Julkorts-vett-och-etikett

Jag tycker om att få julkort. Jag tycker det är jättemysigt. Och speciellt. Och härligt gammaldags i denna datoriserade värld vi numera lever i. Brukar visserligen inte få så många julkort, men de jag får räcker mer än väl. Och dessutom skickar jag ju så många själv och det tycker jag är minst lika mysigt.

Jag har ju berättat om min kusin som fick en liten son i somras flera gånger förr. Och ja, jag är avundsjuk, och ja ibland är jag bitter men ja, jag förstår också att de förtjänar att vara lyckliga.

Och jag har förstått att det finns väldigt många som känner ett behov av att ta foton av sina barn och skicka iväg som julkort till folk. Vad jag inte förstår är hur hon, min kusin, ens kom på tanken att skicka ett sånt kort till mig!!! Det existerar inte ens en tillstymmelse till chans att jag ens i ett parallellt universum skulle uppskatta att få det här kortet. Det enda jag känner är sorg, uppgivenhet och orättvisa.

Hon får skicka kortet till vem hon vill, jag bryr mig inte. Kanske hade jag också tryckt upp mina barn på julkort om jag hade haft några. Men jag hade aldrig skickat ett sånt kort till någon som är i min situation. Jag tycker att det är fruktansvärt okänsligt av henne och blir arg varje gång jag tänker på det. Kunde hon inte ansträngt sig, för min skull, och bara knåpat ihop ett annat kort till mig? Är jag otacksam? Är jag otrevlig? Eller ligger det kanske något i det jag känner?