måndag 27 december 2010

Mellandagar

Efter jul, innan nyår. Mellandagar. Det slog mig nu att varje dag de senaste 2,5 åren har känts som mellandagar...den där känslan av att man står på samma ställe och stampar. Kommer ingenstans. Sitter fast. En skitjobbig känsla.

Man är inte där man var innan, innan alla försökabligravidprojekt drog igång, och man är inte på andra sidan heller, där de flesta hamnar, med sina småbarn i famnen och familjeidyllen omkring sig.

Jag skulle vilja utse den här julen till den sämsta hittills. Utan tvekan. En jävla skitjul är vad det är. 'I shit on it'

Men men, man får väl göra vad man kan åt skiten. Så om en timme ska jag iväg och träna. Imorgon blir det middag och bio med sambon på kvällen efter 8 timmars mellandagsjobb. På onsdag ska jag försöka dra igång en aw med alla de andra stackars satarna som jobbar i mellandagarna.

Hur ser era mellandagar ut? Har ni några tips på vad man kan göra för att piffa till mellandagskänslan?

6 kommentarer:

  1. Känner igen mig att alla dagar är mellandagar. Dagarna för alla andra går framåt medan för mig och andra barnlösa så står dagarna stilla...
    Man lever i en bubbla som aldrig verkar vilja spricka.

    SvaraRadera
  2. När man har haft ett skitår tycker jag att mellandagar är jättebra! För det betyder att sagda skitår snart kommer ta slut... och med det nya kommer nytt hopp!!

    varma kramar

    SvaraRadera
  3. Känslan är som Längtan sa... skrev
    Hoppet börjar återvända till det Jag vill jag kan... skrev.

    SvaraRadera
  4. Jag önskar dig lycka till med allt, jag hoppas verkligen att det blir plus nästa gång för er! Håller mina tummar hårt.
    Vi tröttnade på att livet stod still och valde en annan väg! Jag har nu skrivit mitt allra sista inlägg min blogg.

    SvaraRadera
  5. Så skönt att skitår 2010 är slut ÄNTLIGEN!! Jag grät ut 2010 och grät in 2011. Glädjetårar vill jag hoppas. Glädjetårar med hopp om ett bra 2011 där våra drömmar slår in!

    SvaraRadera
  6. Hej tjejen!

    Detta är fru H, jag som för en evighet sedan skrev gravidkampen. Jag fick ju mitt plus på stickan och orkade inte med varken att skriva eller läsa bloggar. Var konstant orolig och nojig men till sist fick jag mitt efterlängtade barn i höstas.

    Vad vill jag säga med detta då? Strö mer salt i ditt djupa sår? Nej, inget sånt alls. Jag vill säga till dig och till alla andra som kämpar och kämpar att det kan gå till slut. Det kan faktiskt det. Vi kämpade i 6 tuffa jävliga frustrerande år (fatta, 6 låååånga år) men nu har vi fått vårt barn.
    Kom ihåg detta, ge inte upp innan du är alldeles färdig med allt vad IVF heter för det kan funka till slut.

    Och du, jag tycker att du är en av de tuffaste och härligaste människor som finns. Att du orkar kämpa så. Go girl!

    Och ni som undrar, jag har inte glömt IVF träsket och vilket helvete det är (jag är fortfarande en IVFare även om vi fått barn) men vi har fått den finaste gåvan av dem alla med hjälp av IVF och därför vill jag uppmuntra er alla. 6 år och till slut funkade det! Glöm inte det, det kan funka för er också!

    Många många kramar och hopp om att du snart är tillbaka!

    SvaraRadera