för mycket A-vitamin kan vara direkt dåligt! Det finns ju 38% av dagsbehovet a A-vitamin i mina vitamintabletter. Jisses!!! Ska jag behöva ojja mig över det här nu också?!

När jag nu ändå är inne på det här med vitaminer...läste på rätt mycket om det i våras när sambons simmarprov kom tillbaka. Zink kunde visst förbättra kvalitén på stackarna. Speciellt i kombination med C-vitamin. Köpte Multi Man-brustabletter till sambon och tvingade i honom en varje morgon i tre månader. För så lång tid skulle det ta för att de skulle ha nån inverkan alls. Men vilket skämt alltså, för efter tre månader visade nästa simmarprov sämre kvalité än innan vitaminshocken...snacka om att jag kände mig lurad.

Vilket osökt leder mig vidare till det faktum att det forskats alldeles för lite på det här ämnet. För om simmarna har dålig kvalité så är det "bye bye, nu åker ni på ivf". Men om det är fel på kvinnan så gör man minsann ytterligare utredningar, behandlingar, operationer och hormonstimuleringar. Jag vägrar tro på att detsamma inte skulle kunna göras på män. Ja, alltså inte exakt samma ingrepp men att något borde kunna göras. Det går ju nästan inte att googla på ens för det finns ingen info att få....för jävligt.

Bakom ivf-fasaden

döljer sig två till synes vanliga människor.

Vår resa började för dryga 18 månader sen när vi fnissande och oskuldsfulla bestämde oss för att skaffa barn. Det var som att leva i en härlig dröm, med hela världen för våra fötter. Allt var möjligt! Men det var ingen som berättade för oss att det naturliga med att bli gravid inte alltid är så naturligt. Det var ingen som berättade för oss att den dagen vi tog beslutet om att vilja bli föräldrar skulle bli den första dagen i en helveteslång resa kantad med oro, rädsla och förtvivlan.

Ivf är inte bara en lösning på ett problem. Ivf är inte bara en medicinsk behandling för ofrivillig barnlöshet. Ivf är tillstånd som sätter ett par på prov.

Det handlar om överlevnad. Att orka gå igenom det här tillsammans. Att ta sig igenom de dåliga dagarna då vi inte ens orkar prata med varandra. Dagar då någon av oss tänker den hemska tanken om att vi kanske inte kommer att klara det här tillsammans. Det handlar om att när vi gått så långt ner i skiten, när vi tappat bort oss själva och varandra, att fortfarande ha ork att lappa ihop vårt förhållande och vår dröm att en gång bli fler. Det handlar om att tvingas resa sig när allting känns för jävligt och man är lamslagen av rädslan att vi kanske aldrig kommer att få barn.

Livet försvinner under våra fötter och vi lever i en låtsasvärld som verkar drivas av sakta men säkert minskande reserver av hopp och viljan att överleva. Var tog livet vägen? Vad hände?

Ruvardag 6, IVF2

Aptrött och med ett överhängande illamående som plötsligt kom från ingenstans.
Känner mig gravid i kroppen men inte i sinnet...

Testdagstid och konstig värk

Nu har jag suttit och jämfört tider på forumet och googlat fram andra tider runt om i nätet. Hur många dagar efter ett ÄP man ska testa. Och konstigt nog varierar det jättemycket! Beror det på klinik? Embryokvalitet? Ålder? VAD?!

Jag ska testa 17 dagar efter ÄP, det är typ, JÄTTETIDIGT. Många andra ska inte testa förrän 20-22 dagar efter ÄP. Det ska jag fråga läkaren vad det beror på, nästa gång vi talas vid...(har en bedrövande känsla att det kommer bli vid nästa misslyckande...)

Idag har jag haft konstig värk. Känner igen den men begriper inte vad det innebär. Det värker i nedre delen av magen, snett in mot livmodern och neråt mot underlivet. Som ett starkt tryck. Känns mest när jag rör på mig lite hastigt, byter ställning i soffan, eller byter från sittande till stående. Har så klart googlat på det och får mest fram att det är ett välkänt graviditetstecken. Det låter för bra för att vara sant!!! =) Det måste ju bara vara bra, eller hur?!

Plåtning

Fort som fasen gick det. En dryg halvtimme så var hela lägenheten fotad från alla hörn och kanter. Jag sprang runt och gömde saker hela tiden medan tjejen fotade rum efter rum. Fick titta på bilderna när hon var klar och jag kunde fan inte fatta att det var vår lägenhet på bilderna. Såg ju skitsnyggt ut!!! Varför ska vi flytta egentligen?!!

- Jo, för att sambon vill ha ett biorum, jag vill ha en trädgård och för att jag har en sån vision av hur vi sitter där i huset med alla våra barn och bara är stormlyckliga. Eller så är det för att jag inte orkar med mer tråkigheter utan vill ha lite förändring i livet. Eller kanske för att jag inte orkade leta längre? Shit! Jag hoppas att det är för att vi faktiskt gillar huset vi har köpt. Skruvat, nonetheless...

Ruvardag 5, IVF2

Jag skulle kunna bocka av 90% av alla graviditetstecken på en lista. Men inte fan är jag gravid för det! Jag har blivit lurad! Kroppen har blivit lurad!

Progesteronet som injiceras i mig ska signalera till hjärnan att en graviditet är på gång och att mensen inte ska sättas igång. Kroppen producerar egentligen själv en massa progesteron ifall man blir gravid, men under ivf:en så hjälper man kroppen lite på traven. Vilket resulterar i att kroppen tror att den är gravid innan den faktiskt blir det. Och det är nog den bieffekt jag ogillar mest!

Den får mig ju att känna mig gravid. Jag börjar låtsas, hoppas, tro på lögnen. Letar tecken, varje dag, varje timme. Stora tuttar, ömma tuttar, molvärk, acne, humörsvängningar, konstig aptit, trött...och jag VET INTE! Jag vet inte om det är en riktig graviditet på gång eller om det bara är hormonerna. Jag vet inte om jag inte kommer känna av en äkta graviditet eftersom jag går på så många extra hormoner. Jag vet inte hur jag kommer må ifall jag faktiskt kommer att bli gravid nån gång. Vet inte vad jag ska leta efter...

Hoppelihopp

Förra ivf:en såg jag till att planera in aktivitet efter aktivitet under hela väntetiden så jag inte skulle bli stirrig eller stressad över just väntetiden. Istället blev jag stressad över allt jag skulle hinna göra. Inte så lyckat nä.

Den här ivf:en kör jag den omvända taktiken. Mycket vila och lugn. Och jag måste nog erkänna att det passar mig mycket bättre. Ligga och vila i soffan och bar avänta ut det. Och veta att jag gjort allt jag kunnat för att grodden ska fästa.

Så ska jag nog göra nästa gång också......!!!!Men vad fan säger jag?!!!!! Det ska väl för i helvete inte bli nån nästa gång!!! Nu går det utför i mitt huvud. Nu är det nåt som har gått fullkomligt galet i hjärnsignalerna. Vadå " hoppet har försvunnit"? Var tog det vägen? Men stå inte bara där som ett fån...Hitta det!

Sjuk i kroppen och i knoppen

Har lyckats dra på mig en förkylning av nåt slag. Men jag har ju varit hemma hela tiden! Och bara fått besök av friska människor. Jag är ju för fanken skitynklig redan. Var är rättvisan i mitt liv egentligen? För i helvete Gud eller vem fan det är som gör så här mot mig. Lägg av!!!

"Jaha, nu sitter du hemma och är sjukledig/jobbar hemifrån bara för att du behöver vila lite". "Så får man inte göra. Nu får du allt få en förkylning så du förtjänar att vara hemma på riktigt".

Är trött i huvudet.

Ruvardag 4, IVF2

- Fortfarande inte hungrig och inte mätt. Jag är fast aptitlimbo...
- Knölen jag fick av sprutan för 4 dagar sen verkar ha lagt sig. Vilket i sin tur betyder att medelvärdet hamnar på 4 knölar per skinka. Hela tiden! Samtidigt som bieffekterna från en spruta börjar avta så får jag en ny. Det försvinner liksom aldrig. Rumpan är lika halvkass i en jämn fart...
- Ännu mer molvärk! Känns som vid äl så det är kanske effekterna av ÄP:et för en vecka sen?
- Finnar...suck. Det ska man också behöva utstå. Hur mycket pengar jag än väljer att lägga på skönhetsprodukter så finns det inget som kan rå på ett hormonpumpat ansikte. Det känns liksom kört. Visst brukar det bli lite mer orenheter i samband med mensen och så men det är ju hanterbart i alla fall. Men med 4 ml progesteron varje dag kan jag lika bra ge upp...

Stressbesök

Idag var min vän T och hälsade på. Det gjorde hon under förra ivf:en också. När jag var hemma en dag och tog det lugnt. Fast den här gången gick besöket i överljushastighet nästan. Så mycket nytt, så mycket bra. Så mycket på en gång helt enkelt.

T har fått jobb! Äntligen! Fan vad glad jag är, hon förtjänar verkligen lite lycka! Och nog piggar det upp mig också. Superstolt!

Så istället för vilo- och mys-stuga blev det snabblunch- och cv-skrivarstuga. Uppdatera CV för ett möjligt uppdrag. Skriv om till engelska. Ändra layout. Ät lite mat. Prata lite. Kolla upp synonymer. Ingen svengelska! Skynda skynda. Ingen film idag, nästa gång. Jag kan spara på den. Prata lite. Ät lite frukt. Hur går det med resan? Inte nu, måste skriva cv. Eller resa, jo, bra. Det blir nog av. Beror på. Stressa lite till. Snart klar. Måste sticka nu. Hejdå.

Fler fönster

har nu blivit putsade. Snart klar med alla i hela lägenheten sen lovar jag att jag ska ta det riktigt lugnt! Är lite rädd men har ändå svårt att acceptera att mitt fönsterputsande skulle kunna göra pyret arg eller lessen. Vi måste ju sälja lägenheten så att vi kan flytta in i vårt fina hus och förbereda ett fint rum för lilla pyret. Hoppas vi förstår varandra, pyret och jag. Tänker på dig så ofta. Håller händerna på magen, värmer lite, försöker göra det så gosigt som möjligt i magen. Stanna lille vän. Snälla stanna. Jag ska klappa magen varje dag, prata med dig, läsa sagor, sjunga, vagga. Bara du vill stanna.

Förtest

Varje månad sen sommaren förra året har jag testat. Även när mensen redan kommit. Jag har hoppats. Mensen kanske ljuger. Börjat testa omkring 7 dagar efter ÄL. Det är då ägget borde ha hunnit fästa. Minst en gång om dagen. Oftast fler. I början köpte jag alltid tester på apoteket. Svindyra och lyxiga i fina pappförpackningar och flastfodral. Sen hittade jag ut i testträsket på nätet. Mängder med tester till en 1/10 av priset. Roffa roffa bunkra bunkra.

Med lite snabb överslagsräkning på alla månader vi försökt och hoppats så får jag det till ca 130 förbrukade tester. 130 minus. 130 gånger många pengar som bara kastats bort för något gott har de inte fört med sig. Bara besvikelse. Gånger 130.

Jag vet precis vilket jag tycker är värst av minus och mens. Det verkar inte var så de flesta tänker som jag pratat med. De gillar inte besvikelsen av ett minus. Vem fan gör det. Inte jag heller. Men eftersom jag gillar att tänka om så är jag en testande och hopplös dåre. För tänk om! Tänk om det faktiskt blir ett plus nån gång?! Ett minus kan fortfarande bli ett plus. En mens är lika hopplöst som det låter. En påminnelse av hålet jag har i mitt hjärta som bara blir större och större varje gång vi misslyckas.

Men den här gången har jag lovat kompis M. att inte testa förrän på TD den 12/9. Dagen som står i papperna från kliniken. Tidigast då får jag testa.