En vecka senare...

Jag har reflekterat...funderat på hur jag mår, funderat på vad jag vill och funderat på vad jag inte vill. Tror ni att jag blivit smartare eller kommit fram till något?

NÄ!

Inte ett jävla skit har jag kommit fram till förutom att jag är vansinnigt trött och mår dåligt mest hela tiden. Jag pratade med kliniken i förra veckan. De lät ledsna. Jätteledsna. Tänk att jag trots all skit kan förmå mig att tycka synd om de stackars sköterskorna på kliniken som lider så med mig...en barnmorska har ringt tillbaka till mig. Två gånger. Båda gångerna har jag missat samtalet. 'Blocked' står det bara...

Jag har jättemycket att göra på jobbet nu. Vet inte om det är bra eller dåligt. Jag känner mig trött och sliten. I natt sov jag 9 timmar. Igår sov jag nästan två timmar mitt på dagen i soffan. Men jag är trött ändå.

Hemma är det sådär. Vi har tappat bort varandra...eller, det är mest jag som har tappat bort A. Försöker hitta tillbaka men det går långsamt. Jag är mest trött och ledsen. Orkar inget. Vill inget. Tror jag håller på att gå sönder. Eller så har jag redan gjort det.

Vinnaren!

När vinnare har dragits i tävlingar jag sett på andra bloggar så är det oftast förberett med en stor skål med namnlappar på alla som är med och tävlar och sen dras vinnaren. Så blir det inte hos mig. Visserligen kan jag vara VÄLDIGT pysslig när det vill sig, men jag har andra sidor. En av dem heter nörden så idag drogs vinnaren av en slumpgenerator. 24 lotter var det som var med i dragningen och random.org drog nummer 15 som alltså blev kvällens vinnare.

Personen med nummer 15, som kunde utläsas ur det fina excelarket jag gjort på alla deltagare, var....trumvirvel....................Längtan!

STORT GRATTIS!!!!
Hör av dig till mig på mailen med namn och adress så skickas ditt pris omedelbums.

Och tack till alla andra som ville vara med att tävla! =) KUL!

Favorit i repris med bloggvän

Jag kunde ju inte annat än passa på att träffa Sara även på lördagskvällen. Tillfällen som dessa får man verkligen ta tillvara på. Tårarna höll sig på avstånd den här gången och fasen vad roligt vi hade det!

Första ölen intogs på Ariman i Lund, ett sunkigt studentbetonat hak, med väldigt speciell (läs alternativ) stil och känsla. Bilden säger visserligen inte så mycket om stället men hallå! vilka snygga tjejer det är på bilden!!! =)

Kvällen fortsatte på Herkules bar, samma ställe vi var på kvällen innan, där jag dessutom råkade glömma min gympa-ryggsäck. Bartendern gjorde sig lustig genom att komma invalsande bakom bardisken med ryggsäcken på ryggen och frågade ut mig vilket märke det är på skorna. Ingen jävla aning sa jag men jag kan säga vad jag har för schampo och balsam. Tur han inte frågade för det visade sig senare att jag inte hade nån koll alls när jag stolt skulle demonstrera för Sara vilka produkter som gömde sig i mittenfacket.

Ovanstående foto är tredje i ordningen på Saras och min fotosession i soffan på Herkules. Jag försökte skrämmas lite och sa till Sara innan vi skiljdes åt att ALLA fotona kommer att bloggas, och vi skrattade fullt och förnöjt båda två. Jag ångrade mig givetvis idag när jag såg hur vansinnigt kasst vi såg ut. Kan alkoholen haft något med det att göra måntro? =) Sjukt god Mojito oavsett!

Tack för en fin helg vännen, den betydde mycket för mig! Och är det någon av mina andra bloggvänner som är på besök i Lund med omnejd nån gång, hör av er så bokar vi in nåt mysigt! =)

Glöm inte att tävla!!!

Jag la ju upp en tävling för ett tag sen där man kan vinna en spännande ny typ av ägglossningstest som håller koll på ÄL via saliven. Personligen tycker jag det verkar riktigt häftigt och skönt att slippa allt meck med urinprov =)

Så in och tävla med er, det räcker med en kommentar på inlägget. Sista dagen är imorgon!

TILL TÄVLINGEN

Minibloggträff med Sara

Sara är i Lund över helgen och det hade ju varit heldumt att inte passa på att träffas. Så efter jobbet och träningen begav jag mig ner på stan för att möta upp min fina vän. Just den här veckan har inte varit en av mina favoriter och jag kände mig extra känslig igår...vilket blev rätt så uppenbart eftersom jag började gråta så fort jag såg Sara. Svårt att förklara men den här känslan av att någon annan faktiskt förstår precis hur det känns och hur jävla dåligt man mår gjorde att allt bara släppte och att jag inte längre behövde hålla uppe min alltingärsåbraså-fasad. På ett sätt var det lite befriande även om det gjorde ont att inse hur ledsen jag är.

Jag lugnade i alla fall ner mig väldigt snart och vi hade en jättemysig kväll och satt och pratade om allt möjligt från behandlingar till andra bloggare till resor till mat till jobb och till öl. Bildbevis finns självklart och kommer här:

På vägen hem kände jag inte längre att jag behövde hålla ihop mig själv tårarna började rinna när jag steg av bussen och när jag satte nyckeln i låset blev det totalsammanbrott. Grät hysteriskt och länge, tills det inte fanns några tårar kvar. Var helt slut och somnade i soffan med huvudvärk och vätskebrist. Idag känns det lite bättre men det har inte lossnat helt det här... blir nog minst ett litet sammanbrott till nån dag.

Missfall...igen...

Det ville sig inte. Tog ett test igår som knappt visade något alls och imorse blev det inget test för det kändes inte så lönt. Blödningarna tilltog i tisdags, den där vanliga menssmärtan som ni säkert känner igen dök upp och allt har hållt i sig till idag. Imorse kom dessutom 'klumpen', den lilla hinnsäcken som pyret skulle utvecklats i om det hade bestämt sig för att stanna hos mig.

Det känns tungt nu. Jag visste ju redan igår att det var kört så jag gick på fest och bestämde mig ganska tidigt att jag skulle se till att bli full, fullare, fullast. Jag mår som jag förtjänar idag och jag tror det dövar missfallssmärtorna. Både de psykiska och de fysiska. Det värker i tjejmagen, som om jag hade ett stort hål där. Psykiskt så har jag inte tagit det till mig än. Just nu är jag bakis på jobbet och fokuserar på att vakna till liv så jag kan gå och ställa mig på företagsmässan som vi är med på och vara trevlig mot en massa studenter.

Det blir verkligen en sjuk kontrast, att stå på en mässa och prata med bananskalsstudenter som inte har några som helst bekymmer i livet (klart att de kan ha, men det är svårt att föreställa sig dem idag...) medan jag själv har ett missfall som pågår i magen och åtta ivf-behandlingar i ryggen. Så sjukt att det på något sätt blir absurt.

Vill återigen tacka er alla som skriver, stöttar, hoppas och kämpar tillsammans med mig. Att ni finns där för och med mig betyder oerhört mycket. Det här hjärtat är till er.

Vet inte var jag ska börja...

...så jag börjar från början.

Igår hade jag storslagna planer. Igår skulle jag överraska er alla. Igår skulle vara en bra dag, kanske en av de bästa. Mina planer började dock att krossas så fort jag vaknade och höll på så under resten av dagen med lite extra skit inkastat också.

Det är nämligen så här att 'skaffa familj' och 'skaffa barn' är ett lyxproblem. Det är såååå vansinnigt lyxigt att det är alldeles för bra att bara misslyckas med ett försök. Ett åttonde ivf-försök. Nej nej, fullt så bra ska man inte ha det...

Igår tänkte jag visa er det här testet som jag tog i lördags:

och det här:

och det här...

Igår tänkte jag även visa er måndagstestet. Det gjorde jag inte. Resultatet var inte alls vad jag hade hoppats på...istället för att vara dubbelt så starkt så var det svagare...fan.

Sen kom mensvärken. Tilltagande blödningar. Fortfarande inget rött blod men ändå. Blödningar + ont brukar vara ett säkert tecken på att något inte står rätt till. Hoppet började försvinna och dagen började kännas riktigt jävlig faktiskt. Men jag satte igång att jobba och bocka av mina att-göra-listor. Det hjälpte.

Sen blev det lunch. Med E och bebis. Jag bokade bord på Brogatan på Lundia, mysigt och lite lyxigt. Nästan för lyxigt uppenbarligen, för när jag kom dit fick jag en hård (men säkert rättvis) utskällning av servitören för att jag inte hade tänkt på att be om ett bord med extra plats eftersom E hade barnvagn med sig. 'Det får du faktiskt se till att tänka på till nästa gång'. Minns inte vad jag svarade...

På eftermiddagen kom det färskt blod. Inte mycket, men tillräckligt för att krossa det där sista ynkliga hoppet jag gick och bar på. Jag gick och tränade efter jobbet. Det hjälpte att ta ut sig lite. Att ta tillbaka kontrollen över kroppen och säga åt den att fortsätta springa trots att den inte ville mer.

Hemma somnade jag i soffan efter en varma koppen och en knäckemacka. Sen renoverade vi, sambon och jag. Satte upp tyg i taket i filmrummet. Var helst slut i armarna efter träningen men kämpade på. Ungefär samtidigt kom den sista skiten, den som fick hela dagen att bli som ett skämt, något absurt som jag inte visste om jag borde skratta eller gråta åt.

Fick inte ett, utan TVÅ mms av svärmor. 'Du har blivit faster'. En lysande avslutning på min alldeles för lyxiga dag. Dagen då svågern med fru blev föräldrar är dagen då jag fick missfall för tredje gången på två år.Om det nu är missfall det här. Vågar vi hoppas på ett utomkved? Det om något borde ju vara raka motsatsen till lyx...

Jag kanske kan starta en liten omröstning här på bloggen. Vad tror ni, är det missfall eller utomkved? Jag kan lotta ut ett pris bland er som gissar rätt...Eller är det för makabert? Har lite svårt att avgöra det just nu...och då mår jag ruskigt mycket bättre idag än vad jag gjorde igår. Igår var en jävla skitdag.

Om mensvärk

För andra dagen i rad har jag vaknat upp runt 5-tiden med vansinnessmärtor i magen. Såna där som man måste ta massor med panodil för. Försöker somna om och hoppas att allt är borta nästa gång jag vaknar. Det blöder inte så mycket än...mest brunt och rosa. Ibland lite röda prickar. Jag tar ju fortfarande progesteron och progynon så kanske är det därför det blivit lite uppfuckat. Får ju göra det till testdagen i alla fall så att jag kan intala mig själv att jag gjort allt jag kunnat.

Idag var jag på Louisiana. Det som ligger i Danmark alltså =) Tittade på konst och kände mig vuxen. Där är verkligen sjukt fint och det första vi alltid gör när vi kommer dit är faktiskt att gå och fika och njuta av den fina utsikten:

Ikväll blir det middag hos mamma. Det har hon lyckats klämma in mellan alla sina resor så man känner sig ändå lite utvald och viktig. =)

Vad gör ni en lördagskväll som denna?

I tisdags

pratade jag med mamma på telefon. Hon är ute och reser mycket med jobbet så vi får ses i luren allt som oftast. Tror det är sen i tisdags min energi har fått sig en rejäl skjuts. Det är jobbigt att berätta för mamma att ett försök gått åt pipan. Att vi misslyckats återigen. Att hon inte blir mormor den här gången heller...

Jag bävar alltid för den stunden jag måste berätta för henne. Att berätta för mamma är minst lika jobbigt, om inte värre, som ångesten inför ett test, sorgen efter ett minus eller känslan jag får i magen när det kommer rosa på pappret.

Har skrivit om det förr, om hur jobbigt det måste vara att vara förälder till någon som har så svårt att få barn som jag har. Hur maktlöst det måste kännas och hur jäkla ont det måste göra att se sitt barn lida på det här sättet...det blir en gemensam kamp, även om den ofta känns väldigt mycket bara min, så har jag en hel armé människor bakom mig, som inte bara hoppas åt mig utan som kämpar med mig. Som hjälper mig att komma på fötter igen. Sambon, mamma, vänner, svärföräldrar och bloggläsare.

I alla fall, att berätta för mamma kräver extremt mycket energi och just i den stunden är det jag som måste stå på mig och säga att allt kommer att bli bra och att vi kämpar vidare. Det är inte alltid det känns så men jag vet att mamma behöver höra det. Och då får sig hoppet, drivet och självkänslan en enorm boost och den lever jag fortfarande på idag faktiskt. (Och ja, mamma läser bloggen. Hej mamma!)

För övrigt är det fortfarande rosa. Ibland brunt. Som jäkla pissevanligt alltså...

(Tack förresten för alla nya awards mina fina bloggvänner. Lovar att kommentera dem SNART! =))

Ni är så fina allihopa!

30 kommentarer på mitt förra inlägg, det har verkligen hjälpt mig att hålla ihop sen i måndags!

Och måndagen var tuff, riktigt tuff. Svårt att sitta på jobbet och låtsas som att allt är ok. Samtidigt hade jag väldigt mycket att göra och det underlättade. Bara att ta på jobbansiktet och bita ihop. Men jäklar vad det gick i vågor. Ena stunden kunde jag vara superfokuserad på en uppgift och andra stunden satt jag med tårar i ögonen.

Det inträffade igår också, när jag satte på lite musik i lurarna. Tog 20 sekunder sen insåg jag att jag inte kunde sitta kvar vid min plats längre. Ögonen blev tårfyllda på bara några sekunder så jag tog min passerbricka och lämnade kontoret med raska steg. Sprang ner i källaren, låste in mig på toaletten och grät ut en stund. Varvade ner, samlade lite kraft och sen var det bara att masa tillbaka sig till kontoret igen.

Idag känns det betydligt lättare. Idag har jag en massa energi som jag inte riktigt vet var den kommer ifrån. Speciellt inte eftersom jag sov så jäkla illa inatt...kunde först inte somna och sen vaknade jag säkert en fyra-fem gånger och bara låg och vred på mig. Steg sen upp en halvtimme tidigare än vanligt och grovstädade badrummet...ibland förvånar jag mig själv...

Tycker det känns så himla härligt att ni fortfarande hoppas för mig! Efter så många försök jag har bakom mig så har jag inte mycket hopp kvar, speciellt när jag vet att det måste till ett mirakel för att det faktiskt ska vara något efter tidiga rosa blödningar. Jag fortsätter med pillerna så klart, för en promille hopp har jag kanske ändå. Fast det är ni som håller det uppe. Utan er hade jag gett upp för länge sen.

Så KRAM på er alla!!!

Då så mina vänner

Vad säger ni om en favorit i repris från IVF4 med lite rosa på pappret redan på ruvardag 7? Och så slänger vi på en måndag och en massa måsten på jobbet, vi gör det. Någon som har lite skit ni vill bli av med? Min dag har redan börjat så lagom bra så det är bara att skicka vidare. Hit me! I can take it...

Och nä, slemhinnorna är inte ömma av vaggisarna eftersom jag fortsatt att ta dem där bak så det är tyvärr inte en förklaring...