lördag 13 november 2010

Minibloggträff med Sara

Sara är i Lund över helgen och det hade ju varit heldumt att inte passa på att träffas. Så efter jobbet och träningen begav jag mig ner på stan för att möta upp min fina vän. Just den här veckan har inte varit en av mina favoriter och jag kände mig extra känslig igår...vilket blev rätt så uppenbart eftersom jag började gråta så fort jag såg Sara. Svårt att förklara men den här känslan av att någon annan faktiskt förstår precis hur det känns och hur jävla dåligt man mår gjorde att allt bara släppte och att jag inte längre behövde hålla uppe min alltingärsåbraså-fasad. På ett sätt var det lite befriande även om det gjorde ont att inse hur ledsen jag är.

Jag lugnade i alla fall ner mig väldigt snart och vi hade en jättemysig kväll och satt och pratade om allt möjligt från behandlingar till andra bloggare till resor till mat till jobb och till öl. Bildbevis finns självklart och kommer här:














På vägen hem kände jag inte längre att jag behövde hålla ihop mig själv tårarna började rinna när jag steg av bussen och när jag satte nyckeln i låset blev det totalsammanbrott. Grät hysteriskt och länge, tills det inte fanns några tårar kvar. Var helt slut och somnade i soffan med huvudvärk och vätskebrist. Idag känns det lite bättre men det har inte lossnat helt det här... blir nog minst ett litet sammanbrott till nån dag.

10 kommentarer:

  1. Två härliga kämpare på samma bild!

    Och det är jobbigt att gråta tills tårarna tar slut men det brukar behövas ändå.

    SvaraRadera
  2. Va härligt att ni fick träffas igår<3

    Det värker i mitt hjärta av allt du måste gå igenom. Även om jag gått igenom samma sak är det liksom inte i närheten. Bra att du får ur dig din sorg, det är jäkligt viktigt. Tänker på dig varje dag.

    Många många kramar!

    SvaraRadera
  3. Behöver du ett sammanbrott till, så tycker jag att du ska ta ett.

    Stöttekram!

    SvaraRadera
  4. Men så skönt för dig att kunna gråta ut på Saras axel! Säkerligen behövligt, för nångång måste "skiten" ut. Kul att ni kunde träffas! Kram L

    SvaraRadera
  5. Lilla gumman!! Mitt hjärta brister när jag känner din sorg. Gråt!! Du behöver det!!

    SvaraRadera
  6. Tror det är bra med sammanbrott, går man bara och biter ihop hela tiden så tar det nog totalstopp en dag.
    Stora kramar till dig!

    SvaraRadera
  7. Viktigt låta sig själv bryta ihop emellanåt också - man kan inte vara stark jämt!

    SvaraRadera
  8. Att gråta tills huvudet spränger kan faktiskt vara befriande ibland. Kram!

    SvaraRadera
  9. Jag tror det är jätteviktigt att "låta" sig bryta ihop - sorgen måste ut!
    Styrkekramar!

    SvaraRadera
  10. Ni är så söta båda två! Tänker på dig, det vet du. Har varit frånvarnade från bloggvärlden i drygt 1 vecka och har således missat en del, men ser att det åter igen har gått åt helvete. F-ns jävla skit. Gråt du, det är ändå ingen som ser.... Kram Kix

    SvaraRadera