måndag 22 november 2010

En vecka senare...

Jag har reflekterat...funderat på hur jag mår, funderat på vad jag vill och funderat på vad jag inte vill. Tror ni att jag blivit smartare eller kommit fram till något?

NÄ!

Inte ett jävla skit har jag kommit fram till förutom att jag är vansinnigt trött och mår dåligt mest hela tiden. Jag pratade med kliniken i förra veckan. De lät ledsna. Jätteledsna. Tänk att jag trots all skit kan förmå mig att tycka synd om de stackars sköterskorna på kliniken som lider så med mig...en barnmorska har ringt tillbaka till mig. Två gånger. Båda gångerna har jag missat samtalet. 'Blocked' står det bara...

Jag har jättemycket att göra på jobbet nu. Vet inte om det är bra eller dåligt. Jag känner mig trött och sliten. I natt sov jag 9 timmar. Igår sov jag nästan två timmar mitt på dagen i soffan. Men jag är trött ändå.

Hemma är det sådär. Vi har tappat bort varandra...eller, det är mest jag som har tappat bort A. Försöker hitta tillbaka men det går långsamt. Jag är mest trött och ledsen. Orkar inget. Vill inget. Tror jag håller på att gå sönder. Eller så har jag redan gjort det.

66 kommentarer:

  1. Usch! Jag lider verkligen med er! Hemska hemska situation. Jag har kommenterat på din blogg några gånger förut och en av gångerna frågade jag om ni övervägt donatorsinsemination. Anledningen till att jag frågade det var för att en kompis till mig och hennes man kunde inte få barn utan förklarig anledning utan fick bara till svar typ att "ni är inte kompatibla". De åkte då till Danmark och sen blev hon gravid på andra försöket. Jag har för mig att de hade 3-4 misslyckade IVF i bagaget då. Kankse ett stort steg att ta och såklart något man måste vara väldigt överens om i sitt förhållande. Förstår din längtan eftersom barn är en sådan gåva och källa till lycka så jag missunnar ingen det (förutom de som inte är snälla mot sina barn då förstås). Jag hoppas innerligt att du en dag får uppleva detta stora i livet efter allt kämpande. Kram på dig!

    SvaraRadera
  2. Tungt. Det måste få ta tid, hur klyschigt det än låter. Om man har fullt upp med att ta hand om sig själv så är det inte så lätt att se och ta in andra. Han känner säkert likadant. Ni hittar nog tillbaka.

    Däremot har jag inget alls att säga om er situation kring barn och IVF. Jag har förstått att allt det där är väldigt personligt, hur man upplever det och hur man tänker och tycker. Att vara ofrivilligt barnlös är att vara i samma sits som många andra, men den egna situationen är just, ens egen. Därför är det svårt att ge råd till andra, även om jag SÅ önskar att jag kunde hjälpa till på något konkret sätt. Känner så starkt med er!1 Kram!

    SvaraRadera
  3. Blä. Det är i alla fall skönt att höra av dig... men jag lider med dig att ni ska behöva ha det så tungt!! Tycker så förfärligt synd om er. Det blir ju ännu svårare att komma tillbaka när man bara är trött hela tiden. När man inte får sova ordentligt.

    Tror som Pi att det tar tid. Men jag vet inte hur lång... Önskar er allt gott! Lite ljus och lugn i vardagen.

    Stor kram!

    SvaraRadera
  4. Jag vet inte vad jag ska säga, för det finns inget jag kan säga som förändrar något eller gör att något känns bättre. Jag vill bara säga att jag tänker på dig! Många varma kramar från mig!

    SvaraRadera
  5. Jag tror inte (vet av egen erfarenhet och andras) att det inte alltid är självklart att man hittar varandra av sig självt,att det bara löser sig, jag vet att man måste tyvärr orka ta tag i det oxå mitt i allt annat för att man som par ska orka och lyckas hålla ihop. Jag har alltid tyckt att du verkar så stark och undrat hur du orkar och orkar vara på jobbet som vanligt och allt annat som hör vardagen till, så det var bra att du vågade skriva som nu att det kanske inte alltid är så bra, det är ännu starkare att blotta sig lite, för sånt här är SKIT. Jag har lyckats till slut med ivf men har kämpat länge.

    SvaraRadera
  6. Det smärtar mig att läsa det du skriver. Kanske för att känslan rör vid mina egna genom orden. Att de väcker något precis under ytan. Och jag har inga svar, inga kloka ord. Så jag viskar bara lugna, mjuka ord som andas lite stillhet. Lugn. Frid. Det andra kommer sedan.

    SvaraRadera
  7. Vad ledsen jag blir. Lider verkligen med dig. Med er.
    Orden räcker liksom inte till i sånahär sammanhang. Inget jag skriver kan få dig att må bättre. Men du finns i mina tankar iallafall.

    SvaraRadera
  8. Vännen, blir sa ledsen över allt ni ska behöva genom ga. Jag förstar att man är sa uppe i sin egen sorg och smärta att det är svart att tänka pa den andra.

    Men tänk pa hur det började. Ni tva ville ha barn tillsammans för att ni älskar varann. Det är ju det viktigaste. Ni kommer klara det här, men tappa inte bort varann pa vägen.

    Nu vet jag inte hur planerna för framtiden ser ut och jag vet ocksa att vi tänker ganska olika här, men kan det inte vara bra med en liten paus? Kanske har ni möjlighet att aka iväg nanstans tillsammans och göra nat kul? Det behöver ju inte vara värsta lyxresan, men ibland gör det gott att komma hemifran och ur vardagen.
    Prata med varann. Planera nagot för framtiden som inte har med behandlingar och graviditet att göra. Och samtidigt som det förhoppningsvis gör er gott sa tror jag även att det kan vara bra för dig med nagra manader utan hormoner och allt det där.

    Det är skitsvart men när man väl bestämt sig sa brukar det kännas skönt. Och sen kommer ni känna er redo att försöka igen!

    Det är bara ett rad fran min sida, vill bara ert bästa.

    Stor kram fran Lisa som önskar det fanns mer hon kunde göra.

    SvaraRadera
  9. Ah vad jag lider med dig och med alla andra som sitter i var sits.
    Kan tyvärr säga "var sits" igen, eftersom jag för ett par veckor sen var pa mitt 2:a ultraljud och det konstaterades att det lilla hjärtat inte längre slog till skillnad fran veckan innan (V7). Kändes hemskt att man först gör allt för att det ska klamra sig fast och sen bli tvungen att ta vaggisar för att det ska släppa taget...

    Försöker dock trösta mig med att det iaf gatt sapass langt denna gangen, och dessutom med vanlig insemination till skillnad fran de 3 IVF jag gjort tidigare (om man bortser fran 2 chemical pregnancies/tidigt missfall) och att vi kan göra 5 sadana+1 IVF till om vi vill och orkar (sana är reglerna i landet jag bor).

    Tror kärleken är viktigare nu än nagonsin, men det är sa himla svart att stötta varandra, alla har sitt sätt att jobba sig igenom sana här saker (jag blev som en igelkott och ville bara vara ifred, min kille drog med ett gäng killar ut pa träning) och det far nog helt enkelt bara ta tid, hur klyshigt det än later.

    Skickar mängder av kramar till er bada, ta hand om dig/er....

    SvaraRadera
  10. Skönt att höra från dig, hann bli lite orolig...dock blir jag orolig av hur du mår. Fullt förståeligt men ändå orolig. Du gillar ju inte psykolog o sånt har jag för mig, men det känns nästan som du borde ta det ett steg längre nu...känns/låter som du är nära kanten nu. En parterapeut då, kan det vara något? Att ni tillsammans får prata med en tredje part. Nä, jag vet inte, skulle önska att jag kunde hjälpa på ett mer "riktigt" sätt. Om jag var du skulle jag börja kolla på andra vägar nu...typ adoption, donation m.m. Men vet att ni inte var där förut...skickar all värme jag kan....Vi är många som tänker på dig och er. Kram

    SvaraRadera
  11. Usch, nu gråter jag! Känner igen mig så väl i dina tankar och rädslor.

    Gränsen mellan ren och skär lycka och fullständig katastrof är hårfin, det är så lite som skiljer däremellan. Jag kan inte ens föreställa mig hur du känner dig efter alla dina försök.

    Jag bara önskar att det ska bli bra till slut, önskar att du ska bli lycklig och känna att det fanns en mening med att du gjorde allt det här, att du ska bli gravid som du är sååå värd.

    Vi är många här som följer dig och hoppas för dig. Stor kram

    SvaraRadera
  12. fast jag förmodligen vet hur det känns så har jag inga ord som kommer att göra det bättre... tänker på dig gumman och skickar över en stor varm kram

    SvaraRadera
  13. Åhhh vad ont det gör i mig att se dig ledsen. Jag vet alltför väl hur det är att tappa bort sig själv och sin partner. Gjorde ju det tidigare i år, och det enda som fungerar är att prata. Hur lätt det nu är att prata med med någon man har tappat bort..

    Jag finns här om du vill prata. Dock bara över telefon eftersom jag inte är kvar i Lund. Husrum finns det dock stående här om du vill besöka Lidköping.;)

    TÄnker på dig vännen!!
    Kramar i miljoner

    SvaraRadera
  14. Tänker på dig och hoppas och vill så mycket att ni ska få uppleva den stora lyckan vad det nu är.... =)
    Kramar i massor!

    SvaraRadera
  15. Vet inte vad jag ska skriva då jag själv hatar alla käcka tillrop som man får från människor runt omkring en.... tänker i alla fall på er massor och håller tummarna för att ni får er bebis snart.

    Kramar!

    SvaraRadera
  16. Jag blir läsa av att läsa ditt inlägg. Många kramar till dig.

    SvaraRadera
  17. Jag blir ledsen av att läsa ditt inlägg skulle det ju naturligtvis stå.

    SvaraRadera
  18. Kram! Förstår att ni har det kämpigt nu på många olika sätt, hoppas att det blir bättre snart.

    SvaraRadera
  19. Jag känner så med dig! Och jag känner igen mig. När vi försökte få vårt första barn upplevde jag det så här: I början var det längtan efter ett barn. I mitten var det oro att inte lyckas. Och mot slutet var det en desperat kamp för att bli gravid. I efterhand kan jag känna lite att längtan efter ett barn tappades bort på vägen. Såklart var det det slutliga målet, men det blev så overkligt och långt bort, att det var en graviditet som blev målet.

    Min erfarenhet är att man får kämpa med flera saker samtidigt. Förutom att kämpa för att bli gravid, får man även kämpa för att behålla gnistan till annat under tiden, för att orka med vardagen trots allt, och även kämpa för att se varandra med andra ögon än barnlöshetens. Man får kämpa med att gå vidare med andra delar i livet när det känns som allt står på paus, som man står och stampar på samma plats när alla andra går vidare.

    Och det är nog lätt att man inte håller samma takt, man sörjer inte på samma sätt, man bearbetar olika, och man vill gå frammåt i olika takt och kanske på olika sätt. Ändå ska man försöka kämpa tillsammans mot samma mål. Det är många delar av relationen som får sig en törn.

    Det är tungt, och inte många som förstår. Och hur ska man kunna begära det när man inte förstår själv. Jag har inga råd att ge, inga svar, har fortfarande själv många känslor att jobba med. Och jag hatar att allt kommer tillbaka nu när vi försöker få syskon.

    Kramar!

    SvaraRadera
  20. Vi har också varit där....jag vet hur det känns men jag lovar att det blir bättre men du måste tillåta digatt känna allt du känner och A måste ha tålamod att ge dig det utrymmet. Ta en paus och ta hand om er, ni två måste alltid vara viktigast, tag nya tag om och när du är redo!! Kram!!!

    SvaraRadera
  21. Får ont i hjärtat när jag läser detta. Fick själv kämpa länge för att få barn och vi hade turen att tillslut lyckas med IVF. Men alla misslyckanden, ovissheten, rädslan, o längtan på vägen är hemsk.
    Tänker på dig/er o hoppas ni finner styrkan o varandra igen o att ni lyckas få ert efterlängtande barn. Finns inga ord.
    KRAM

    SvaraRadera
  22. Jag kan bara citera min läkare under vårt senaste IVF-försök:
    "Glöm aldrig bort varför ni gör detta. För att ni två älskar varandra och tillsammans vill skapa en familj. Men framförallt är ni här för kärleken till varandra."
    Många kramar i en svår stund.

    SvaraRadera
  23. Har inget smart att tillägga... Kan bara säga att jag tänker på er och hoppas ni kommer vidare tillsammans.
    Kram kram

    SvaraRadera
  24. Joanna..
    Hoppas så att du inte deppar ner dig allt för mycket.
    Jag tror verkligen att ni kommer att lyckas, det tar bara längre tid.

    Det är en sannerligen en prövning, men jag lovar att när ni väl får ert barn så så kommer den här tiden kännas som en parantes i ert liv.

    Din blogg hjälper många andra i som befinner sig i liknande situationer så ha förtröstan.

    Försök hitta varandra igen.
    Framförallt låt det ta den tid det tar även fast jag vet och förstår att processen är jättejobbig.

    Tänker på dig!

    Kram,

    K.

    SvaraRadera
  25. Nu gråter jag en tår! Förstår dig precis! Kliniken sa att vi bör kontakta kuratorn men blir vi lyckligare av det? Enda gången man kan leva "som vanligt" är då man gör alla måsten som jobbar tex. Hemma känner man sig som en eremit och vill vara det. P står på sidan och lider men försöker leva som vanligt. Sorgen efter alla misslyckade försök slog nog honom först nu då vi fick ett plus som på ultrajud inte fanns där. Ofosterlig graviditet. Snacka om blåst på konfekten. Kärlek och tid! Det behöver du. Styrke kramar till dig

    SvaraRadera
  26. Nej, tappa inte bort varandra!!! Håll fast som sjutton! Om det så är det enda ni ska göra. Skit i allt annat runtomkring...bara håll fast! NI är det viktigaste av allt för er! HÅLL FAST!!!!

    SvaraRadera
  27. Jag är ledsen att du mår som du gör Joanna, samtidigt förstår jag att livet rasat. Gränserna är hårfina när man mår fruktansvärt. Kan bara instämma i det de andra säger här, var rädda om varandra. En sak jag aldrig någonsin varit beredd att offra i allt det som skett var Peter, oavsett om vi skulle bli föräldrar eller inte. Ta en paus och leta er tillbaka till varandra innan ni ni går vidare, många kramar

    SvaraRadera
  28. Kram! Tanker pa er!

    SvaraRadera
  29. Många kramar och kärlek till dig min vän.

    SvaraRadera
  30. Känner så med dig. Tror du inte att ni båda behöver en paus? Det låter som att det varit väldigt intensivt med IVF-försök de senaste åren. Du är ju inte så gammal att du behöver ha jättebråttom. Vad gjorde ni innan ni försökte bli med barn? Vilka glädjeämnen hade ni då? Kanske kan vara skönt för er att byta fokus ett tag? Du skriver att du tänker och grubblar och funderar på vad du vill utan att komma fram till något. Du behöver inte bestämma dig just nu.

    SvaraRadera
  31. Hoppas ni tar hand om varandra denna första advent och att ni har en mysig dag tillsammans. Stor kram från norr!

    SvaraRadera
  32. Kikar in och tänker på er en stund. Hoppas att ni hittar tillbaka till varandra. Ni får inte glömma bort varför ni gör det ni gör och trots allt fortsätter att kämpa på. Snart blir det er tur. Ta hand om er. Kramar

    SvaraRadera
  33. Tänker på dig och hoppas att du kan se lite ljusglimtar i mörkret snart. Kram

    SvaraRadera
  34. Ah, vad sorgsen jag blev nar jag laste detta. Haller med Linda att ni far inte glomma bort varfor ni gor detta, ni tva tillsammans...
    Situationen ni ar i ar oerhort pafrestande, det tar och det sliter. Man ar bara mansklig...
    Trotthet ar ofta ett tecken pa depression....har kliniken nagon hjalp som du kan fa pa den vagen? Ibland behover man bara fa prata ut med nagon.....bara for att ta nasta steg att orka

    SvaraRadera
  35. joanna - intressent articel om new genetic testing......follow link

    http://www.theaustralian.com.au/news/health-science/new-genetic-test-could-double-couples-chances-of-ivf-success/story-e6frg8y6-1225944130865

    SvaraRadera
  36. Jag beundrar er kämparglöd och jag hoppas att jag orkar lika länge som du. Jag vet inte om det hjälper men jag hoppas verkligen att det är er tur nästa gång!

    SvaraRadera
  37. Hej Joanna!
    Hur är det med dig? Jag tror jag talar för fler än mig själv när jag säger att du är saknad! Hoppas du mår bättre! Kramar, Susan

    SvaraRadera
  38. Hur går det med allt? Man blir lite orolig när du inte skriver något, även fast jag förstår att du kanske inte orkar just nu. Hoppas du/ni är okej efter allt som varit. Kram!

    SvaraRadera
  39. Hej kära du. Uppdatera bloggen om du orkar, vi är många som är inne och tittar varje dag efter något nytt. Kram

    SvaraRadera
  40. Hej gumman! Hoppas allt är bra med er!! Kram Lila

    SvaraRadera
  41. Hej! Har du slutat blogga eller behöver du bara tid att hämta dig? Hoppas att du fortsätter för jag älskar att läsa dina ärliga tankar kring er situation och ditt liv.

    Kram kram

    SvaraRadera
  42. var e du joanna, tror vi e många som saknar dna inlägg!!!

    tänker på dig

    SvaraRadera
  43. Hur mår du? Börjar bli lite orolig...

    SvaraRadera
  44. Tänker på dig varje dag och hoppas att du är okej.

    Kram!!!

    SvaraRadera
  45. Jag är så innerligt ledsen för er skull!!!
    Vet inte var jag ska börja, så jag slutar med detsamma, så jag inte säger/skriver något dumt.

    Var stark!!!

    Varmaste kramen/
    Luiza

    SvaraRadera
  46. Snälla skriv gärna en rad och meddela att du är ok!!
    Tänker på dig/er!

    KRAM

    SvaraRadera
  47. Nu bryter jag alla tankar jag har kring att kommentera "okända" bloggare. Jag läser din blogg. Hamnade här av en slump. Har gjort lika många IVF som du. Utan resultat. Tja, annat än missfall och utomkveds. Har lämnat IVF världen, bortsett från din blogg då. Trätt in i en annan värld; adoptionsvärlden. Har nu två fantastiska flickor som är mitt allt. För mig var adoption en självklarhet, vet att det inte är det för alla. MEN om man överhuvudtaget funderar i de banorna så har jag ett gott råd: Ställ er i kö NU!!! Det blir bara svårare och svårare att adoptera. Och jag ångrar mig inte en sekund. Mina flickor är helt fantastiska! Jag ångrar inte mina IVF försök heller. De var en del av min kamp; kampen att få barn. Så Jonna. Jag vet hur fruktansvärt kass man kan må efter 8 misslyckade IVF. Jag vet också hur jag mår nu. Så även om adoption bara finns som en pytteliten tanke i ditt huvud; ställ dig i kö; då får du åtminstone ett bra könummer medan du försöker på annat sätt.
    Jag önskar dig all lycka och hoppas innerligt att du snart får barn på ett eller annat vis. Jag skulle också vilja ge dig en eloge; det krävs ett enormt mod att skriva det du skriver i din blogg. Du delar med dig på ett sätt som är makalöst och du tydliggör på ett så fint sätt hur IVF karusellen är. Modigare kvinna har jag sällan stött på. En eloge till dig!

    SvaraRadera
  48. hej joanna.
    tänker på er och hoppas du orkar kämpa på.
    puss å kram

    SvaraRadera
  49. Sänder en tanke till er! Ta hand om varandra!

    SvaraRadera
  50. jag hoppas att du mår bra men det hade vart bra om du kunde skriva lite kort om hur det är eller om du kanske slutat skriva?...Många som väntar...

    SvaraRadera
  51. Joanna, är lite orolig för dig. Det är så tyst. Förstår om du behöver tid för dig själv, men vore lugnande med en rad som sa att du lever.
    Skickar stor kram till dig.

    SvaraRadera
  52. Tänker på dig varje dag. Hoppas att du mår bättre och förhoppningsvis bara inte orkar med bloggen just nu. Vi är nog många som är oroliga.

    Sänder en styrkekram.

    SvaraRadera
  53. Kära du! Jag saknar dig. Var är du?Hur mår du?
    Stora kramar

    SvaraRadera
  54. det gör mig ont att förstå att det är så tungt att du inte kan vill eller orkar skriva mer. Det kan vara så. JAg tänker på dig och går in och tittar hela tiden, men det finns inget här. mina varmaste tankar till er och till dig.

    SvaraRadera
  55. Tänker på er! Bloggpaus är kanske nödvändigt, men det blir tomt här ... Blir alldeles kall av att tänka på att ni inte skulle orka hålla ihop i detta jobbiga. Önskar världen vore mer rättvis och hoppas på er på alla sätt.

    SvaraRadera
  56. följa varann via bloglovin ? :)

    SvaraRadera
  57. Hur mår du? Blir lite orolig när det är så "tyst" från dig... Tänker på dig varje dag och hoppas att du mår bättre snart. Stor kram!

    SvaraRadera
  58. Tänker på dig varje dag och kollar in här säkert 4 ggr/dag... Hoppas på en uppdatering.

    Massa kramar.

    SvaraRadera
  59. hej Joanna, blir orolig när du inte skriver. Var är du, hoppas du är ok!

    SvaraRadera
  60. Saknar dig här men förstår om det känns tungt att blogga. Tänker ofta på dig! Hoppas du kan känna någon slags julglädje även om allt känns svårt.
    STOR Kram!!

    SvaraRadera
  61. Hej.. Hur är det med dig/er??
    Saknar dig här, men jag har all förståelse för att du pausar.

    Ta hand om dig vännen! Kram

    SvaraRadera