Om att säga nej

Fick en fråga på jobbet idag, från en väldigt nära arbetskamrat, om varför jag var borta ett par dagar för en månad sen. Jag ville svara, för jag gillar inte att säga "Det tänker jag minsann inte berätta", tycker inte om att vara en sån person. Speciellt inte när en människa som jag är både arbetskamrat och vän med tar steget och faktiskt frågar. Men jag lät bli. Och det faktiskt helt ok. Jag tror nämligen att jag behöver hålla det lite hemligt ett tag till. Tills jag vågat ta det steget när jag accepterar att det här är en del av våra liv nu. För dit har jag inte kommit än.

Ni andra som är i samma misär, har ni accepterat det?