Fick en fråga på jobbet idag, från en väldigt nära arbetskamrat, om varför jag var borta ett par dagar för en månad sen. Jag ville svara, för jag gillar inte att säga "Det tänker jag minsann inte berätta", tycker inte om att vara en sån person. Speciellt inte när en människa som jag är både arbetskamrat och vän med tar steget och faktiskt frågar. Men jag lät bli. Och det faktiskt helt ok. Jag tror nämligen att jag behöver hålla det lite hemligt ett tag till. Tills jag vågat ta det steget när jag accepterar att det här är en del av våra liv nu. För dit har jag inte kommit än.
Ni andra som är i samma misär, har ni accepterat det?
fredag 4 december 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är faktiskt en av mupparna som gömmer sig under henne, eller kanske en mammut :P
SvaraRaderaNä det är slags sacco med hårigt överdrag. SOm tur är så kan man ta av och tvätta det. Kan ju säkert samlas en del hemskheter i den....
I början berättade jag inte för någon, utom min bästa vän. Men efter ett tag berättade jag för familjen och fler vänner. Sen började jag skriva om det i bloggen och blev helt öppen med det. Det är så skönt! Men det är säkert olika för alla när man känner sig redo.
SvaraRaderaJag pratar för den skulle inte så mycket om det. Men frågar någon om vi funderat på barn så säger jag precis som det är. "Det svårt för oss att bli med barn så vi har provat lite olika behandlingar men tyvärr har inget fungerat. Nu väntar vi på IVF och fortsätter hoppas".
Har aldrig uppfattat det som negativt att berätta. De flesta verkar känna någon som varit i samma sits.
Vi har valt att vara öppna med allt och alla, inte så att vi lyfter frågan med någon som inte står oss nära som kollega eller vän.
SvaraRaderaDet jobbiga som jag ser det är när det inte lyckas och man sedan får frågan "hur har det gått?" och tvingas svara att "nej, inte den här gången men vi tar nya tag..."
Dom gångerna funderar jag över om det hade varit bättre att inte säga något..
Tror trots det att jag mår bättre av att prata om det, jag är så öppen med allt annat i mitt liv att det skulle kännas konstigt att bara låtsas som ingenting.
Ni ska göra det som känns rätt för er, inte vad omgivningen tror och tycker!'
Kram!
Vi är ju väldigt öppna med det, men blir jag pressad och inte känner mig bekväm ljuger jag som en gudinna. :)
SvaraRaderaJag tror nästan jag skulle vinna pris för mina lögner om dagar borta mm. Hemskt, men skönt.
Natti natti vännen!
Kram
Ja, sinnessjukt dyrt är det. Knasigt, men det är ju så himla gott.
SvaraRaderaTesta bullarna, jätteenkla att baka!
Kram
Nej, vi har varit hemlig i alla år. Vår närmsta familj vet om det sen hösten -07, men inte övriga i släkten. På jobbet vet min chef om det. Sen har vi ett par vänner som är införstådda med hur det är ställt och sen har vi ytterligare tre par som vi gått adoptionskurs med som förstås vet det (och vet hur det är!!). Skönt med några som vet, men jag resonerar som så att det är ingen av de som är superfertila som behöver gå och berätta detaljer kring hur de försöker få barn och hur det gör det och hur ofta o s v. Så, varför ska jag?
SvaraRaderaBesvärligast är ju frågorna på jobbet, om varför man är borta så mycket. Vännerna frågar inte längre, de anar nog ändå hur det är eftersom varken jag eller K är purunga längre.
Berättar gör man när man är redo, om ens då...
Vi är väldigt öppna med det och trivs bäst sa. Skulle aldrig kunnat halla det bara för mig. Behöver stödet fran min familj och vänner och tror även att det är viktigt för andra att fa höra om. Har även berättat för chefen och de närmaste kollegorna, det har bara underlättat. Har aldrig kännt att nagon lägger sig i eller ställer dumma fragor.
SvaraRaderaDäremot när det gäller bloggen sa skriver jag aldrig ut detaljer om just var behandling, tex datum och antal embryon etc. Där är jag inte ännu ;) Nu när det närmar sig testdag sa kommer jag nog ändra sa att jag maste godkänna kommentarerna först.
Kram pa dig!
På jobbet undrar de varför jag är borta lite hipp-som-happ ibland, men jag säger fakiskt att de inte har något med det att göra. Jag tror nämligen att jag inte skulle få det stöd som jag behöver, så istället för att förvänta mig att få stöd så stänger jag hellre dörren helt. Då kan jag inte förvänta mig något heller... Dessutom slipper jag obekväma frågor.
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaVi har varit öppna från början på grund av att jag jobbar på ett ställe där jag exponeras för kemikalier som jag måste undvika under IVF. Så alla vet både arbetskompisar, familj och vänner. Tycker om att alla vet, vi känner oss aldrig ensamma under alla våra försök.
För mig är det väldigt privat, det är något jag vill välja vilka jag vill ska veta. Det finns folk som vet om hur det är ställt, att vi har problem, men inte mer, som var vi är i behandlingar, hur många försök vi gjort osv. Som Malla sa, ju fler som vet desto fler "hur går det" frågor får man, och så länge det inte är ett plus så går det ju åt helvete. Inte så kul att behöva berätta om sina misslyckanden. Om det skulle bli ett plus hade jag också velat mörka det rätt länge, av rädsla för missfall.
SvaraRaderaPå jobbet har jag endast berättat för min chef, för att jag var tvungen, och min närmaste arbetskamrat, för att det hade blivit för svårt att ljuga i längden och hitta på nya dumma saker om varför man är borta.
Sen berättar jag för mina närmaste vänner, och det är väldigt skönt att kunna prata om det och inte dölja något för dem, för mig är de väldigt väldigt viktiga. Viktigare än familjen, som inte vet något.
Och så har jag träffat några andra som håller på med ivf genom forumet på Familjeliv, vi träffas och stöttar varandra och kan prata om behandlingar och rädslor på ett helt annat sätt än med någon som inte gått igenom det själv. Hur mycket ens vänner än tycker om en, så kan det nog vara svårt att förstå allt som går genom huvudet ibland :)
Långt svar...
kramis
Lova